Den totalitära modernismen, del 6 – Dekonstruktivismen

Efter modernismens estetiska, ekologiska och sociala haveri var vi nog många som trodde att den en gång för alla var död; att man lärt sig något bestående av alla misstag; och att 1900-talets storskaliga övergrepp mot människor, miljö och kulturarv aldrig skulle kunna hända igen. Tyvärr hade vi fel. Den var bara tillfället nere för räkning och återkom snart med förnyade krafter för att skapa den storskaliga, högteknologiska, hypereffektiviserade värld som hela tiden eftersträvats, där individens önskemål är irrelevant och mjuka värden inte har någon plats – annat än som fluffiga floskler när man säljer in projekten. 

Dekonstruktivismen

Redan på 1980-talet skapades dekonstruktivismen som tog ut svängarna ännu mer än den lekfulla postmodernismen, som den anses vara en gren av. Men istället för att flörta lite ironiskt med historien och sedan utmynna i en lågmäld anpassning till äldre bebyggelse som under 1990-talet, så gick den åt andra extrema hållet med förvrängda, överdimensionerade eller upplösta former, lutande eller buktande väggar och malplacerade byggnadselement.

Stilen utmärks genom medveten frånvaro av harmoni, kontinuitet och symmetri och har ofta särskild ytbehandling för att förstärka effekten av oförutsägbarhet och kontrollerat kaos. Den har framför allt kommit att användas på solitära märkesbyggnader såsom konstmuseer, konserthus, hotell, flygplatser, tågstationer och liknande.

Kritiker som Kenneth Frampton kallar dekonstruktivismen för “elitist and detached” och Nikos Salingaros kallar den för ett tankevirus som invanderar designtänkandet för att skapa förstörda former. (1) Här förklarar dekonstruktivisten Daniel Libeskind hur han tänker, och uppmuntrar fler arkitekter att “våga” provocera mer:

Museum of Modern Art

Efter det första dekonstruktivistiska projektet i Parc de la Villette i Paris, inspirerad av filosofen Jacques Derrida, var det återigen MoMA (Museum of Modern Art, New York) som 1988 gav legitimitet och internationell spridning till detta ännu mer extrema sätt att bryta av mot tidigare byggnadstradition. Chefen för MoMAs arkitekturavdelning, Stuart Wrede, bjöd in MoMAs tidigare intendent, arkitekten Philip Johnson för att, ihop med professor Mark Wigley, göra en utställning om dekonstruktivismen.

Arkitekterna som presenterades var de nu välkända Peter EisenmanFrank GehryZaha HadidCoop HimmelblauRem KoolhaasDaniel Libeskind och Bernard Tschumi (som designat Parc de la Villette), vilka därmed nådde omedelbar status som stjärnarkitekter i internationella tidskrifter.

utställningskatalogen försöker Johnson hitta en gemensam tråd mellan arkitekter som annars var kända för sin olikhet (och som inte själva nödvändigtvis uppskattade att bli kategoriserade som dekonstruktivister). Han fann den i deras förmåga att skapa byggnader som inger olustkänslor:

The show examines an episode, a point of intersection between several architects where each constructs an unsettling building by exploiting the hidden potential of modernism. (2)

Målet med dekonstruktivismen är alltså att utmana konventionen, sträva bort från den perfekta formen och visuellt framhäva strukturers inneboende ofullkomligheter (utan att därför göra byggnadens konstruktion instabil). Johnson förklarar:

“Architecture is a conservative discipline that produces pure form and protects it from contamination. The projects in this exhibition mark a different sensibility, one in which the dream of pure for has been disturbed. Form has become contaminated. The dream has become a nightmare. It is the ability do disturb our thinking about form that makes these projects deconstructive.” 

“A deconstructive architect is therefore not one who dismantles buildings, but one who locates the inherent dilemmas within buildings. The deconstructive architect puts the pure forms of the architectural tradition on the couch and identifies the symptoms of repressed impurity. The impurity is drawn to the surface by a combination of gentle coaxing and violent torture: the form is interrogated.

To do so, each project employs formal strategies developed by the Russian avant-garde early in the twentieth century. Russian Constructivism constituted a critical turning point where the architectural tradition was so bent radically that a fissure opened up through which certain disturbing architectural possibilities first became visible. Traditional thinking about the nature of the architectural object was placed in doubt. But the radical possibility was not then taken up. The wound in the tradition soon closed, leaving but a faint scar. These projects reopen the wound. (2) [fetstil tillagd]

Dessa våldsamma ordval illustrerar hur den då 82-årige Johnson fortfarande omfamnade futurismens brutala destruktivitet som inspirerade både fascismen och den ryska konstruktivismen (se del 2 och 3) och hans besvikelse över att de revolutionära ryska konstruktivisterna inte gick längre i sina experiment med att upplösa allt vi igenkänner som en byggnad. I de nya dekonstruktivisternas projekt såg han, som han skriver i katalogen, en chans att “öppna upp såret” igen, genom att “locka och tortera” fram formens inneboende brister förvandla drömmen om den rena formen till en “mardröm”.

Philip Johnson

Philip Johnson 1933

Arkitekten Johnson (1906-2005) kom från en välbärgad familj i Cleveland och beskrivs i biografin av Marc Wortman som stilig, vältalig, socialt begåvad, rastlös, kreativ och full av idéer, med starka åsikter i frågor om smak och passionerat intresserad av allt som var modernt, nytt, konstnärligt och monumentalt.

Han var den som startade arkitekturavdelningen på MoMA genom att tillskjuta egna medel, som därmed blev det första museet för både modern konst, arkitektur och design. Han var bara 26 år när han introducerade den europeiska modernismen i USA vilket gjorde den till internationell standard genom den epokgörande utställningen 1932.

Johnson blev själv ingen stor arkitekt (mest känd är han för den postmodernistiska Sony Building med Chippendale-design upptill) men hans inflytande på arkitekturens inriktning i USA och världen har varit enormt (se del 4).

Fascinationen för det våldsamma och storslagna hade han fått smak för på ett massmöte för Hitlerjugend i Berlin strax innan nazisterna kom till makten:

Not long after the MoMA exhibition, Johnson traveled back to Europe. In the summer of 1932 he went to Berlin, where he stayed on into the fall during a period of revolutionary ferment and political struggle when Nietzschean ideas were about to come to power in the form of Adolf Hitler. At a friend’s urging, Johnson drove in early October to a Hitler Youth rally being held in a large field in Potsdam, outside Berlin. It would be the first time he saw Hitler. That day, he experienced a revolution of the soul, a revelation he would ultimately describe as “totally febrile.” (3)

Tillbaka i USA fortsatte han att vara vän med tyska diplomater och propagerade aktivt för nazisternas sak.

Johnson returned home certain his life had been transformed. He found in Nazism a new international ideal. The aesthetic power and exaltation he experienced in viewing modernist architecture found its complete national expression in the Hitler-centered Fascist movement. Here was a way not merely to rebuild cities with a unified and monumental aesthetic vision for the Machine Age but to spur a rebirth of mankind itself. He had never expressed any interest in politics before. That had now changed.

Over the next two years, Johnson moved back and forth between Europe and New York City. At home, he mounted shows and promoted modernist artists whose works he considered the best of the new. All the while, he kept an eye on the Nazis as they consolidated power.(3)

1936 lämnade han MoMA för att bli journalist. 1939 var han tillbaka i Tyskland som utrikeskorrespondent och hade nära kontakter med utrikes- och propagandaministerierna.

For Philip Johnson, following the German army as it wiped out the last resisters in Poland seemed like living within a dream—in his case, a very happy dream. Like Shirer, he had watched the Third Reich rise as a relentlessly aggressive military power. He had encountered Hitler’s spellbinding rhetoric even before Hitler became Germany’s leader. His reactions were as different from Shirer’s as night from day: Shirer’s nightmare scene was, for Johnson, a Utopian fantasy come true. He had thrown himself wholly into the Fascist cause.(3)

Även efter kriget fortsatte Johnson att öppet stödja och finansiera fascistiska och antisemitiska aktivister. Han gick t o m så långt som att, tillsammans med en kollega från MoMA, hjälpa “America’s No. 1 intellectual Fascist”, Lawrence Dennis att starta ett nytt fascistparti. Johnson tycktes hoppas på en framtid som USAs motsvarighet till Hitlers chefsarkitekt Albert Speer.

Philip Johnson 1998

När journalisten Robert Hughes 1978 intervjuade Albert Speer efter hans 20 år i fängelse och frågade vem Speer skulle föreslå som efterträdare till sig själv ifall Führern skulle komma in genom dörren och söka en ny arkitekt, blev svaret “Philip Johnson”, för att han “förstod sig på hur man imponerar på den lilla människan”. Speer sände även Johnson ett signerat exemplar av sin bok om arkitektur.

Att Johnson var i stort sett den enda som klarade sig undan åtal för fascistisk verksamhet, trots att FBI länge haft ögonen på honom, spekulerar bokförfattaren kan ha haft något att göra med vänskapen med Nelson och Abby Rockefeller. (3) Han anlitades även av Blanchette Rockefeller 1950 för att rita ett modernistiskt gästhus med modern konst (som senare donerades till MoMA) och fick då och då uppdrag att göra fler arkitekturutställningar på MoMA. (4)

Dekonstruktivismen och nymodernismen

Medan dekonstruktivismen i början var avantgarde och användes främst för märkesbyggnader har den nu blivit närmast standard, särskilt i Sverige där bostadsbristen är så stor och byggoligopolet dominerar marknaden så totalt att det inte ges något annat att välja mellan, förutom den färglösa extremkubismen och höghus i miljonprogramsstil.

Att allt redan är gjort på kontinenten för decennier sedan och att det nu bara blir pinsamma kopior av den importerade provokationsestetiken verkar inte bekymra varken byggherrar eller beslutande politiker och tjänstemän.

Steg för steg har den småtrista men halvacceptabla och lättbyggda nymodernismen kommit att infekterats av den brutalt destruktiva och dysfunktionella dekonstruktivismen, först med balkonger eller andra byggnadselement i skrikiga neonfärger, sedan med oregelbundet placerade fönster och balkonger, lutande väggar, märkliga former, överdimensionerad skala, svarta, grå, rostiga eller karamellfärgade fasader, röriga fasadmönster utan anknytning till byggnadens olika delar etc.

Och slutligen, som i desperation, med parasiterande tillbyggnader, påbyggnader och infills som på alla tänkbara sätt medvetet bryter sönder kvarvarande historiska miljöer och förstör de sista intakta spåren av det som modernismen missade att utplåna i förra omgången. Såret efter den modernistiska stadsplaneringens destruktiva skövlingar, som knappt hunnit börjat läka, öppnas upp igen. Precis som Philip Johnson drömde om 1988.

Dekonstruktivismen innebär dock sin egen undergång genom den inneboende driften att ständigt övertrumfa sig själv i allt mer spektakulära former tills den blir mer och mer dysfunktionell, svårbyggd och dyr. Och med så kort bäst-före-datum att en “nyskapande” byggnad vara passé innan den ens blivit färdigbyggd. Som Marcus Björk så träffande sammanfattade det i SvD nyligen:

Modern arkitektur gör däremot inget anspråk på att vara vacker. Därmed förlorar arkitekturen sitt värde i samma sekund som den inte längre utmanar eller chockerar – vilket den upphör att göra vid samma sekund en ny byggnad byggs i just det syftet. Det är en återvändsgränd att basera arkitekturen på att endast utmana andra byggnader och konventioner. Istället bör arkitekter sträva efter att skapa ett självständigt egenvärde i varje enskild byggnad – vilket enklast görs genom att bygga vackert. (5)

Detta hindrar dock inte myriader av osjälvständiga arkitekter, särskilt i Sverige, att fortsätta rita dekonstruktivistiskt inspirerad nymodernism och slå knut på sig själva i försöken att sticka ut och bryta av, samtidigt som de flesta bara kopierar varandra och tidigare funktionalister, konstruktivister eller dekonstruktivister.

Det dekonstruktivistiska tankeviruset har nu infekterat nästan hela det ekonomiska, politiska och kulturella etablissemanget som, i sin uppenbara okunnighet om modernismens och dekonstruktivismens fascistiska ursprung och syfte, verkar tro att denna nya “standard” är något normalt, coolt och efterstävansvärt – även då tiotusentals icke-infekterade reagerar häftigt med chock, ilska, förtvivlan och förvirring och försöker förstå varför vår gemensamma miljö nu systematiskt förstörs och förfulas på ett sätt som saknar motstycke i historien. Igen. Fast värre.

Nu står vi vid ett vägskäl där vi antingen kan välja ett vackrare och mänskligare 2020-tal och utveckla nya stilar och sätt att bygga städer, inspirerade av det mest omtyckta och bevisat funktionella från hela arkitekturhistorien, såsom man framgångsrikt gör i andra länder…

Torg i nybyggda Columbia Heights, Washington, D.C. [foto: Chris Whitis, CNU]
Torg i nybyggda Columbia Heights, Washington, D.C.

…eller så kan vi låta de destruktiva krafterna förstöra det sista genuina vi har kvar och stapla oss som boskap på höjden i dysfunktionell dystopisk dekonstruktivism.

Inre Hamnen, Norrköping, rendering (Utopia)

Du som läser detta och är arkitekt, byggherre, politiker, tjänsteman eller annan aktör i byggprocessen, vilken värld vill du att dina barn ska få växa upp i?

Sista delen kommer att handla om smarta städer.

Referenser

1. Dekonstructivism (Wikipedia)
2. Deconstructivist Architecture, utställningskatalog (MoMA, 1988)
3. Marc Wortman, Famed Architect Philip Johnson’s Hidden Nazi Past (Vanity Fair, 2016-04-04), en sammanfattning av hans bok 1941: Fighting the Shadow War
4. Philip Johnsons Rockefeller Guest House – A Secret Modernist Gem on Manhattans East Side
5. ”Arkitekterna tycks ha glömt det som är vackert” (SvD 2018-08-08)


Den totalitära modernismen, del 1 – Funktionalismen
Den totalitära modernismen, del 2 – Fascismen
Den totalitära modernismen, del 3 – Kommunismen
Den totalitära modernismen, del 4 – Kapitalismen
Den totalitära modernismen, del 5 – Postmodernismen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.