Putin den förskräcklige

Gästinlägg av Hans Holmén 2022-11-29

Herr Putin i Moskva har ställt till det – igen. Inte bara för andra utan den här gången även för sig själv. Västliga media har ibland framfört förhoppningen att han inte längre sitter så säkert i sadeln. Vi får väl se…

Vad är det han har gjort?

Herr Putin har låtit sina väpnade styrkor överfalla grannlandet Ukraina. Men det får inte kallas krig. Eftersom han påstår sig ha ädla motiv får det heta något annat. Det är numera straffbart i Ryssland att säga att ett krig pågår. Istället kallas det på nyspråk för en militär ”specialoperation”. Som om det skulle lura någon.

Varför ger han sig då på sin granne?

Ja, det kan man fråga sig. Speciellt som han hävdar att ryssar och ukrainare utgör ett ”brödrafolk” eller rentav är samma folk. Västliga medier har framfört en rad hypoteser: att han vill rasera den rådande världsordningen, att han vill återupprätta Rysslands ära och att Ryssland åter skall respekteras som stormakt, att han av ekonomiska och maktpolitiska skäl vill lägga under sig den ukrainska ”kornboden”, att han har storhetsvansinne, att han kanske rent av är tokig, etc.

Själv påstår han att Ukraina och Ryssland ”egentligen” är samma land och att han bara vill återbörda Ukraina till dess rätta hemvist. Herr Putin menar att västmakterna (NATO) berövade Ryssland en del av dess rättmätiga territorium när Sovjetunionen kollapsade 1990. Han kanske kan få ett visst gehör för denna tes i Ryssland men flertalet ukrainare håller inte med om saken. Som ”bevis” för denna påstådda samhörighet, menar herr Putin, att Ryssland har sina rötter i Kievriket som grundades på 800-talet. Han kunde ha letat efter djupare rötter. Enligt Nestorkrönikan grundades Kiev av varjager – förmodligen svear – så vi skall nog vara glada att herr Putin inte (ännu) har kastat sina blickar åt vårt håll.

Vi bör nog bortse från tesen om återbördande. Den är bara ett svepskäl och jag är övertygad om att inte ens herr Putin själv tror på den. Däremot har idén om att herr Putin vill återupprätta Ryssland som stormakt, att han vill göra Ryssland ”great again”, fått utbrett gehör i västliga media. Men även detta torde vara ett svepskäl. Jag tror (ingen av oss vet ju hur herr Putin tänker) att det helt enkelt handlar om en gigantisk egotripp. Herr Putin bryr sig inte ett skvatt om Ryssland eller om ryssars väl och ve, det har han visat åtskilliga gånger, men han kan använda nationalistisk retorik för att främja sina egna futtiga ambitioner.

Herr Putin vill stå i det globala strålkastarljuset som en ”big man”. För att nå dit tar han ibland till drastiska och äventyrliga medel. Samtidigt har herr Putin gjort sig av med nästan all inhemsk opposition och tystat sina kritiker. Det finns (vad vi vet) inga kvar som kan bromsa honom på hemmaplan. Nu vill han göra en maktdemonstration på bortaplan.

Vissa västliga kommentatorer menar att i den situationen kan herr Putin låta sitt storhetsvansinne blomma ut. Han kan bli riktigt farlig – inte bara för Ukraina. Herr Putins upprepade hot om att tillgripa kärnvapen är en god illustration. Men har han storhetsvansinne? Är han tokig? Nej knappast. Jag känner inte herr Putin och mina kunskaper i psykiatri är inte mycket att hänga i julgranen. Men tillåt mig ändå spekulera en stund.

”Vaddå invasion? Krig mitt i Europa! Så kan man väl inte göra?”

Västvärldens många kommentatorer och förståsigpåare togs uppenbarligen på sängen i Februari 2022. Och detta trots att tecknen på vad som var att vänta hade funnits där länge. ”Vaddå invasion? Krig mitt i Europa! Så kan man väl inte göra? Karln måste vara galen!” Reaktioner av detta slag var legio i våras och är det i viss mån fortfarande. Men herr Putin är knappast galen. Däremot är han skrupelfri. Samtidigt visar reaktionen på farorna med att ta sig själv som måttstock. Bedömare som anser sig veta mer om saken än vad jag gör har påpekat att herr Putin vanligtvis handlar rationellt, åtminstone i det korta perspektivet, men att han har en annorlunda världsbild och en annan syn på rysk kultur (som han sägs dela med många ryssar) än vad västliga media då var medvetna om. Kanske är de det nu?

Det har ibland hävdats att herr Putin styrs av en förvriden världsuppfattning. Men även många västliga kommentatorer och nyhetsförmedlare tycks sitta fast i oreflekterade och missvisande tolkningsramar. Av dessa skäl framställs herr Putin ofta som oberäknelig, irrationell och kanske galen. Men hur skulle han, om han vore irrationell, ha lyckats göra karriär från en enkel bakgrund i Sankt Petersburg (Aftonbladet säger att han började som ”gatpojke”) via en position som underhuggare i KGB till att bli en Rysslands president och en potentiell världsledare? Konkurrensen måste ha varit stenhård och för att hävda sig räcker det knappast att vara gatusmart. Det tycks värt påpeka att ”rationell” sällan är ett värdeneutralt begrepp. Låt oss enas om att herr Putin visst är rationell – utifrån sitt perspektiv.

Herr Putins varningar om att kärnvapen kan komma att användas tas ibland till intäkt för att han skulle vara inte bara ”irrationell” och ”oberäknelig” utan rentav galen. En del västerländska kommentatorer har följaktligen uttryckt att det kan vara för farligt att stödja Ukraina i den pågående konflikten. Därmed iklär de sig rollen som Putins nyttiga idioter.  Med viss framgång. Visst har västvärlden ställt upp för Ukraina men stödet har också kritiserats för att vara både halvhjärtat och senkommet. Vad som ofta förbises är att utsagor om herr Putins irrationalitet och oberäknelighet lika gärna kan härröra från Ryssland självt, som från uppskrämda västliga ”sakkunniga”. Uppenbarligen har det varit effektivt – alltså rationellt – i den ryska psykologiska krigföringen att förstärka ryktena om herr Putins ”oberäknelighet”. Ångesten uttrycks som ”vem vet vad Putin kan ta sig för om han blir desperat?” Just nu påstås han vara desperat. Betyder detta att faran har ökat? Vad vet de som nu påstår att herr Putin är, eller känner sig, ”inklämd i ett hörn”?

I det hörnet, menar många, har herr Putin inte råd att förlora ansiktet. Det är väl en gissning så god som någon men vad vet de? Kanske är han som Stalin, som struntade i anseendet bara han fick behålla makten (”en död är en tragedi, en miljon döda är statistik”). Några har också gett uttryck för förhoppningen att, även om herr Putin skulle vara såväl irrationell som oberäknelig, så kanske det finns i kretsen närmast honom personer som kan få honom att besinna sig (eller helt enkelt avsätta honom). Dessa personer (de ryska generalerna) torde vara världens mest medvetna om vad som skulle ske om Ryssland startade ett kärnvapenkrig. Då lär Ryssland knappast finnas kvar!

Förhoppningen är att den ”irrationelle” Putin omger sig med rationella rådgivare. En, på grund av utrensningarna, möjligen from förhoppning. Men glöm inte att herr Putins hela uppväxt och karriär har präglats av det kalla krigets teori om terrorbalans. Den torde fortfarande verka avskräckande – även på honom.

”Putin den förskräcklige”

Om herr Putin nu inte är galen, vad är det då som driver honom? Många har föreslagit storhetsvansinne. När man ser TV-bilder på hur han omger sig med löjligt uppsträckta dörrvakter i operettliknande uniformer (där dörrarna i palatset är flera våningar höga) praktiserande ”silly walk”, är man beredd att instämma. Likaså efter att ha sett de bombastiska militärparader han ärvt från Sovjettiden. Han kallas ibland ”tsar Putin”. Inte utan skäl. Och det är en sådan image han vill ge – att han är stor och har makten i sina händer.  Han har vid flerfaldiga tillfällen åberopat, och öppet jämfört sig med, tsar Peter den store, som runt år 1700 blev envåldshärskare och gjorde Ryssland till stormakt. Det är uppenbarligen en jämförelse herr Putin gillar. Men liknelsen haltar. Medan tsar Peter ville närma sig Europa fjärmar sig herr Putin från västvärlden.   

Kanske är det mer passande att likna honom vid Ivan den förskräcklige, Rysslands förste tsar (1533-1584) som anses ha varit inbillningssjuk och ha lidit av förföljelsemani. Tsar Ivan strävade, liksom Peter den store, efter att utvidga det ryska territoriet. Han gick också hårt åt adeln, som han samtidigt var beroende av, han har ett eftermäle som folkplågare och hans hemliga polis mördade 1000-tals undersåtar. Han efterlämnade ett land i bankrutt och hans styre följdes av den ”stora oredan”.  Är historien på väg att upprepa sig?

Herr Putins revanschistiska retorik får mig att tro att han snarare än storhetsvansinne drivs av ett mindervärdeskomplex. Hans problem är inte att kan känner sig stor, snarare motsatsen. Han är ganska kortvuxen, knappt 170 cm i strumplästen (Napoleonkomplex?). De många macho-bilder på sig själv han låtit sprida för att boosta sin image (som judoka, barbröstad ryttare, etc.) ger ett kompensatoriskt intryck. Han känner sig uppenbarligen som en underdog. I synnerhet i världspolitiken. Men han vill gärna bli, eller åtminstone uppfattas som, ”stor”. Detta har han velat ända sedan sin tid som ”gatpojke” i Sankt Petersburg. Han är alltså en streber och sådana är ibland effektiva, ofta obehagliga men sällan (i västvärlden) betraktade som galna.

Det verkar som att denne streber inte längre är effektiv – att han har nått sin inkompetensnivå. Herr Putin beklagar Rysslands post-1990 världspolitiska obetydlighet och blickar nostalgiskt tillbaka på fornstora dagar. Och där gör han ett fatalt misstag. Med aspirationer på att bli accepterad i kretsen av globala beslutsfattare borde han vara framåtblickande, eller åtminstone nutidsorienterad. Han gör tvärtom. Tsarism, vasaller (oligarkerna) och annektering av grannars territorium hör snarare samman med feodalism och ålderdomligt tänkande än med modern statskonst. I det avseendet är herr Putin inte en modern ledare och han har uppenbarligen en skev världsbild.

Samtidigt vill han göra gällande att Ryssland är utsatt för västerländsk aggression, att Sovjetstatens kollaps var följden av en västerländsk komplott och att Nato utgör ett hot mot landets självständighet. Men där har han fel. Det forna Sovjetväldets östeuropeiska lydstater tvingades ingalunda in i Nato. På grund av dåliga erfarenheter av rysk imperialism sökte de sig självmant dit – ett slags non-aggressionspakt. Herr Putin ser tydligen fiender överallt, både inom och utanför Ryssland. Också i det avseendet uppvisar han likheter med Ivan den förskräcklige.

Kriget i Ukraina, som herr Putin har försökt legitimera som en försvarshandling, går dåligt. Det, som skulle bli en promenadseger och vara över på mindre än en vecka, har förbytts till sin motsats. Ukraina vinner terräng på många fronter och den ryska stridsmoralen uppges bli allt sämre. Istället för att ta upp kampen på slagfältet bombarderar Ryssland den ukrainska civilbefolkningen och, inför den annalkande vintern, infrastruktur för el- och vattenförsörjning. Folkplågare var ordet. Kritiken mot att kriget är orättfärdigt och sköts på fel sätt växer även inom Ryssland. Och inte bara där. Trots samarbets- och försvarsavtal med grannländerna har ingen av de tidigare Sovjetstaterna (med motvilligt undantag för Vitryssland) ställt upp på Rysslands sida. Herr Putin isoleras alltmer.

I det sammanhanget kan det noteras att de oligarker herr Putin hittills gynnat och gynnats av kanske inte längre erbjuder ett pålitligt stöd. Många miljonärer och miljardärer uppges ha flytt Ryssland för att sätta sig (och sina förmögenheter) i säkerhet medan tid är. Det rapporteras att ett flertal oligarker på senare tid mördats eller dött i vad som i några fall verkar vara fejkade självmord. Hur mycket av detta är sant och hur mycket är desinformation? Frågan är också vem som är skyldig. Här är det fritt för tolkningar. Slåss oligarkerna inbördes om att komma närmare köttgrytan? Eller håller herr Putin på att bli en belastning för den styrande(?) klicken? Vad vi vet finns ingen ”kronprins” och det har spekulerats i att det förekommer en maktkamp inom herr Putins entourage och att kampen gäller vem som skall efterträda honom. Andra undrar om det är herr Putin själv som, liksom Ivan den förskräcklige på sin tid, befarar just detta och rensar ut ”opålitliga”.

”Medan man stjäl vill man ha kaos, när man slutat stjäla vill man ha stabilitet”

En intressant artikel jag nyligen läste menar att vid Sovjetstatens kollaps för 30 år sedan rådde kaos. Kaos gynnar tjuvar och många skaffade sig med tvivelaktiga metoder enorma rikedomar och (kanske) politiskt inflytande. De som lyckades – oligarkerna – var/blev herr Putins innersta krets. Den största tjuven var herr Putin själv – Mr 50%.  Det berättas att mot att de betalade honom hälften av vad de lyckades roffa åt sig lät herr Putin dem hållas under sitt beskydd (Finns det några belägg för att detta är sant?). Logiken i artikeln säger: ”Medan man stjäl vill man ha kaos, när man slutat stjäla vill man ha stabilitet”. Det verkar rationellt. Efterhand vill dessa nyrika potentater ha stabilitet, dvs. lag och ordning och förutsebarhet. De behöver knappast mer pengar och de vill kunna låta sina rikedomar gå i arv. De vill komma åt de lustjakter och de miljarder som de stoppat undan utomlands men som nu ”frysts” av västerländska regeringar och finansinstitut. De vill kunna njuta av lyx-semestrar utomlands och låta sina barn studera vid västerländska universitet. De har slutat stjäla. Artikeln ger vid handen att medan herr Putin fortfarande eftersträvar kaos – hans överfall på Ukraina är ju inget annat än ett gigantiskt försök till väpnat rån – vill hans närmaste något annat. Han kan alltså inte längre lita på deras stöd. Det är en tankeväckande iakttagelse. Kanske stämmer den, kanske är det bara önsketänkande?

För vad händer om, i ett ekonomiskt och militärt försvagat Ryssland, herr Putin skulle avlida eller avsättas (han lär knappast abdikera)? Gömmer sig verkligen ett rationellt och modernt potentiellt ledarskap i kulisserna? Eller blir det mera kaos och en ännu större oreda? Dessa frågor kan ännu inte besvaras.

Så vi är tillbaka där vi började: herr Putin har ställt till det, inte minst för sig själv. Under de 10 månader konflikten hittills pågått har det skett en illavarslande förändring i herr Putins krigföring – och, uppenbarligen, i motiven för densamma. Från att inledningsvis ha motiverat ”specialoperationen” som något slags vänlig gest – broderfolket skulle åter inlemmas i sin sanna gemenskap – drivs kriget nu närmast som ett förintelseuppdrag. Ukrainarna, som förväntades ta emot de ryska styrkorna med öppna armar bjuder hårt och envist motstånd. De betackar sig för uppvaktningen. Den besvikne och tydligen alltmer isolerade herr Putin, som inte förmått besegra Ukraina militärt, svarar med att bekriga civilbefolkningen. Som en försmådd narcissist är hans reaktion ”vill de inte ha mig skall de dö, eller åtminstone lida”. Det handlar inte längre om Rysslands storhet utan om herr Putins högst privata småaktighet.