Pharos Samtidigt som fenomenet med fake news debatterats allt intensivare, suddas gränsen mellan verklighet och fiktion ut i TV-kanaler som gör anspråk på att vara objektiva och seriösa. Ett av de mest frapperande exemplen redogjorde vi för nyligen i inlägget om Transhumanistisk teknospiritualism på SVT. Här är en annan lika märklig produktion från samma källa: TV-serien Mars från 2016.
Denna TV-serie är inte en vanlig science fiction-serie utan utformad som en verklighetstrogen dramadokumentär från år 2033 med inklippta ”tillbakablickar” till 2016. Dessa återblickar består bl a av riktiga tal av president Obama om det amerikanska Mars-programmet samt verkliga intervjuer med Elon Musk där han visar sitt rymdprogram SpaceX – vars redan existerande raketer (på NASAs anläggning) används i TV-seriens fiktiva framtid.
Liksom i År en miljon intervjuas även andra futurister, forskare, tekniker och sci fi-författare – vilka presenteras i seriens fiktiva backspegel som visionära inspiratörer från 2010-talet som vi får se i ”gamla” klipp.
”Vi måste åka till Mars, för det skulle skydda oss från utrotning. Människan kan utrotas av allt möjligt på jorden, men om människan finns på två olika planeter är oddsen nästan noll.” (Andy Weir, författare till Ensam på Mars)
Seriens fiktiva marsexpeditionsmedlemmar presenteras dock på exakt samma sätt – med effekten att gränsen mellan verklighet och fiktion suddas ut.
Som man förstår av Wiki-artikeln Human mission to Mars är 2033 inte ett slumpmässigt valt framtida årtal utan året då den lämpligaste tidsperioden för att göra en resa till Mars med minsta möjliga energiåtgång (pga Mars elliptiska bana) infaller. Verkliga Mars-rymdprogram, tänkta att initieras under detta tidsfönster, har planerats av bl a EU (ESA), USA (NASA), Kina samt Ryssland ihop med ESA.
Trots de dokumentära inslagen och att rymdprogrammen redan är igång så är miniserien Mars taggad som ”Adventure | Drama | Sci-Fi”. Alltså motsatsen till År en miljon, som var taggad som ”Dokumentär | Fakta | Vetenskap” fast den till stora delar bestod av science fiction, religion och rena fantasier. Så nu är det tydligen acceptabelt att blanda fakta och fiktion och sedan godtyckligt kalla produktionen för antingen det ena eller det andra beroende på vilken kanal den produceras för.
Även Mars är producerad av National Geographic, med hjälp av bl a RadicalMedia, precis som År 1 miljon, samt Imagine Entertainment.
Hur har National Geographic Society (grundad 1888 för att främja miljöskydd, historiskt bevarande samt studium av världskultur och historia) kunnat förvandlas från att ge ut en av världens mest uppskattade populärvetenskapliga tidskrifter till att bli en simpel propagandakanal för futurister och transhumanister som drömmer om – och investerar hundratals miljoner dollar i – att förvandla människan till en cyborg, erövra galaxen och förstöra ännu fler planeter?
I september 2015 meddelade National Geographic och 21st Century Fox (bildat 2013 när mediamogulen Rupert Murdochs News Corp splittades i två bolag) sitt nya partnerskap, där Fox kom att äga 73 procent av det nya bolaget National Geographic Partners. Dock med löften om redaktionellt oberoende från Fox. Fox ägde redan tidigare majoriteten i National Geographics kabelkanaler, men detta nya partnerskap skulle inkludera hela deras utbud, och samtidigt innebära att National Geographics TV-produktioner kunde få mer inslag av spelfilm och special effects (precis som i År en miljon).
“We feel we’ll be able to build an extremely attractive National Geographic experience that combines television, video, news, photojournalism, long-form storytelling, short-form storytelling under one brand umbrella”
Nu kändes produktionen ändå inte särskilt övertygande eftersom det är svårt att leva sig in i en miniserie som inte kan bestämma sig för om den ska vara drama, dokumentärfilm eller påkostad reklamfilm för Elon Musks många hybrisprojekt. Och därtill med B-skådespelare och föga engagerande manus. Nå, halvtaffliga serier har det gjorts många genom TV-historien, men detta helt nya grepp att blanda fakta, fiktion och drömmar utan att deklarera produktionen som dramadokumentär eller PR-produktion är en oroande utveckling som någon konsumentorganisation borde engagera sig i.
National Geographics fokus på Elon Musk-projekt (såsom Tesla elbilar och Neuralink som utvecklar implanterbara hjärnchip) kan kanske förklaras med att James Murdoch, son till Rupert och vd för filmbolaget 21st Century Fox, 2017 antogs till Teslas styrelse och efter krisen 2018 tippades som favorit att ta över som ordförande efter Musk. Så blev det inte, men James Murdoch sitter fortfarande kvar i styrelsen för Tesla Inc. (som Independent Director).
Och trots den utlovade redaktionella självständigheten så tycks National Geographic i o m sammanslagningen ha fått ett lika flexibelt förhållande till fakta som Fox.