Vilse i pannkakan?

Via media och sociala medier överöses vi dagligen med hundratals budskap för att sälja in olika ideologier eller trosuppfattningar. Mycket av informationen vi serveras är överdriven, förvrängd eller t o m påhittad för att väcka en viss känsla och reaktion snarare än för att upplysa. Att sålla agnarna från vetet kan vara svårt för den som inte har tid eller ork att kolla upp källor och sätta sig in i alla detaljer. Detta inlägg är ett försök att ge ett metaperspektiv som förhoppningsvis kan vara till lite hjälp för att slippa gå vilse i pannkakan. Vi i Stiftelsen Pharos är helt opolitiska och har ingen annan ambition än att upplysa.

I inlägget om mass-formation sammanfattade jag på svenska informationen om hur lätt ett totalitärt system kan utvecklas när vissa kriterier är uppfyllda, och hur lätt det är att bli en del av ett sekteristiskt grupptänkande utan att märka det. Detta gäller både inom etablissemanget och oppositionen, där många nu hamnat i separata och alltmer extrema tros- eller åsiktsbubblor som får allt svårare att ha en dialog med varandra.

St. Thomas Aquinas Confounding Averroës (1445–50), målning av Giovanni di Paolo, Italien (c:a 1399–1482)

Spelbrädet

Jacob brukar säga att livet kan liknas vid ett datorspel där man ständigt möter nya utmaningar som man behöver bemästra för att ta sig till nästa nivå. Det gäller att hantera både relationer, livsstil, arbetsliv, teknik och inte minst information i dagens informationssamhälle.

Själv visualiserar jag informationslandskapet mer som ett brädspel med en bana kantad av oräkneliga fallgropar man kan fastna i, vilket betyder att man inte kommer vidare utan får stå över en massa kast medan övriga spelar vidare. Det finns också en del “trampminor” som gör att man genast slås ut ur spelet. I mitt visualiserade ”brädspel” ser jag fyra huvudriktningar man kan gå vilse åt: för långt åt höger, för långt åt vänster, för långt upp i det blå eller för långt ned i kaninhålet.

Nära mitten i alla dessa riktningar finns äkta och användbara värden med lagom balans mellan höger–vänster, frihet–ordning, kulturprogressivism–kulturkonservatism, nationalism–internationalism, manlig–kvinnligt, vetenskap–andlighet, individen–kollektivet, etc, men ju längre ut i periferin man kommer, desto mer extremt, intolerant och ibland rent galet blir det. Över tid kan riktningarnas fokusområden skifta och byta plats på spelplanen. Ibland kan det som är underground, avantgarde och opposition senare bli mainstream.

I vissa fall skapas en syntes mellan två extremer, i enlighet med Hegels dialektik – en syntes som inte nödvändigtvis behöver vara positiv för mänskligheten, då två extremer snarare kan bli dubbelt så extrema när de adderas, snarare än att mötas nära mitten i balanserad harmoni och ömsesidig tolerans och respekt.

Vad är problemet med extrema dikotomier?

Problemet är just extremismen och intoleransen som gör att grupper hamnar allt längre ifrån varandra och inte längre kan föra vettiga samtal. När båda sidor ser den andra sidan som galen, hjärntvättad och rent av farlig är steget inte så långt som man kanske tror till att ge ledarfigurer, partier eller organisationer med totalitära ambitioner mandat att ta i med hårdhandskarna mot sina upplevda eller utpekade fiender. Det har skett förr i historien och kan ske igen om vi inte är försiktiga.

Så, hur vet man vad som är sant och vem man kan lita på?

Här är förslag till kriterier (gör dina egna om du har andra som känns mer rätt för dig):

Seriösa debattörer (mainstream eller alternativa):

Är sakliga, noggranna med fakta och kan styrka sina påståenden med källor som var och en kan kolla upp.
Kan belysa problematiska uttalanden eller ageranden hos offentliga personer och organisationer, men ljuger inte och går aldrig till personangrepp ens när de själva blir attackerade utan håller sig till fakta och redogör bara för vad som sagts och gjorts. (exempel 1).
Försvarar inte vare sig mainstream eller alternativa narrativ med näbbar och klor, ej heller någon specifik politisk ideologi eller religiös eller materialistisk övertygelse, utan är bara intresserade av att ta reda på vad som faktiskt är sant och förmedla det till andra.
Är sparsamma med egna åsikter och lämnar utrymme för andra att dra sina egna slutsatser.
Håller sig till vad de har belägg för, är försiktiga med att spekulera.
Visar sig oftare ha rätt än fel i sina analyser och förutsägelser om framtiden.
Är ödmjuka och har inga problem att ändra sig om de får ny information som motbevisar vad de tidigare uppfattat som sant (exempel 2).
Är lugna, vänliga och respektfulla i sin kommunikation.

Oseriösa debattörer (mainstream eller alternativa):

Påstår ofta saker utan källor, eller länkar till uppenbart oseriösa källor.
Visar sig oftare ha fel än rätt i sina analyser och förutsägelser om framtiden.
Håller envist fast vid sina favoritnarrativ även sedan dessa blivit otvetydigt motbevisade.
Blir lätt aggressiva eller känslosamma när de blir ifrågasatta eller motbevisade.
Byter samtalsämne, går till attack eller går därifrån istället för att svara på frågor och adressera kritik.
Kan ljuga och hitta på saker om sina meningsmotståndare för att de vet att de flesta inte orkar kolla upp det.
Förvränger eller fultolkar citat, använder halmdockor (argumenterar mot saker man aldrig sagt) och andra argumentationsfel.

Propagandister (mainstream; kan vara upphovspersoner som vet precis vad de gör, anställda PR- och myndighetspersoner bara som gör sitt jobb, idealistiska aktivister eller omedvetna som utnyttjas):

Bestämmer ett narrativ som har ett specifikt syfte och avviker aldrig från det. Narrativet är ofta grovt förenklat och levereras i ett färdigt paket.
Talar om vad du ska tycka och förväntar sig att du köper hela paketet utan att ifrågasätta någon del av det.
Upprepar budskapet närmast dagligen, i huvudsak via media, myndigheter och organisationer, men även genom engagerade aktivister (s k astroturfing). Äkta sanningar behöver man självklart inte tjata om dagarna i ända medan lögner, propaganda och reklam måste nötas in tills hjärnan accepterar budskapen som sanna. Detta känner vi väl till från historien.
Liksom i Orwells roman 1984 använder man nyspråk och ersätter av politiska skäl etablerade ord och termer med nya (”kommunstyrelsens ordförande” istället för borgmästare; ”resecentrum” istället för station; ”arbetssökande” istället för arbetslös; ”hygientekniker” istället för städare; ”person med livmoder” istället för kvinna etc). Detta görs även av den politiska oppositionen (”kulturberikare” istället för flyktingar etc).
Kan utan förvarning förvandla ämnen som tidigare varit öppna för debatt, men som nu blivit centrala för en viss agenda, till sociala trampminor. Att råka kliva på en sådan brukar svida rejält. Karriären och familjens ekonomi kan hamna i avloppet över en natt. Även om en kritiker kan bevisa att det officiella narrativet inte stämmer så kan denne bli avskedad, avstängd, ihjältigen, uthängd, karaktärsmördad (grovt förtalad i media och på Wikipedia), eller t o m åtalad. Ju mer seriös, välutbildad, välkänd, etablerad och populär personen är, och ju fler följare den har, desto hårdare blir konsekvenserna av att ifrågasätta eftersom makten vill statuera exempel och avskräcka andra.
Hittar på kreativa öknamn för dem som kritiserar de mest centrala delarna av agendan, ofta något med ”-förnekare” (för att associera till förintelseförnekare) som andra sedan kan använda som tillhygge i debatter.
Använder, i samarbete med mer eller mindre samarbetsvilliga IT-plattformar, olika grader av censur, inklusive shadowbanning, ”faktagranskningar”, skyltar, varningar, borttagande av specifika inlägg/videor eller permanent avstängning.
Påstår att övervakning, inskränkningar och censur är ”för allas trygghet”.

Desinformatörer (”alternativa”; kan vara underrättelseagenter, sektmedlemmar, frivilliga aktivister, botar eller omedvetna som utnyttjas):

Blandar sanning med osanning och överdrifter och hårdvinklar informationen i en specifik riktning.
Talar om vad du ska tycka och förväntar sig att du köper hela paketet utan att ifrågasätta någon del av det.
Framträder ofta som “insiders” som kommer med spektakulära “avslöjanden”, istället för publicerade källor som andra kan kolla upp.
Kontaminerar seriös kritik mot allvarliga systemfel med överdriven vulgärkonspirationism, extremism, antisemitism och/eller flummighet.
Använder ofta ombud (trosfränder eller köpta trollkonton) för att attackera sin meningsmotståndare (vanligast inom underrättelsetjänster och sekter).*
Kan även köpa ”följare” (botar) som ”gillar” och kommenterar allt de lägger ut i sociala medier. Kommentarerna är ofta likartade: korta, intetsägande, med massor av hjärtan, blommor och färgglada emojis.
Lovar fantastiska saker som aldrig inträffar, i många fall på specifika datum eller “snart”, och fortsätter lova samma saker år efter år, ibland årtionde efter årtionde, även efter att datumen kommit och gått utan att löftena uppfyllts (exempel: NESARA-bluffen). Detta är en specifik taktik som ingår i det som kallas “stand-down psyop” (se t ex denna presentation av Mark Passio) och går ut på att hålla systemkritiker och besvärliga individer eller grupper lugna, i evig väntan på något som aldrig kommer komma eftersom det bara är ett påhitt. Används även inom religioner och sekter.

* Obs! Det finns såklart många på nätet som beter sig trollaktigt eller har oseriös debattstil utan att vara vare sig sektmedlemmar eller köpta trollkonton. En del människor gillar bara att bråka helt enkelt (lästips: boken Energitjuvar) och alla är har inte samma inställning till nätetikett. Likaså finns det människor som har extrema åsikter eller tror på osannolika saker helt av sig själva. Så man bör skilja mellan medvetna desinformatörer (dessa är nog ganska sällsynta) och sådana som blivit övertygade om ett visst narrativ (mainstream eller alternativt) och gärna gör sig till dedikerade aktivister och nätkrigare för detta narrativ. Bättre att fria än att fälla om man inte kan bevisa det, men man bör vara medveten om att det kan förekomma.

Från uppvaknande till kontrollerad till nytt uppvaknande

Vår personliga erfarenhet är att det kan tid för en sanningssökare att lära sig navigera rätt i informationsdjungeln. Jacob har utifrån sina erfarenheter utvecklat en modell över de faser man kan gå igenom:

1. Uppvaknande

Karaktäriseras av en händelse som gör att du börjar ifrågasätta det gängse narrativet. Det kan också handla om upptäckter av systemfel, insikt om hur banksystemet fungerar, felbehandlingar i vården etc. Eller så kan det vara en speciell händelse där den officiella förklaringen inte riktigt går ihop. Det blir ett sorts uppvaknande.

I mitt fall var det när jag blev medveten om Peak Oil (den punkt när oljeutvinningen har nått sin topp och därefter börjar minska) genom webbplatsen ”Life after the Oil Crash” och som tycktes förklara de geopolitiska omvälvningar som världen gick igenom efter 9/11.

2. Informationssökande

I denna fas påbörjas ett idogt informationssökade för att få svar på sanningshalten i den omskakande händelsen. Man börjar fundera… finns det andra officiella narrativ som inte heller stämmer? Man börjar söka information, ofta genom alternativa källor. Man kanske hittar svar på sina frågor och tycker sig ha sett ljuset.

I mitt fall handlade detta om att införskaffa böcker om Peak Oil och läsa argument för eller emot teorin. Till slut kom jag fram till att det var ett allvarligt problem som världen behövde varnas för.

3. Missionerande

När underlag hämtats påbörjas en önskan om att väcka andra. Närstående och bekanta blir upplysta och bombarderade med fakta. Dessa vill dock sällan lyssna och ta emot informationen. Det blir som att tala med en vägg och du blir bortstött. Man känner sig ensam.

4. Community

I frustration söker du dig till likasinnade där du öppet kan ge uttryck för dina upptäcker. Ur detta skapas mindre grupper som diskuterar frågan.

Jag gick med i olika nätforum där olja och energi avhandlades och kom i kontakt med organisationer som ASPO.

5. Rörelse

De olika grupperna blir sedan uppslukade av en rörelse som driver opinion. I detta skede sker en professionalisering och kapital kan skjutas till från olika externa aktörer. Narrativet blir gradvis åter kontrollerat.

Här blev jag varse hur Peak Oil användes som argument för att genomföra ett systemskifte genom tankesmedjor som Romklubben och ett bakomliggande nätverk med miljardärskontrollerade stiftelser. Detta ledde snabbt tillbaka till utgångspunkten med en ny form av uppvaknande och ett ifrågasättande av Peak Oil som teori.

Mina egna erfarenheter är likartade. För mig började det när jag på 1980-talet allt oftare fick fruktansvärda migränanfall och blödde näsblod nästan dagligen men inte fick någon hjälp i vården. Började då söka mig till alternativmedicinen för att hitta svar och drogs under en tid in i olika New Age-sammanhang. Var öppen för allt. Testade yoga, vegetarisk kost, kinesologi, dyra kurser på kursgårdar och alla möjliga alternativa behandlingar men inget hjälpte. Insåg så småningom själv att jag inte tålde socker, parfym eller luftburna kemikalier såsom trycksvärta, målarfärg, formaldehyd etc. Långt senare har jag förstått att ursprungsorsaken till överkänsligheten troligen var att jag både jobbat och bott i byggnader med fuktskador och mögel.

Mina hälsoproblem ledde mig dock vidare till ett större sökande. Då min migrän tvingade mig sitta still i sängen med nedfällda persienner hela dagar i sträck (på den tiden fanns inte sumatriptan mot migrän, ej heller hemdatorer eller smart phones att distrahera sig med) gavs mycket tid att fundera över livet, samhället och de systemfel jag börjat se omkring mig.

Började läsa alternativ litteratur och trodde först på det mesta. Men insåg så småningom att allt inte är sant bara för att det står i en bok eller tidningsartikel. Så jag började sålla och slänga ut mycket av det jag tagit in. ”Det här verkar stämma, men inte det här”, ”Det här är en intressant teori, men hur kan jag veta att den är sann?” eller ”Den här personen skriver insiktsfullt och vissa saker men varför är det något som hela tiden skaver?”

Det var i den vevan jag träffade Jacob. Äntligen någon som studerat saker på djupet och kunde hjälpa mig med sorteringen. Någon att bolla idéer och diskutera komplexa frågor med. Många pusselbitar har hamnat på plats men det är ändå ett ständigt sökande, sållande, skärskådande och nya frågor att undersöka och ta ställning till.

Den agnostiska hållningen

Det här kanske inte är något för alla men jag personligen upplever det som väldigt befriande att ha en agnostisk grundinställning, något jag inspirerades till genom John Fowles filosofiska bok The Aristos, som jag läste i tidiga 20-årsåldern. Inte bara som världsåskådning utan gällande allting. Att vara öppensinnad inför ny och alternativ information, men inte så öppen att hjärnan ramlar ut. Man kan ta in och tugga på information från många olika håll men måste inte svälja allt.

När jag några år senare började studerade den obskyra filosofin hylozoik var så var den huvudsakliga pärlan jag tog med mig att lära sig skilja mellan vad man vet och vad man inte vet. Det kan ju låta hur banalt som helst men har för mig varit ovärdeligt när det gäller att sortera information.

A. Det jag vet att jag vet

• Saker jag upplevt och har egen erfarenhet av (gäller självklart bara som bevis för mig själv, inte för någon annan).
• Ämnen som jag nördat in på och kan presentera belägg för (exempelvis det miljöskadliga glödlampsförbudet som jag detaljgranskade och redogjorde för i bloggen Greenwashing Lamps).

B. Det jag finner sannolikt

• Ämnen jag är intresserad av men inte studerat tillräckligt djupt för att vara helt säker, eller som kräver mer utbildning för att kunna avgöra.
• Saker som med sunt bondförnuft verkar logiska – eller som jag ifrågasätter för att logiken inte går ihop.
• Information från personer jag har fått förtroende för pga att deras utsagor tidigare visa sig stämma, och/eller som kunnat presentera dem med källor som går att kolla upp.

C. Det jag är intresserad av men inte kan bevisa

• Har en stor ”X-file” i huvudet där jag stoppar allt som ännu inte går att vare sig belägga eller vederlägga. Vissa av dessa ämnen är mer filosofiska till sin natur och kommer nog aldrig gå att få något definitivt svar på, medan andra väntar på mer info i framtiden. Många gånger har jag haft en magkänsla om något eller någon som i efterhand ofta visat sig stämma. Men intuition räcker inte som bevis utan måste kunna verifieras med t ex pålitliga studier, vittnesmål eller direkt erfarenhet. Tills dess får de ligga kvar i min X-file.

D. Det jag inte vet

• Allt jag inte studerat, varit intresserad av eller har erfarenhet av. Det här är förstås en ännu större fil som inte på långa vägar får plats vare sig i huvudet eller på datorn. Man kan inte kunna allt, och vissa ämnen är man inte intresserad av helt enkelt. Då bör man vara medveten om sina begränsningar och veta om att man inte vet det man inte vet. Att kunna vila i att (ännu) inte veta vissa saker tycker jag ger ett inre lugn.

Den balanserade hållningen

Att inte låta sig dras med i massrörelser och politiska ytterligheter, eller låta sig påverkas av påståenden och propaganda man inte själv kollat upp, kan också ge ett inre lugn. Man brukar säga att ”extraordinära påståenden kräver extraordinära bevis,” och det tycker jag är en vettig utgångspunkt.

Om en talesperson för en viss ideologi eller narrativ påstår något spektakulärt så är det upp till den personen att faktiskt bevisa det på ett övertygande sätt. Detta är särskilt viktigt när det gäller påståenden som kan skada andra.

Och ytterst har varje person själv ett ansvar för att kolla upp påståenden innan man sprider dem vidare eller använder dem i nätkrig, så att man inte blir ett omedvetet verktyg för någon annans agenda. Detta gäller både mainstreampropaganda och alternativpropaganda då det kan förekomma överdrifter, vinklingar och felaktigheter i båda.

Så bara för att man funnit att vissa delar av ett visst narrativ, en viss ideologi eller världsåskådning inte stämmer, så betyder det alltså inte att allt från det hållet är lögn. Det betyder inte heller att allt från dess motpol är sant. Båda kan faktiskt ha fel, eller delvis rätt. Båda kan ha en egen agenda. Det är därför man lätt leds vilse om man köper ett helt paket. Man behöver särskåda och bedöma varje företeelse och påstående för sig.

Ta t ex det känsliga ämnet ”konspirationsteorier”. Många tenderar att antingen tro att det inte finns och aldrig funnits några konspirationer ö h t. Andra tror på nästan allt, hur orimligt det än är. Sanningen är att det finns en hel del historiska konspirationer som är väl belagda (från tyska riksdagshusbranden till Iran-Contras och Edward Snowdens avslöjanden om NSA). Andra händelser är mer än suspekta (såsom 9/11 och morden på bröderna Kennedy) men ännu inte bevisade eller erkända. Medan sådant som ”flat earth” och det mesta från Q uppenbart bara är trams för att vilseleda nyvakna och förlöjliga dem inför allmänheten.

Så tänk själv, lita inte blint på någon, och köp inte ett färdigt paket.

Sanningen finns ofta någonstans mittemellan ytterligheterna.

Relaterade artiklar

Mass-formation – har du blivit drabbad än?

© Artikelförfattaren och Stiftelsen Pharos. 
Artiklar får ej återpubliceras utan tillstånd (kontakta oss).
De åsikter som framförs står för den enskilda artikelförfattaren.
Bilder på denna sajt används endast i utbildningssyfte enligt Fair Use.