Propagandans makt

Propaganda Jacques Ellul
”Ellul follows through by designating intellectuals as virtually the most vulnerable of all to modern propaganda, for three reasons: (1) they absorb the largest amount of secondhand, unverifiable information; (2) they feel a compelling need to have an opinion on every important question of our time, and thus easily succumb to opinions offered to them by propaganda on all such indigestible pieces of information; (3) they consider themselves capable of ”judging for themselves”. They literally need propaganda.”

Sociologen Jacques Ellul menade att intellektuella människor hade en större benägenhet att falla för propaganda. Detta beroende på deras benägenhet att tro på sin egen förmåga att sålla informationen och att de vill vara med i debatten inom alla tänkbara områden. Intellektuella är lätta offer för det välpaketerade informationsflödet och de källor som anses ha högre renommé. De vill vara med, synas och höras. De förstår allvaret och har bildningen att kunna tala för andra som inte ”vet bättre”. I Sverige är vi kanske mer benägna än i många andra länder att anamma detta. Svenskar ”känner till utvecklingsländernas problematik bättre än de som bor där”. Hade människorna i utvecklingsländerna bara haft samma kunskap som oss så hade de förstått hur företeelser som ”klimatkatastrofen” hotade deras liv. I själva verket kan det sägas bero mer på avsaknaden av en effektiv propagandaapparat i dessa länder. I alla fall så är propagandan riktad åt ett annat håll. Och hur kan ett problem som inte är märkbart för de ”drabbade” egentligen existera? I Sverige tror en stor andel på allt det som media och myndigheter serverar oss. Det är svårt att ifrågasätta att det finns olika intressen och agendor invävda som ligger bortom det som förs ut genom propagandakanalerna. I Sverige ringlade exempelvis köerna långa till vaccineringsmottagningarna under svininfluensahysterin medan det i länder som Frankrike var betydligt glesare i leden. Där fanns en helt annan skepticism medan det i Sverige tolkades som oansvarigt och osolidariskt att inte ställa sig i ledet.

molitor

I studier som futurologen Graham Molitor gjorde på 70-talet var Sverige etta i att implementera nya åtgärder. Ingen annanstans var det så lätt att genomföra förändringar som i vårt land. Det stod i kontrast till länder söder om Sahara där propagandan inte tycktes ha någon som helst effekt. Där tog förändringen decennier. Kanske att det i dessa länder inte heller spilldes så mycket tid på att ”bearbeta” befolkningen. Det existerade helt enkelt inga effektiva informationskanaler för den stora massan. Det visar också vilket effektivt propagandasystem som har byggts upp genom utbildning och media. Genom att ge befolkningen förmåga att inhämta information är denna också lättare att påverka. Ellul beskrev i Propaganda: The Formation of Men’s Attitudes att en propagandaapparat var på väg att utvecklas i väst som inte låg långt efter den i kommunistdiktaturer. En ”teknik” som fostrar medborgarna till ”rätta” värderingar från tidig ålder. Våra idéer och tankar kommer därmed allt mindre från oss själva utan serveras istället från propagandaapparatens smörgåsbord. Det är också metoder där den politiska och ekonomiska eliten finansierar rörelser som ställer de krav som de själva vill genomföra. Ofta framhävs dessa rörelsers roll i förändringen av politiken och samhällssynen medan bakomliggande intressen inte tas fram i ljuset.

Som den tidigare Nederländska miljöministern Pieter Winsemius skriver i sin bok A Thousand Shades of Green: Sustainable Strategies for Competitive Advantage är det av stor vikt för storföretag att utnyttja medborgarrörelser för att nå framgång i den politiska beslutsprocessen. Det är en form av lobbyism som sker förtäckt. I EU:s utredningar om sitt finansieringsprogram för ickestatliga organisationer inom miljöområdet påtalades också hur radikala rörelser kunde påverka grupper som inte litade på den statliga propagandan eller storföretagens ”fernissa”. På grundval av detta så både finansieras och konstrueras organisationer som ska förefalla oberoende när de egentligen bara är en del av maktens tentakler. De är perfekt maskerade och framstår utåt som en motvikt och en opposition. De ses som representanter för det vanliga folkets röst. I åtskilliga fall får de också en slags hjältegloria. De är dock trots sin ickestatliga kostymering i många fall helt beroende av skattebetalarnas pengar.

Jacqueline Cramer

Jacqueline Cramer

Ett exempel som beskrivs i min avhandling är hur Unilever och den Nederländska staten arbetade med att påverka EU:s beslutsprocess om hållbarhetskriterier för biodrivmedel. Detta arbete utfördes i den så kallade Cramerkommissionen som leddes av Winsemius efterträdare som miljöminister, Jacqueline Cramer. I projektet fanns en inre kärna bestående av storföretag som Unilever, Royal Dutch Shell, myndigheter samt representanter från den Nederländska naturskyddsföreningen och Oxfam. I den yttre ringen bjöds ickestatliga aktörer som Greenpeace och Global Forest Coalition in. I projektet skulle metoder för styrning och påverkan testas (transition governance) medan hållbarhetskriterier som tidigare utvecklats av det av Unilever ledda Roundtable on Sustainable Palm Oil (RSPO) sågs som vägledande. Det handlade också om att hitta win-win lösningar mellan de inblandade aktörerna innan den politiska processen startade. Alla parter skulle gynnas på något sätt. Frågan som var viktig var användningen av palmolja till biodrivmedel. För Unilever sågs detta som ett hot eftersom världsmarknadspriserna på palmolja riskerade att rusa i höjden. Detta hade redan hänt med rapsoljan. Unilever hänvisade även till att människors hälsa äventyrades genom att de skulle välja animaliskt fett istället för deras vegetabiliska oljor och margariner.

Driving to destruction.bmp

För miljöorganisationer var det förstås miljökonsekvenserna av ett ökat användande av palmolja som låg i fokus. EU:s satsning på biodrivmedel kunde i deras ögon leda till regnskogsskövling, hota orangutangbeståndet och leda till ökade växthusgasutsläpp genom konvertering av våtmark till plantager. Klimathotet växte därefter fram till något centralt som användes i debatten. Detta både av företrädare för biodrivmedel och dess motståndare. Friends of the Earth var tidigt inblandade i detta opinionsarbete. Dock utan någon större grad av självständighet. Deras rapporter var skrivna under ledning av det konsultbolag som arbetat med sammanställningen av Cramerkommissionens rapport och hade till största delen finansierats av det nederländska utrikesdepartementet. Samma sak gällde flera andra aktörer som arbetade med att påverka den allmänna opinionen. Det vetenskapliga underlaget kom även detta från nätverket (Wetlands International och Delft Hydraulics) och var finansierat av samma statliga källor. Greenpeace, som under senare tid hamnat i blåsväder, tog inte emot något finansiellt stöd från statliga källor och storföretag men kom ändå att spela viktig roll. De ingick också i Cramernätverket.

En stor händelse var exempelvis när Greenpeaceaktivister i april 2008 klädde sig i orangutangdräkter, attackerade Unilever och krävde att de tog ansvar och ledarskap i frågan. Detta var också understött av en reklamkampanj mot Dove. Egentligen fanns dock redan en samsyn och Unilever hade även varit först med att uppmärksamma problemet med palmoljan (något som också Unilevers miljörådgivare Jonathon Porrit påpekade). Det var därmed ingen större överraskning att företaget gick Greenpeace tillmötes redan två veckor senare. Samma sak skedde i förhållande till FoE ett år innan. I allmänhetens ögon representerade det en seger för miljöaktivisterna medan Unilever kunde få renommé som ett miljöansvarigt bolag som lyssnade på kritiken. I själva verket var det dock en välregisserad show. Efter att alliansen blivit officiell attackerades Unilevers leverantörer av Greenpeace för att inte sälja hållbar palmolja. En tydlig markering lämnades om att deras satsning på biodiesel sågs som det stora bekymret och kunde leda till en klimatkatastrof. När röken hade lagt sig och EU:s direktiv om förnybar energi hade trummats igenom kunde Cramerkommissionens arbete ses som tämligen framgångsrikt. Utåt sett hade miljöorganisationerna påverkat opinionen medan de övriga deltagarna hade blivit ”påverkade”. Det hela utgjorde en effektiv test av en propagandateknik där den egentliga budbäraren är dold.

Kritik har kommit från vänsterhåll om hur miljöorganisationer på detta sätt har blivit en del av den struktur de säger sig bekämpa. Greenpeace har, från sina radikalare dagar på 70-talet, utvecklats till ett mer eller mindre multinationellt bolag med högavlönade direktörer där professionella aktivister utför noggrant planlagda aktioner understödda av reklambyråer som vet hur budskap paketeras för att beröra publiken känslomässigt. Detta beskriver aktivisten Cory Morningstar som ”Corporate Environmentalism” och att organisationer som Greenpeace och Friends of the Earth har blivit helt övertagna av företagsintressen. I förhållande till klimathotet är hon dock betydligt mer radikal och har helt köpt de mest extrema domedagsscenarios som finns att uppbåda. Det handlar i detta fall mer om att locka in de som har förstått spelets logiker till att gå med i ännu radikalare organisationer där agendan ändå fortgår. Hoten ifrågasätts inte. Istället anses situationen vara mycket värre än det som förespeglas av de ”köpta” organisationerna. Hjälten är den som ger den allvarligaste varningen.

Pieter Winsemius

Pieter Winsemius

Unilevers tidigare rådgivare Winsemius skriver om policyprocessen att det gäller att kontrollera alla faser och att det gäller att få undersåtarna att själva begära den förändring man önskar. Det ses som ett mer inkluderande sätt att styra än att peka med hela handen. Det gör man genom att kontrollera propagandan och utöva inflytande över den politiska processen. Organisationer skapas och finansieras på detta sätt för ändamålet. Trovärdigheten ökar på detta sett i allmänhetens ögon. Många välutbildade tar del av underlag från flera källor utan att förstå de djupare sambanden. De förstår inte att de blir duperade. De ser sig istället som upplysta och med mandat att ha en åsikt i ämnet när de i själva verket har blivit slavar under propagandan. De har också blivit känslomässigt påverkade. Det är sådant som når effekt utåt och slår undan alla rationella argument och invändningar. Företag som Unilever hade aldrig vunnit en strid av detta slag genom att hänvisa till effekterna på världsmarknadspriset. De hade inte klarat det som en ensam aktör. Det var mycket effektivare och trovärdigare att låta miljöorganisationerna visa upp hotade djurarter och förödda naturlandskap som en konsekvens av biodrivmedelssatsningen. Hur det än är så är Unilever fortfarande världens största inköpare av palmolja. Konkurrensen om palmoljan till biodiesel hade varit ohållbar för dem. Detta var mycket en konflikt mellan olika industrigrenar och de gemensamma resurserna. Propagandakriget rullar dock oförtrutet vidare.

http://liu.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2:572917

http://www.amazon.com/Thousand-Shades-Green-Sustainable-Competitive/dp/1853838462

http://www.amazon.com/Propaganda-The-Formation-Mens-Attitudes/dp/0394718747

http://www.countercurrents.org/morningstar230211.htm

Comments 6

  • Bra sammanfattning Jacob!
    Problemet för oss liberaler som strävar efter mindre statlig inblandning och större individuell frihet är att det är svårt att samla ”stakeholders” som har ett intresse av mindre statligt makt. Alla intressen önskar helst att staten med sitt våldsmonopol skall gynna just deras intressen och ogillar därför att utsättas för folks fria val. Därför tvingas vi alltid att bekämpa en trend mot allt större statlig och centraliserad makt. Vi vet, både teoretiskt och empiriskt, att ju friare ett samhälle är desto större välfärd produceras för dess medborgare i det långa loppet. Men frestelsen att använda det statliga tvånget överskuggar denna rätt självklara insikt.

  • Klockren beskrivning av organisationer som Naturskyddsföreningen och WWF, även om de inte är nämnda.

  • När media, särskilt SVT och SR vill ha ett expertutlåtande vänder man sig till Naturskyddsföreningen och andra organisationer i stället för att vända sig till Livsmedelsverket, Giftinformationen, SLU och andra som har uppdraget. Jag tänker exempelvis på ekologisk mat som inte alls rekommenderas av verken men som tack vare propaganda från ”miljöorganisationer” växer.

    Ett utpressningsfall som inte uppmärksammades i någon större utsträckning var när Facebook skulle bygga sin serverhall i Luleå. Sveriges ornitologiska förening, som trädde ur Naturskyddsföreningen för länge sedan, påpekade att serverhallarna skulle gränsa till ett Natura 1000-område. Kommunalrådet fick klart för sig att fågelskådarna tänkte överklaga tillståndet att bygga, vilket skulle innebära att Facebook skulle etablera sig någon annan stans, om jag kommer i håg så nämndes Östersund. Kommunalrådet förhandlade med ornitologerna och erbjöd dessa den köpeskilling, om jag minns rätt 6 miljoner, som Facebook skulle erlägga för marken. Därför blev det ingen överklagan. Av någon anledning så dök Naturskyddsföreningen upp på sluttampen och delade möjligen pengarna med ornitologerna.
    Det här visar att utpressning är klart lönsamt och att det troligen är ett sätt för organisationerna att finansiera sin verksamhet.

  • […] Jacob Nordangård, ordförande Stiftelsen Pharos | Artikeln har tidigare publicerats på Pharos hemsida och därefter i tidskriften DSM (nr 1, […]

  • […] Jacob Nordangård, ordförande Stiftelsen Pharos | Artikeln har tidigare publicerats på Pharos hemsida och därefter i tidskriften DSM (nr 1, […]

  • […] ordförande Stiftelsen Pharos | Artikeln har tidigare publicerats på Pharos hemsida och därefter i tidskriften DSM (nr 1, […]

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *