Pharos I tidigare delar visades hur modernismens futuristiska ideal på olika sätt gynnat och attraherat både fascismen, kommunismen och kapitalismen. Nu tycks vi snabbt vara på väg mot en syntes av dessa tre – en global teknokrati av smarta högteknologiska megastäder där allt är uppkopplat, övervakat och styrt in i minsta detalj. Allt för att rädda planeten.
Teknokrati
Ordet teknokrati kan ha flera betydelser:
1. Politisk teknokrati, ett hypotetiskt styrelseskick där vetenskapsmän och ingenjörer sköter regerandet istället för folkvalda politiker (besläktad med Platons idealstat skisserad i Staten). En mildare variant innebär att experter utses av regeringen för att administrera olika uppgifter, anlitas som rådgivare eller ges status som översynsinstans.
2. Ekonomisk-social teknokrati är ett övergripande system för resursfördelning, där betalningsmedlen ersätts med energikrediter och prissättningen baseras på energiåtgången för att producera varan eller tjänsten. Målet är ett kretsloppssamhälle med resursbalans, optimerat med hjälp av tekniska lösningar, inkl automatiserad produktion och distribution, där maskinparken administreras av specialiserade ingenjörer. Invånarna i ett teknat garanteras grundläggande försörjning; en medborgarlön i form av energikrediter och mer fritid, enligt den teknokratiska rörelsens vision. (2)
Systemet utvecklades 1933 i USA av ingenjören Howard Scott som tillsammans med några ingenjörer, kemister, läkare, arkitekter och lärare bildade Technocracy Inc. Rörelsen finns fortfarande finns kvar och arbetar mot samma mål, d v s ett tekniskt välutvecklat samhälle med optimal resursanvändning och -fördelning, styrt av vetenskapsmän och ingenjörer. (3)
En visionär futurist som inspirerades av den teknokratiska rörelsen var den självlärde ingenjören, designern och sociala ingenjören Jacque Fresco som skapade Venusprojektet som mall för ett utopiskt samhälle utan individuellt ägande eller arbete, där AI och maskiner sköter produktion och global distribution av resurserna. Visionen gjordes känd för en större publik genom Zeitgeistfilmerna. (4)
Detta kan låta som en dröm för oss idealister som brinner för miljö- och rättvisefrågor och tror på människans och den tekniska utvecklingens förmåga att lösa svåra problem – om det inte vore för det faktum att 1900-talets olika experiment med utopisk icke-demokratisk centralstyrning, redan utan dagens avancerade övervakningsteknik, resulterade i tiotals miljoner människors lidande och död och en astronomisk förstörelse av oersättliga natur- och kulturvärden.
En som i detalj kartlagt den teknokratiska rörelsens utveckling är den amerikanske författaren Patrick M. Wood, Technocracy News som i sin bok Technocracy Rising dokumenterat hur de radikala idéerna från den lilla obskyra rörelsen några decennier senare upptäcktes och började stödjas av inflytelserika aktörer inom den finansiella och politiska eliten, bl a Zbigniew Brzezinski, David Rockefeller och Gro Harlem Brundtland, och därigenom få inflytande på Förenta Nationernas planer för planetens framtid, bl a Agenda 21 (agenda för det 21:a århundradet) vari ingår delmålet Agenda 2030. (5)
Agenda 2030
Den 25 september 2015 antog FN:s generalförsamling ramverket Agenda 2030 som innehåller de 17 globala målen för hållbar utveckling under namnet Transforming our world: the 2030 Agenda for Sustainable Development. (Ett ”ramverk” är en uppsättning regler, riktlinjer och rekommendationer.) Detta ramverk är bindande men de olika länderna får (ännu så länge) själva välja hur de vill arbeta för att implementera dem och hur ofta de vill rapportera sina framsteg. (6)
För första gången i mänsklighetens historia har vi alltså – utan att ha fått rösta om det – fått en bindande global överenskommelse som kommer att påverka våra liv in i minsta detalj.
Allt vi gör ska regleras enligt ramverket: vad vi får äta, hur vi ska bo, vilka ljuskällor vi får använda, hur/om vi får resa etc. Det uttalade syftet är att åstadkomma en total transformation. Sveriges regering beskriver visionen:
Det handlar om nya sätt att resa, bo, göra affärer, leva, kommunicera och tillvarata och bevara jordens resurser och ekosystem.
Genom samverkan mellan offentliga aktörer, näringsliv och akademi hittas nya, innovativa lösningar som stärker konkurrenskraften, bidrar till en hållbar utveckling och skapar fler jobb. (7)
Då målen omfattar i stort sett alla former av mänsklig aktivitet och kan appliceras på det mesta så har vi alltså inte längre ett nationellt, kommunalt eller ens individuellt självbestämmande!
Som FNs Agenda 2030-samordnare David Nabarro uttryckte det vid ett Sverigebesök 2016:
– Agenda 2030 är inget man kan välja att säga ja eller nej till – den är obligatorisk, det är nyckeln till mänsklighetens och planetens fortbestånd. (8)
Och alla länder ska med, ingen kommer undan. Johan Hassel, Delegationen för Agenda 2030, förtydligar:
Unikt med den här agendan, som skiljer den från exempelvis Millenniemålen, är att den behandlar alla länder lika. Alla länder, oavsett ekonomiska och kunskapsmässiga förutsättningar, ska uppnå samma resultat. Och det ligger såklart i allas intresse att se till att alla länder lyckas med detta.
Detta är en agenda som riktar sig mot alla världens länder där Sverige ska jämföras med Tanzania, Ghana, Sydafrika, Tyskland, USA, Japan. I den här meningen är alla länder utvecklingsländer. (9)
Potentiella problem med hållbarhetsmålen
Även om de flesta av oss säkert uppfattar de 17 hållbarhetsmålen som huvudsakligen önskvärda, så finns också stora risker och problem:
- De är naivt utopiska, luddigt formulerade och öppna för tolkning, samt i många fall ömsesidigt motstridiga.
- Världen är betydligt större och mer komplex än vad som kan omfattas i ett förenklat manifest, och alla länder, kulturer, klimatzoner och individer har olika förutsättningar.
- Rekommendationerna/regleringarna för att uppfylla reglerna baseras inte alltid på verklig vetenskap utan ofta på förenklade ideologiska ”sanningar” som sprids via filmer, TV, museer, skolor etc utan att ha utvärderats i oberoende studier.
- Lösningarna tenderar att vara högteknologiska, storskaliga, energikrävande och förstöra miljön någon annanstans.
- De sociala och ekologiska vinsterna blir sannolikt högst marginella och äts lätt upp av the rebound effekt, eller av energin som krävs för att skapa och driva kontrollsystemen för spara energi.
- Åtgärderna riskerar att bli orimligt dyra för skattebetalarna, medan vinsterna går till opportunistiska konsultfirmor, organisationer och storföretag.
- Lösningarna tenderar att komma från samma aktörer/sektorer som skapat problemen, står för problemformuleringen och nu ser nya vinst- och kontrollmöjligheter.
- Implementeringen innebär nya experiment med social ingenjörskonst och kan komma att orsaka betydande integritetskräningar, inskränkningar och lidanden för befolkningen.
- Överstatliga dekret kringgår demokratin och flyttar makten allt längre från folket, samtidigt som individens liv ska övervakas och regleras in i minsta detalj.
Hållbarhetsmålen i Sverige
I Sverige har regeringen ansvar för att genomföra av hållbarhetsmålen, i synnerhet civilministern samt bistånds- och klimatministern. I mars 2016 tillsatte regeringen en delegation med uppgift att stödja och stimulera arbetet genom att:
- föreslå en övergripande handlingsplan till regeringen,
- föreslå åtgärder för att främja informations- och kunskapsspridning,
- förankra Agenda 2030 genom en bred dialog med olika samhällsaktörer. (10)
Regeringens fem ”strategiska samverkansprogram” (public private partnership) för att åstadkomma den önskvärda transformationen är:
- Smarta städer
- Uppkopplad industri och nya material
- Nästa generations resor och transporter
- Life Science
- Cirkulär och biobaserad ekonomi
Offentlig-privat samverkan (som bl a David Rockefeller tyckte var en ideal lösning) kan låta som ett kreativt sätt att driva innovation och finansiera nya infrastrukturprojekt men innebär ofta att stora IT-företag, teknikkonsultbolag och byggfirmor sätter agendan genom att måla upp visionerna och sedan belönas av naiva eller korrupta politiker med miljardkontrakt för megaprojekt på löpande räkning och ingen kan hållas ansvarig om de utlovade visionerna inte infrias. Som en kritisk artikel av Kris Hartley beskriver det:
As such, a new rationalist technocracy is emerging, shaped not by elected policymakers but by the visions and priorities of powerful market actors. 11)
Katastrofen Nya Karolinska är ett typiskt exempel. Vi lär få ser fler. Och få betala för dem.
Sverige har också fått två nya myndigheter, tillsatta genom ett blocköverskridande beslut, med uppgift är att övervaka och ta regeringen i örat om den inte uppfyller de finans- eller klimatpolitiska målen:
• Finanspolitiska rådet (2017) som ska”bedöma om finanspolitiken är förenlig med långsiktigt hållbara offentliga finanser” (och som kritiserats för att vara för ”klarspråkiga” och inte linda in sina pekpinnar). (12)
• Klimatpolitiska rådet (2018), som delar kansli med forskningsrådet Formas, ska ”utvärdera hur regeringens samlade politik är förenlig med klimatmålen” och se till att regeringen uppfyller åtagandena i Parisavtalet som undertecknades 2015 samt den nya klimatlagen som gäller fr o m 2018. Regeringen förtydligar [fetstil tillagd]:
Det klimatpolitiska ramverket är den viktigaste klimatreformen i svensk historia. Det ger långsiktiga förutsättningar för näringsliv och samhälle att genomföra den omställning som krävs för att kunna lösa klimatutmaningen. För första gången får Sverige en lag som innebär att varje regering har en skyldighet att föra en klimatpolitik som utgår från de klimatmål som riksdagen har antagit.
Varje regering ska också tydligt redovisa hur arbetet med att nå målen fortskrider. För första gången kommer Sverige att ha långsiktiga klimatmål bortom 2020 och ett oberoende klimatpolitiskt råd som granskar klimatpolitiken. Reformen är en central del i arbetet för att Sverige ska leva upp till Parisavtalet.
Det klimatpolitiska ramverket består av tre delar: klimatlag, klimatmål och ett klimatpolitiskt råd. (13)
Dessa lagar, mål och expertråd står alltså över regeringen – och gäller oberoende av vilket block som för tillfället har regeringsmakten!
Därmed är den lindrigare formen av teknokrati nu officiellt införd i Sverige – och världen.
New Urban Agenda
I Oktober 2016 hölls FN-konferensen Habitat III i Ecuador, om Housing and Sustainable Urban Development, med inbjudna borgmästare, stadsöverhuvuden, lokala och regionala myndigheter, stadsplanerare samt representanter för civilsamhället och privata sektorn. Här antogs New Urban Agenda med 21 punkter, vilka inkluderar och förtydligar punkterna i elfte hållbarhetsmålet, ”Hållbara städer och samhällen” (SDG 11):
- 11.1 Senast 2030 säkerställa tillgång för alla till fullgoda, säkra och ekonomiskt överkomliga bostäder och grundläggande tjänster samt rusta upp slumområden.
- 11.2 Senast 2030 tillhandahålla tillgång till säkra, ekonomiskt överkomliga, tillgängliga och hållbara transportsystem för alla. Förbättra trafiksäkerheten, särskilt genom att bygga ut kollektivtrafiken, med särskild uppmärksamhet på behoven hos människor i utsatta situationer, kvinnor, barn, personer med funktionsnedsättning samt äldre personer.
- 11.3 Till 2030 verka för en inkluderande och hållbar urbanisering samt förbättra kapaciteten för deltagandebaserad, integrerad och hållbar planering och förvaltning av bosättningar i alla länder.
- 11.4 Stärka insatserna för att skydda och trygga världens kultur- och naturarv.
- 11.5 Till 2030 väsentligt minska antalet dödsfall och antalet människor som drabbas av katastrofer, inklusive vattenrelaterade katastrofer. Även tillse att de direkta ekonomiska förlusterna till följd av sådana katastrofer, i form av lägre global BNP, minskar väsentligt. Särskilt fokus bör ligga på att skydda de fattiga och människor i utsatta situationer.
- 11.6 Till 2030 minska städernas negativa miljöpåverkan per person, bland annat genom att ägna särskild uppmärksamhet åt luftkvalitet samt hantering av kommunalt och annat avfall.
- 11.7 Senast 2030 tillhandahålla universell tillgång till säkra, inkluderande och tillgängliga grönområden och offentliga platser, i synnerhet för kvinnor och barn, äldre personer och personer med funktionsnedsättning.
- 11.a Främja positiva ekonomiska, sociala och miljömässiga kopplingar mellan stadsområden, stadsnära områden och landsbygdsområden genom att stärka den nationella och regionala utvecklingsplaneringen.
- 11.b Till 2020 väsentligen öka det antal städer och samhällen som antar och genomför integrerade strategier och planer för inkludering, resurseffektivitet, begränsning av och anpassning till klimatförändringarna och motståndskraft mot katastrofer samt utveckla och genomföra, i linje med Sendai-ramverket för katastrofriskreducering 2015–2030, en samlad katastrofriskhantering på alla nivåer.
- 11.c Stödja de minst utvecklade länderna, inklusive genom finansiellt och tekniskt bistånd, att bygga hållbara och motståndskraftiga byggnader av lokala material.
Tyvärr är punkterna ganska vagt formulerade och öppna för tolkning. Det finns inget i själva texten, vare sig i SDG-11 eller New Urban Agenda, som specificerar ”smarta städer”. När man läser de vackra orden om biodiversitet, ekologisk hållbarhet; hälsa; inkludering, jämställdhet och omsorg; bostäder, transporter, trygghet, närhet och möjligheter för alla etc, går tankarna snarare till småskalig tät nyurbanism med traditionell arkitektur i lokala material; spårvagnar, småbutiker, parker och torg, där många sociala problem och miljöproblem löser sig själva. Vilket kanske kan förklaras av att nyurbanister varit med och påverkat formuleringarna.
Ändå är det främst högteknologiska ”smarta” megastäder som planeras, både i Sverige och i övriga världen, hopbundna genom stora infrastrukturprojekt med motorvägar, broar, tunnlar, kanaler och snabbtåg.
Smarta städer
Vad är en smart stad? Definitionen kan variera från att ö h t ha fungerande infrastruktur och digital uppkoppling i utvecklingsländer till en stad där allt är ihopkopplat, inkl människan. Enligt Forbes’ definition av ”smart stad” så ska den vara ”smart” inom minst 5 av 8 sektorer. (15)
Kontrollen kanske inte blir lika extrem som det social credit system som är under införande i Kina, men risken finns att mildare varianter införs även i väst, vartefter systemen byggs ut. Redan nu försöker EU införa för att reglera och censurera internet, liksom i USA.
Prototypen för en ”smart stad” är bl a Sydkoreas nybyggda stad Songdo, beställd som komplett projekt av amerikanska företaget Gale International (som kallar den Tomorrow’s Sustainable City) med Cisco som ansvariga för den digitala infrastrukturen och delägare i konsortiet. I Songdo kombineras Le Corbusiers misslyckade vision om glest placerade höghus-i-park, med den skrämmande övervakningsteknologin i 1984. Här finns kameror och sensorer överallt, lägenheterna har självklart smarta elmätare och smarta lås, och för barnen testas armband som går att lokalisera med GPS. (16)
Staden byggs huvudsakligen för välbärgad medelklass som har råd med den högre standarden och all teknik som krävs. Hur miljövänlig Songdo verkligen är har ifrågasatts. Den är byggd på en tidigare fågelrik kuststräcka, får sin el från kolkraftverk och byggnaderna är helt glasade med fönster som går inte att öppna, vilket kräver luftkonditionering både på sommaren och vintern. (17) Samtidigt som det berömda pneumatiska sopsystemet inte alltid fungerar som det ska…
Ett annat exempel är Egyptens nya huvudstad som också ska bli smart, enligt tidigare generalen Khaled El-Husseiny, Administrative Capital for Urban Development (som ägs till 51% av Egyptens militär och till 49% av Ministry of Housing):
“A smart city means a safe city, with cameras and sensors everywhere. There will be a command centre to control the entire city.” (18)
Även Indien planerar att bygga 100 smarta städer.
Smart stad = hållbar stad?
Enligt en analys av Jessica Helldén (Stockholms universitet, 2018) så är en smart stad (med fokus på IT-tekniklösningar och individens beteende) inte detsamma som en ekologiskt hållbar stad (som satsar mer på miljövänlighet i den byggda miljön och infrastrukturen, i kombination med ekonomiska regleringar). Trots detta tolkas begreppen som synonyma både i Sverige, EU och FN. (19)
Helldén beskriver hur Europeiska Unionens satsning på digitalisering (”den digitala agendan”, lanserad 2010) och på ”smarta städer” påverkat Europas länder. I projektet GrowSmarter har Stockholm, Köln och Barcelona valts ut som demonstrationsstäder – Stockholm med ambitionen att bli ”världens smartaste stad” till 2040. Även Göteborg, Malmö, Norrköping och många andra städer satsar på att bli ”smarta”.
Ett annat pilotprojekt, till vilket 50 städer anslutit sig, är United for Smart Sustainable Cities, initierat av en rad FN-organ i samarbete med konsultfirman ITU. →
Vilka tjänar på smarta städer?
När man ska bygga om i stort sett hela planeten, både befintliga städer och helt nyplanerade, så finns förstås extremt stora vinster att göra. Enligt Ny Teknik (2015) handlar det om värden på en biljon (alltså tusen miljarder = en miljon miljoner) dollar!
Den globala marknaden för så kallade smarta städer närmar sig i rask takt en biljon dollar i värde. Ny infrastruktur i miljonstäder betyder stora kontrakt för teknikkonsultföretag som WSP. (20)
Forbes beräknade 2014 marknaden till så mycket som 1,5 biljoner dollar. (15)
Exempel på aktörer som har mycket att vinna på smarta städer:
- IT-företag och alla som producerar de tjänster, produkter och appar som krävs för att skapa en smart stad, och som kan samla in all data och sälja den vidare.
- Stora byggbolag och arkitektkontor som varit smarta nog att låta någon PR-konsult skriva ihop en hållbarhetspolicy på sina hemsidor medan de fortsätter producera lådor av betong.
- Teknikkonsultbolag och forskare som kan få anslag för att fram rapporter och studier som visar hur bra de smarta städerna kommer bli.
- Producenter av förnybara energikällor, som får statliga subvensioner för att förstöra miljön någon annanstans i jakten på råvaror till solpaneler och vindkraftverk.
- Oljebolag, som vet att den lilla andelen förnybar energi behöver täckas upp med, och ofta framställas med hjälp av, fossil energi.
- Banker och investerare, som får låna ut pengar till de stora megaprojekten.
- Makthavare som vill kontrollera befolkningen och/eller känna att de är med och skapar en ny och bättre värld. Det spelar ingen roll om världen faktiskt blir bättre, bara de tror det så kommer de säga ja till allt.
World Economic Forum
World Economic Forum beskrivs på hemsidan som ”the international organization for public-private cooperation” och representerar världens ledande banker, IT-företag, oljebolag, biltillverkare, bioteknikföretag etc.
WEFs styrelsemedlemmar arbetar eller har arbetat för bl a Exxon Mobil, Nestlé, Pepsi, Alibaba, A.P. Møller-Maersk A/S, Goldman Sachs, Credit Suisse, Bank of America, Bank of Canada, People’s Bank of China, Bancomext, Sberbank, Japan Development Bank, IMF, BIS, World Bank, Carlyle Group, McKinsey & Co, Massachusetts Institute of Technology (MIT), Council of Foreign Relations, NAFTA, OECD och INTERPOL.
Det är säkerligen inte en slump att just denna globala lobbyorganisation legat i framkant för att föra ut vad deras grundare Klaus Schwab kallar Den fjärde industriella revolutionen som enda lösningen på mänsklighetens problem. Hela världen ska nu transformeras.
Inte för att det är något fel i att företag utvecklar teknik och tjänar pengar när de tillför värden till samhället och individen, såsom infrastruktur, bostäder, internet och den smidiga distributionen av mat, vatten, el och varor. Men här har alltså världens ledande storföretag, genom att utnyttja både godtrogna miljövänner, välmenande kulturvänster och marknadsliberaler, lyckats skaffa sig själva ett globalt lagstadgat frikort till gränslös integritetskränkning och förstörelse av natur- och kulturvärden ”för att rädda planeten”, utan att man som vanlig medborgare har någon möjlighet att förhindra det. Detta öppnar upp för astronomiska nivåer av maktmissbruk, korruption och rövarkapitalism. Ett konkret exempel:
Turkiets ”jordbävningssäkringsprojekt”
I Turkiet startades 2012, ett år efter den stora jordbävningen, det största stadsförnyelseprojektet i landets historia för att skapa större motståndskraft mot jordbävningar. Den nya lagen 6305 står över alla existerande lagar om natur- och kulturskydd och ger presidenten och bostadsmyndigheten TOKI oinskränkt makt över de jordbävningshotade städerna Istanbul, Bursa, Izmir, Burdur, Mersin, Aydin, Adiyaman, Giresun och Balikesir och kan besluta om rivning av vilka byggnader som helst för återuppbyggnad utan några ”time consuming legal procedures”. C:a 7 miljoner byggnader planerar man att riva och återuppbygga. Projektet beräknas ta 20 år att slutföra och kosta 400 miljarder dollar. Globala investerare har visat intresse och regeringen har lovat räntefria lån till ägarna av de rivna byggnaderna samt en engångsersättning till de boende. (21)
I och med den nya drakoniska lagen (med stöd i Agenda 2030, punkt 11:5 som handlar om att ”väsentligt minska antalet dödsfall och antalet människor som drabbas av katastrofer”) har de boende inte längre några lagliga möjligheter att överklaga brutala gentrifieringsprojekt som slår sönder deras sociala gemenskap, trygghet och försörjningsmöjligheter.
Första området som bedömdes som lämpligt att börja ”jordbävningssäkra” var Fikirtepe i Istanbul. Som av en händelse hade man redan 2010 börjat en stadsförnyelse av just det området med nya höghus, vilket drabbat boende och småföretagare hårt när byggbolag fick fria händer att dela upp området mellan sig. (22)
Möjligen skulle de som gjorts bostadslösa genom rivningarna kunna få ett återvunnet emergency shelter, målat i glada konfettifärger, någonstans i stadens utkanter, enligt ett arkitektförslag. Ser väldigt jordbävningssäkert ut på sina pelare, eller hur?
Liknande sker på många platser världen över, med varierande grad av hänsynslöshet. Alltså samma återkommande mönster som i gamla Sovjet, Putins Ryssland, Maos och dagens Kina, Mussolinis Italien, Haussmanns Paris, ”folkhemmets” Sverige och Rockefellers New York, där bostäder, lokal handel och småindustri i fattigare områden utan pardon exproprieras och de avhysta flyttas till stadens utkanter eller blir hemlösa. Där kulturarv och social gemenskap i området inte betyder någonting alls om de råkar stå i vägen för en utvecklares planer.
Detta är extremt allvarligt!
Extra allvarligt blir det när man ser vilken typ av stadsplanering och integritetskränkande teknologi som ledande aktörer är i full fart med att tvinga på folket istället, både i diktaturer och s k demokratier.
Tyvärr verkar även svenska politiker nu anse att de har mandat från FN att godkänna vilka galna och destruktiva projekt som helst, bara de levereras med en ”smart-” eller ”hållbarhets”-etikett, de rätta flosklerna och spännande futuristiska renderingar. Men ”smart” är inte detsamma som hållbart på riktigt, vare sig socialt, ekonomiskt eller ekologiskt. En ny generation högteknologiska höghus-i-park med sensorer överallt och lite sallad på balkongerna kommer inte rädda planeten utan bara förfula våra städer och förstöra våra liv en gång till. Denna gång i global skala.
Detta är inte acceptabelt. Det räcker nu!
Den totalitära modernismen, del 1 – Funktionalismen
Den totalitära modernismen, del 2 – Fascismen
Den totalitära modernismen, del 3 – Kommunismen
Den totalitära modernismen, del 4 – Kapitalismen
Den totalitära modernismen, del 5 – Postmodernismen
Den totalitära modernismen, del 6 – Dekonstruktivismen
Se även Shaping the Fourth Industrial Revolution
Referenser
1. Teknokrati, styrelseskick (Wikipedia)
2. Teknokrati / Technocracy (Wikipedia)
3. Technocracy Inc.
4. Venusprojektet (Wikipedia)
5. Technocracy News
6. Globala målen (Wikipedia)
7. Regeringens strategiska samverkansprogram
8. Nabarro om FN:s hållbarhetsmål: De är obligatoriska (SVT)
9. Om Agenda 2030 (Hållbar Stad)
10. Det klimatpolitiska ramverket (Regeringen, 2017-06-12)
11. Will smart cities become the next populist scapegoat?
12. Finanspolitiska rådet: ”Rådet talar klarspråk” (2018-05-03)
13. Regeringen genomför sista delen av det klimatpolitiska ramverket – inrättar Klimatpolitiska rådet (pressrelease 2017-12-08)
14. New Urbanism presentation av Adam Pressick
15. Smart Cities – A $1.5 Trillion Market Opportunity (Forbes, 2014)
16. When Smart Cities are Stupid av Rachel Keeton
17. Songdo, ghetto for the affluent (Le Monde 2017-05-30)
18. ’Cairo has started to become ugly’: why Egypt is building a new capital city (The Guardian)
19. Jessica Helldén, ”Är den smarta staden också den hållbara staden?” (kandidatuppsats), Kulturgeografiska institutionen, Stockholms Universitet, 2018
20. Smarta städer ger konsulter guldläge (Ny Teknik 2015-02-15)
21. Designing Cities To Withstand Earthquakes: The Turkey Urban Renewal Project
21. In an Istanbul district, a ’toxic’ transformation divides neighbors
23. Fikirtepe’de kentsel dönüşüm esnafı da mağdur etti