Fake news eller seriös forskning? – Några tankar om betydelsen av planetära gränser

Av Dr. Hans Holmén, docent i Ekonomisk Geografi

I det populära seriemagasinet om Asterix och hans vänner, när Gallien var ockuperat av Rom, räddes byns invånare intet, förutom en sak: att himlen skulle ramla ner i huvudet på dem. Åt detta kan man skratta, om man vill. Men många finner det inte särskilt lustigt utan menar att de tappra gallernas farhågor nu kan komma att besannas. Det sägs att vi – vår moderna civilisation – står vid avgrundens rand.

I media och (populär)vetenskap sprids uppfattningen att vår värld håller på att gå överstyr. Och kanske är det så? Det handlar om oro för växande kriminalitet och terrorism, för tilltagande populism och ett ökande antal politiska despoter och, inte minst, rädsla för överbefolkning, pandemier, miljöpåverkan och klimathot – eller alltihop på en gång. Det senare brukar rymmas under begreppet ”planetära gränser”, vilka vi nu påstås vara i färd med att överskrida. En ny geologisk tidsålder – Antropocen – sägs ha inletts. Med detta menas att människan nu är den största miljöpåverkande kraften, vars göranden medför förändringar lika stora som de som skedde vid slutet av den senaste istiden.

Andra har uttryckt det som att människan är det största skadedjuret och att jorden vore en lyckligare – och hållbarare – plats att leva på om människan inte fanns. Enligt vissa gröna agitatorer har jorden befunnit sig på ett sluttande plan alltsedan människan blev bofast. Innan dess levde våra förfäder ett kort och hårt liv i små grupper som kringvandrande samlare och jägare och miljöpåverkan var minimal. Det har beräknats att jordens samlade befolkning uppgick till sådär en nio miljoner. Sen inträffade en katastrof. ”Mänsklighetens största miss­tag genom tiderna”, har det sagts, var att uppfinna jordbruket (Diamond 1999). Då började vi på allvar manipulera vår omgivning och sedan dess har resursförbrukning och miljöpåverkan accelererat ohejdat. Många är idag övertygade om att det inte kan fortsätta ”så här”.

I drygt 10 år har vi fått oss berättat att vi (mänskligheten), genom vår konsumtion och våra utsläpp, håller på att överskrida gränserna för vad planeten tål ifråga om resursförbrukning och allehanda negativ miljöpåverkan. Det är väl inget nytt, tänker ni. Och det stämmer ju, på sätt och vis. Jag fyllde 14 år samma år som Rachel Carsons bok Tyst vår publicerades (1962) och jag har alltsedan dess hört samma visa upprepas i ett otal tappningar. Och vi har väl alla sett exempel på hur naturen missköts på lokal nivå. Det nya är att man nu vill ta ett samlat grepp på problematiken. Detta innebär tre saker. För det första, att man nu fört upp det hela på global nivå för att utröna hur stor den totala påverkan på planeten är. För det andra, gör man anspråk på att kunna vetenskapligt fastställa gränserna för hur mycket mänsklig påverkan planeten tål. För det tredje, hävdar man att det är ett vetenskapligt faktum att vissa kritiska gränser redan har överskridits. Man har därför utropat ett ”nödläge för planeten” (Lenton et al 2019) – inte bara på grund av klimathotet.

Särskilt oroande påstås vara att, när väl ett gränsvärde överskrids, så kan det gå raskt utför. Man talar om kritiska ”trösklar” (som man kan snubbla på) eller, på engelska ”tipping points”. Om, eller när, vi når en sådan tipping point väntar ett i det närmaste fritt fall – följderna påstås vara abrupta och irreversibla, d.v.s. omöjliga att hejda. Det handlar om allas vår överlevnad. Låt oss se hur det är med den saken.

Jag gör inte anspråk på att kunna ge definitiva svar på hur det förhåller sig. Men genom att granska ett antal texter, som alla varnar för att vi inte får överskrida de ”planetära gränserna”, kan jag få grepp om hur man resonerat, vilka fakta man stöder sig på och få en uppfattning om hur mycket man vet eller tror sig veta. Ger dessa texter vid handen att vi verkligen befinner oss i ett planetärt nödläge?

Planetära gränser

Konceptet ”planetära gränser” presenterades år 2009 (Rockström et al 2009). Det hade ut­veck­lats av en grupp forskare under ledning av Johan Rockström vid Stockholm Resilience Centre. Forskargruppen menar att det finns nio olika miljöproblem som vart och ett har ett gräns­värde som inte får överstigas och som påverkas av mänskliga aktiviteter. Dessa är:

• Klimatförändringar
• Förlust av biologisk mångfald
• Ozonskiktets uttunning i stratosfären
• Havsförsurning
• Biogeokemiska flöden (fosfor- och kvävecykler)
• Förändrad markanvändning (t.ex. avskogning)
• Färskvattenanvändning
• Aerosoler i atmosfären (mikroskopiska partiklar i atmosfären som påverkar klimat och levande organismer).
• Nya kemiska substanser (t.ex. organiska föreningar, radioaktivt material, nanomaterial, mikroplaster).

När planetära gränser först presenterades sa man att man hade fastställt gränsvärden för sju områden. För aerosoler i atmosfären och kemiska föroreningar hade man ännu inte lyckats med detta. Vidare påstod man att tre gränsvärden redan överskridits: klimatförändringar, förlust av biologisk mångfald och förändrad kvävecykel (ibid). Man har senare lagt till även föränd­rad markanvändning så nu är det fyra överskridna gränser som gäller. Vidare skall dessa nio områden eller processer inte ses som isolerade utan förändringar i en process kan med­föra förändringar i andra områden/processer. Därför behövs ett helhetsgrepp på proble­matiken – ett jordsystem-perspektiv. Jordsystem eller earth-system definieras som följer:

”de integrerade biofysiska och socioekonomiska processer och interaktioner (cykler) bland atmos­fären, hydrosfären, kryosfären, biosfären, geosfären och antroposfären (mänskliga aktiviteter) i såväl rumsliga – från lokal till global – som temporala skalor, vilka bestämmer planetens miljömässiga tillstånd inom dess nuvarande position i universum. Alltså ingår människor och deras aktiviteter helt och fullt i jordsystemet och interagerar med andra kom­ponenter” (ibid, min översättning).

Begreppet ”planetära gränser” anammades flitigt, fick stor spridning och har refererats till i ett otal publikationer av mångahanda slag. Speciellt uppmärksamhet fick påståendena att man hade fastställt var gränserna går och att fyra gränser redan överskridits. Figur 1 ger otvivelaktigt intrycket av att man vetenskapligt har lyckats fastställa såväl gränsvärden som överskridanden. Men stämmer det?

Svårt att mäta

Det är ingen liten uppgift man ålagt sig. Jag har tidigare (Holmén 2020) påvisat hur svårt det kan vara att mäta tillstånd och förändringar inom ett av de nämnda nio områdena eller processerna, klimatet. Det torde vara i det närmaste lika svårt att med vetenskaplig säkerhet fastställa hur det står till inom de övriga åtta områdena – eller att fastställa gränsvärden. Lägg därtill ambitionen att anlägga ett jordsystem-perspektiv, där allt interagerar, ofta på oväntade och oförutsebara sätt. Frågan är om detta är praktiskt genomförbart.

När allehanda media (både vetenskapliga och andra) okritiskt för vidare påståendena att gräns­värden är kända och att de med visshet har överskridits, har de läst slarvigt – eller inte alls (bara rubrikerna?). Detta gäller även Johan Rockström (2019) när han hävdar: ”forskningen anger de säkra gränserna för de biofysiska processer och system som reglerar Jordens stabilitet” (se även Steffen et al 2015). Detta är helt enkelt inte sant!

I ursprungstexten sägs det att ”trösklar definieras som icke-linjära funktionsförändringar hos sammanlänkade människa-miljösystem”. Dessa kan, åtminstone i teorin, låta sig vetenskapligt fastställas. Gränser, å andra sidan, är ”mänskligt bestämda värden … satta vid ett ’säkert’ avstånd från en farlig nivå eller från dess globala tröskel” (Rockström et al 2009:3). Gränserna bestäms alltså normativt, inte vetenskapligt.

Vad är då en säker gräns? Rimligen bestäms den genom förhandling och utgör troligen en kompromiss (som i fallet med 2-gradersmålet vad gäller klimatpolitiken). Problemen med att avgöra vad en säker gräns är, är flerfaldiga. Har vi tillräcklig kunskap? Vad, utöver kunskap, är relevant i sammanhanget? Hur stort bör säkerhetsavståndet vara? Vilka restriktioner för mänskliga aktiviteter medför detta? Vilka institutionella förändringar krävs för att säkerställa att människors aktiviteter håller sig inom ramarna?

Vad jag kan minnas har jag aldrig blivit tillfrågad om var jag tycker att gränsen skall gå. Istället har Rockströms forskarlag, måhända godtyckligt, satt gränser för ett stort antal områden/processer för att sedan basunera ut att vi har överskridit, eller är på väg att överskrida, vissa kritiska gränser. På vad baserar man dessa påståenden? I den ursprungliga artikeln (Rockström et al 2009:9f) skriver man:

1. Klimatförändring – debatt om var sätta gränsen
2. Havsförsurning – tröskel sannolik, gräns osäker
3. Ozonskiktets uttunning – tröskel väl etablerad
4. Aerosoler i atmosfären – global tröskel okänd, omöjligt ange gränsvärde
5. Biogeokemiska flöden – begränsad kunskap, tröskel sannolik, stor osäkerhet
6. Färskvatten – vetenskaplig kunskap ofullständig och fragmentarisk
7. Markanvändning – global tröskel osannolik, regionala trösklar sannolika
8. Biodiversitet – kunskap bristfällig, gräns högst osäker
9. Kemiska substanser – kunskap saknas på aggregerad nivå, omöjligt ange gräns.

 

Vidare skriver man att ”mycket av osäkerheten vad gäller att kvantifiera planetära gränser beror på bristande vetenskaplig kunskap om de biofysiska trösklarnas natur [och] den inneboende osäkerheten kring hur komplexa system uppför sig … och interagerar” (ibid s4). Med jordsystem-konceptet i ryggen är det lätt att komma med svepande generaliseringar som att allt beror på att vi ”missköter globala allmänningar” (Rockström 2020). Ingen vet exakt var trösklarna är eller vilka tröskeleffekter kan bli (Rockström & Wijkman 2011). Det handlar om förväntan. I verkligheten är de modeller som beräknar planetära gränser ”höggradigt förenklade och, i många fall, ytterst osäkra framställningar … och bör inte användas som underlag för politiskt beslutsfattande” (Lade et al 2020:119).

När det gäller trösklar eller tipping-points så skriver man ”gradvisa förändringar i vissa kontroll-variabler kan [ls: skulle kunna] medföra abrupt systemför­ändring när kritiska trösklar överskrids” (Rockström et al 2009:7; se även Rockström et al2013). Inte nog med detta, eftersom man hävdar att alla system hänger samman så skulle passerandet av en tipping-point kunna leda till ”en domino­liknande kaskad” av överskridanden inom andra system (se även Lenton et al 2019). En dominoeffekt – faller en, faller alla. Finns det belägg för detta eller är det bara förmodanden?

I andra sammanhang skriver man att det är ”möjligt att mänskliga aktiviteter kan sätta igång en kritisk förändring i jordsystem-dynamiken” (Anderies 2013) men också att det är ”osannolikt att planetära gränser låter sig noga fastställas” (ibid s8; se också Steffen et al 2018). Ett fokus på tipping-points handlar om att uppmärksamma potentiella hot (Lenton et al 2019). Det handlar alltså om antaganden, inte om vetande. Man är uppenbarligen inte så säker på sin sak som man vill låta påskina. Ändå skriver man: ”oavsett vad data visar, så måste vi handla nu” (ibid s593). Detta är illavarslande och borde skrämma även dig.

Notera att Johan Rockström är medförfattare till samtliga här refererade texter, både de som pekar på bristande kunskaper och osäkra bedömningar och de som uttrycker tvärsäkerhet om såväl planetära gränser som kritiska tröskelvärden. När han vänder sig till kollegor inom vetenskaps­samfundet uttrycker han sig försiktigt och efterlyser mer forskning. När han vänder sig till allmän­heten blir han agitator och rädslomånglare – men på ytterst lösa grunder. Och han är inte ensam. Det är tyvärr inte ovanligt att miljö- och klimataktivister hemfaller åt överdrifter och skrämseltaktik för att få uppmärk­samhet för sina (ibland felaktiga) påståenden. Det är inte heller ovanligt att media okritiskt för vidare politiskt korrekta men likaledes felaktiga påståenden från källor de uppenbarligen knappt har läst.

Skrämselpropaganda?

Hade de gjort det så hade de uppmärksammat att ovanstående figur och påståenden om att vissa gränser överskridits inte är resultatet av empiriskt genomförd forskning. Det är inte en redogörelse för hur det faktiskt står till på vår jord. Tvärtom, det är en vision om hur det skulle kunna vara – och kanske är. Men det är det ingen som vet. Mistra (stiftelsen för miljöstrategisk forskning) kallar de planetära gränserna för en teori, närmare bestämt ett ”teoretiskt ramverk” (Mistra 2018). Inom eller mot bakgrund av ett sådant ramverk kan studier av planetens hälsotillstånd bedrivas men det Rockström m.fl. presenterat är inte en slutprodukt, utan en utgångspunkt. I ursprungstexten (Rock­ström et al 2009) anges att man författat ett ”proof-of-concept-paper”, en s.k. koncept-test. Vi kan kalla det en trevare. Koncept-tester presenteras för att pröva en metod eller en idé (och man förväntar sig respons) innan det egentliga projektarbetet börjar. Detta har uppenbarligen gått många förbi.

För respons har man fått. Många har svalt visionen som om den speglade verkligheten. Skolorna undervisar om hotade planetära gränser och elever ändrar menyn i skolbespisningen så att det som serveras skall hålla sig inom gränserna. Att vi nått gränserna för vår tillvaro var uppenbarligen precis den ”information” många ville ha. Man ser det man vill se och hör det man vill höra (se Holmén 2020). Men ingenting är slutgiltigt fastslaget, inte ens preliminärt. Det är inte sant att gränserna för vad planeten tål är kända – vi gissar. Möjligen formulerar vi välgrundade gissningar, men vi vet inte. Det är inte sant att tipping-points existerar. Vi vet inte om gränsöverskridande medför abrupta och/eller irreversibla system­förändringar. Det kan finnas goda skäl att anta att så är fallet och det är definitivt något som behöver utforskas.

”Planetära gränser” är väl alldeles utmärkt som teoretiskt ramverk – en tankemässig abstraktion att ha i bakhuvudet när vi sysslar med mer handfasta uppgifter – om vi låter oss nöja med det. Propaganda­mässigt är konceptet svåröverträffat Men det är inte en faktabaserad beskrivning av hur det står till med vår jord, även om många tror det. Det kan ju för all del vara sant ändå men det återstår i så fall att bevisa.

Litteratur

Anderies J M, S R Carpenter, W Steffen & J Rockström (2013): The topology of non-linear global carbon dynamics: from tipping points to planetary boundaries. Environmental Research Letters, 8 (2013) 044048.

Diamond J (1999): The Worst Mistake in the History of the Human Race.

http://discoverymagazine.com/1987/may/02-the-worst…

Holmén H (2020): Konsten att förföra. Stiftelsen Pharos, Norrköping.

Lade S J, W Steffen, W de Vries, S R Carpenter, J F Donges, D Gerten, H Hoff, T Newbold, K Richardson & J Rockström (2020): Human impacts on planetary boundaries amplified by Earth system interactions. Nature Sustainability, Vol 3, February, 119-128.

Lenton T M, J Rockström, O Gaffney, S Rahmstorf, K Richardson, W Steffen & J Schellhuber (2019: Climate tipping points – too risky to bet against. Nature, Vol 575, 28 November.

MISTRA (2018): Planetära gränser i fronten för tvärvetenskaplig forskning. 2018-05-02. www.mistra.org

Rockström J, W Steffen, K Noone, Å Person, F Stuart III Chapin, E Lambin, T M Lenton, M Scheffer, C Folke, H J Schellnhuber, B Nykvist, C A de Wit, T Hughes, S van der Leeuw, H Rodhe, S Sörlin, P K Snyder, R Costanza, U Svedin, M Falkenmark, L Karlberg, R W Corell, V J Fabry, J Hansen, B Walker, D Liverman, K Richardson, P Crutzen & J Foley (2009). Planetary Boundaries: Exploring the Safe Operating Space for Humanity. Ecology and Society 14(2): 32.

Rockström J, J D Sachs, M C Öhman & G Schmidt-Traub (2013): Sustainable Development and Planetery Boundaries. Paper submitted to the UN’s High Level Panel on the Post-2015 Developmemt Agenda. May 2013.

Rockström J (2019): Avgörande steg – vi är inte längre ett hot mot planeten. Svenska Dagbladet, 2019-11-03.

Rockström J (2020): Corona- och klimatkrisen har samma grundorsak. Svenska Dagbladet. 2020-03-09.

Rockström J & A Wijkman (2011): Den stora förnekelsen. Medströms förlag, Stockholm.

Steffen W, K Richardson, J Rockström, SE Cornell, I Fetzer, E M Bennet, R Biggs, S R Carpenter, W de Vries, C A de Wit, C Folke, D Gerten, J Heinke, G M Mace, L M Persson, V Ramanathan, B Reyers & S Sörlin (2015): Planetray Boundaries: Guiding human development on a changing planet. Science, 13 February, Vol 347, Isssue 6223, p736.

Steffen W, J Rockström, K Richardson, T M Lenton, C Folke, D Liverman, C P Summerhayes, A D Barnosky, S E Cornell, M Crucufix, J F Donges, I Fetzer, S J Lade, M Scheffer, R Winnkelmann & H J Schellnhuber (2018): Trajectories of the Earth System in the Anthropocene. PNAS, August 14, Vol 115, No 33, pp8252-8259.