Den totalitära modernismen, del 3 – Kommunismen

I förra delen visades hur den samhällsomvälvande futurismen och modernismen influerade fascismens arkitektur och hänsynslösa stadsplanering. I Sovjetunionen tog sig modernismens revolutionära ideal periodvis ännu mer extrema former, samtidigt som stalinismen innebar en tillfällig återgång till klassicismen, innan den ersattes av storskalig brutalism och massproducerade miljonprogram. 

Kommunismen i Sovjet (1922-91)

Sovjetunionen omfattade som mest 15 republiker och var ett centraliserat enpartivälde med planekonomi som styrdes av kommunistpartiet från ryska huvudstaden Moskva och resulterade i c:a 10 miljoner invånares död.

Sovietunionen 1941

Arkitektoniskt dominerade olika stilar vid olika tidpunkter och kan indelas i olika epoker: konstruktivism, postkonstruktivism, Stalin-klassicism, modernism (ofta brutalism) och postmodernism. En gemensam tråd, trots de varierande stiluttrycken, har varit påtvingad kollektivism, tvångsarbete, folkomflyttningar, exproprieringar, stadsomvandlingar och en ökande storskalighet vartefter byggtekniken tillät.

Konstruktivismen (1922-1932)

Den italienska futurismens våldsförhärligande maskinkult inspirerade starkt den ryska avantgardistiska konstruktivismen. Geometriska former såsom rektanglar, kuber, fyrkanter och cylindrar kombinerades i olika experimentella uttryck, ofta med fabriken som inspiration. 1920 skrev Naum Gabo och Antoine Pevsner konstruktivismens grundprinciper (närmast identiska med den tyska funktionalismens):

Inga fasta kroppar, inga slutna rum, ingen användning av färg för rent dekorativt syfte, ingen användning av dekor och inga statiska formelement.

Så färglösa blev de dock inte, och istället för applicerad dekor sattes byggnadselement ihop på ett dekorativt sätt. Den experimentella stilen passade perfekt för de nya kollektivistiska och maskindyrkande idealen. Den användes bl s på garage och fabriker, och i synnerhet på klubbhus för fabrikarbetare (som vanligen drevs av fabrikens fackförening) samt på statliga kulturpalats. Dessa kulturhus (inspirationen till Kulturhuset i Stockholm?) var gratis och öppna för alla och kunde innehålla bibliotek, biograf, konsert- och föreläsningssalar, dansstudior samt utrymmen för amatörradio, musik och olika hobbies, för att främja kollektivt umgänge samt erbjuda arbetare och ungdomar sysselsättning på fritiden istället för dryckenskap och ofog. Designen var lekfull och innovativ men byggtekniken ofta undermålig.

(Klicka på första bilden för att se sviten som bildspel)

Stalinklassicismen (1932-1955)

I början av 1930-talet sände staten (Stalin) tydliga budskap om att experimenterandets tid var över och att det var dags att återgå till den klassiska traditionen, vilket först tog sig uttryck i postkonstruktivismen, en kombination av Art Déco, konstruktivism och avskalad klassicism, utan klassicistiska ornament som friser och gesimser men med balkonger, portiker och kolonner, ofta med fyrkantiga pelare (som man även hittar i den nazistiska och fascistiska arkitekturen).

Som en del av ambitionen att rationalisera hela landet skulle alla städer byggas enligt en översiktsplan. Varje stad delades upp i distrikt och byggprojekt planerades för hela distrikt, vilket påtagligt förändrade städernas utseende.

Efter kriget blev Stalins visioner och ambitioner allt större. Moskva skulle omvandlas till en metropol av världsklass och bli den socialistiska världens huvudstad. Mellan 1947-53 lät Stalin uppföra de berömda “sju systrarna” i nyklassicism och nygotik, byggda i stål och betong (som man började använda fr o m 1948 istället för puts på tegel) och som ironiskt nog var inspirerade av den kapitalistiska arkitekturen i väst, såsom Manhattan Municipal Building i New York. Även många nyklassicistiska bostadshus och andra byggnader uppfördes under denna tid. I Moskva var graden av utsmyckning på husen, t ex burspråk och takvåning, ofta knuten till de boendes rang i Stalins hierarki. (4)

De tiotusentals Moskva-bor som råkade bo i de kvarter där Stalins monumentalbyggnader skulle uppföras, förflyttades till nybyggda höghus i stadens utkanter. Alla uppskattade inte tvångsförflyttningen. (5)

Resettlement offered an escape from dire living conditions many suffered in their existing housing, but the new residential districts built for resettlement were not well situated. While the plots chosen for skyscraper development were mainly located in the city center, most housing built for those displaced was located beyond city limits. Residents who had lived their lives as urbanites were hardly eager to leave the city. How would they get to work? Would there be enough goods and services? How would their children get to school?

I Stalins grandiosa planer på total ombyggnad av Moskva ingick även Sovjeternas palats, som skulle innehålla Sovjetunionens administrativa centrum och en kongresshall. Viktigt var att det var högre än dåtidens högsta byggnader, och skulle krönas med en staty av Lenin i kolossalformat. Det började byggas 1937 men avbröts av kriget och blev aldrig färdigbyggt. Dock hann man spränga Kristus Frälsarens katedral eftersom den låg just där Stalin ville ha sin gigantiska byggnad (1940 hade 90% av alla kyrkor, moskeer och synagogor stängts, och några även rivits). Katedralen återuppbyggdes under 1990-talet.

De bostadshus som byggdes för folket var betydligt enklare, särskilt i industri- och Gulag-städerna i Sibirien. Som t ex bostadskasernerna i Magnitogorsk, den gigantiska stålfabriken som ingick i Stalins 5-årsplan (1928-32) dit 40 000 kulak-bönder tvångskommenderades efter att ha avhysts från sina ägor, för att bygga upp staden och stålindustrin. 10 000 dog av köld, svält och sjukdomar under de första fem åren. (2)

Magnitogorsk, den sovjetiska stålarbetarstaden på 1930-talet

Eller den utopiska Avtozavod i Nizhny Novgorod, en bilfabriksstad skapad av Ford Motor Company och Austin Company i Cleveland, Ohio (ej samma som brittiska bilmärket) åt sovjetiska staten. I vanlig ordning avhystes de 3 000 som bodde i byn där man ville bygga. Istället skulle det byggas gigantiska falangstärer åt arbetarna som innehöll skolor, klubbhus, sjukhus, bagerier, kök, tvätterier etc. Det blev dock inte det perfekta idealsamhälle som visionen utlovat. (3)

“The workers’ city of the Nizhny Novgorod Plant was designed by Americans and approved by the Soviets, with centralised schooling, clubs, hospitals, bakeries, kitchens, laundries and other services for its 18,000 employees in communal blocks of 300 residents each — a symmetrical phalanstery on a modern industrial site. An entire village of 3,000 people was moved to make way for its construction. Yet as late as 1932 there were not enough beds and the premises had no water. These sites were parodies of the bright dreams of the clean, rational, community building homes envisioned by the architects and planners of the 1920s.”

Modernismen (1955-1991)

Efter Stalintiden tyckte Nikita Khrushchev att vacker arkitektur och dekorationer var överflödiga. Nya byggmetoder och en växande befolkning resulterade i enkla massproducerade Khrushchyovka, 5-vånings skivhus med lågt i tak, dålig ljudisolering och utan hiss, som byggdes rekordsnabbt till minimal kostnad. Vartefter byggtekniken utvecklades byggdes också allt fler höghus och stora skivhus.

Över hela Sovjetunionen uppfördes publika byggnader och monument i experimentell brutalism eller den monotona internationella stilen.

Le Corbusiers utglesade stadsplaneringsideal, med massproducerade skivhus eller höghus-i-park, utlokaliserade i trafik- och funktionsseparerade förorter, infördes i stor skala och blev det vanligaste sättet att bygga bostadsområden över hela Sovjetunionen.

Mikrodistrikt (microraion) kallades dessa enklaver och reglerna för hur de skulle byggas var strikt reglerade. De skulle vara 10-80 hektar stora och innehålla bostadshus samt servicebyggnader inom max 500 meters gångavstånd från bostaden (inkl skolor, förskolor, livsmedelsbutiker, affärer, caféer, klubbhus, lekplatser och kontor för underhåll och administration). Trafikleder, grönområden och liknande skulle avgränsa mikrodistrikten från varandra.

Mikrodistriktens historia går tillbaka till 1920-talet och sågs som en möjlighet att skapa helt nya miljöer för det nya kollektiva livet som ingick i visionen. Marxisterna ansåg att traditionellt stadsliv var bakåtsträvande och resulterade i ojämlikhet. Därför skulle skillnaderna mellan landsbygd och stad tas bort och alla skillnader därmed utjämnas.

1918 förstatligades allt markägande och överfördes till staten eller lokala myndigheter, som fick ansvaret att se till att alla fick en bostad (utan kostnad). Villor och lägenheter som ägdes av borgarklassen delades ut som bostäder åt proletariatet för att akut åtgärda den trångboddhet som uppstått genom den snabba urbaniseringen efter industraliseringen i slutet av 1800-talet. (6)

Hur de nya bostadsområdena skulle se ut debatterades under hela 1920-talet, med två separata skolor: urbanisterna och disurbanisterna. Båda ville uppnå kollektivisering, men på olika sätt. Urbanisterna ville inte att städerna skulle växa utåt utan förespråkade decentralisering till självförsörjande kompakta centra lokaliserade runt en industri, med en fast befolkning på c:a 50 000 invånare. Disurbanisterna ville helt upplösa den traditionella staden och sprida ut byggnationen över hela Sovjetunionen, längs vägar och naturlig topografi, med närhet till gemensamma utrymmen för måltider och rekreation. Dessa idéer var dock alltför extrema för att implementeras. (7) Istället blev det mikrodistrikt som förorter strax utanför städerna, precis som i Sverige, eller runt nya industrier.

Efter Sovjet 
I dagens Ryssland fortsätter traditionen med rivningar av byggnader som överheten dömt ut. Denna gång av massproducerade Khrushchyovka-limpor som många trots allt kommit att fästa sig vid. Det uppskattas inte av alla boende, även om de blir erbjudna bättre lägenheter i nybyggda höghus. (5, 8)

Kommunismen i Kina (1949-1962)

Även här skulle folket kollektiviseras, likriktas, ha likadana kläder och vara användbara schackpjäser i de storslagna planer och nycker som ordförande Mao råkade få. Att gå in i detalj på den kinesiska kommunismens effekter på Kinas folk och kultur blir för långt för denna artikel, men det kan vara värt att i korthet summera kommunistpartiets värsta övergrepp mot det kinesiska folket.

Det stora språnget (1958)

1958 proklamerade (offentliggjorde) Mao det stora språnget som skulle förvandla Kina från ett jordbrukarland till en ledande industristat. För att uppnå målet delades Kina in i folkkommuner. I en folkkommun bodde mellan 10 000 och 40 000 människor. Varje folkkommun skulle vara självförsörjande och alla i kommunen ägde gemensamt jord, redskap och maskiner. Med folkkommunerna ville kommunistpartiet skapa ett idealsamhälle. Det stora språnget misslyckades. En stor del av det som producerades var av låg kvalitet eftersom många på landsbygden inte hade tillräckliga kunskaper. (9)

Man tvingade alltså stadsbor att flytta ut på landet och arbeta med nya slags jordbruk och bönder att bli industriarbetare i nybyggda fabriker, vilket ledde till minst 45 miljoner människors död enligt Frank Dikötters bok Mao och den stora svälten recenserad av Staffan Skott i Gefle Dagblad:

Fyrtiofem miljoner människor var det som mördades i världens största enskilda massmord i Kina, som Mao Zedong bar det fulla ansvaret för. Det skedde under det så kallade ”Stora språnget” 1958-1962. Framför allt mördades dessa oskyldiga genom svält. Man tog ifrån dem all mat, ty spannmålen skulle exporteras och ge pengar till teknisk utrustning. Svältdöden, som blev följden för så många, är en ohygglig död med kroppsligt förfall av många slag. Människor åt inte bara bark, utan jord och lera, och dog av det. Kannibalism förekom på många håll. […]

Tortyr, mord och omänskliga tvångsarbeten var vanliga. Partiets ansvariga runt om i landet kunde göra vad de ville med landsbygdsbefolkningen. (10)


Kulturrevolutionen (1966-76)

Efter misslyckandet med det stora språnget skapade Mao kulturrevolutionen. Mao delade upp befolkningen i röda och svarta. Han sade att de röda var riktiga kommunister, och att de svarta var fiender till revolutionen. Människor som till exempel arbetade som lärare, advokater, läkare eller författare var svarta. Bönder var röda. Unga människor gick med i grupper som kallades röda garden. De skulle arbeta för revolutionen och hitta människor som de tyckte var mot revolutionen. Miljoner människor blev förföljda under kulturevolutionen, som höll på ända fram till Maos död år 1976. Mellan 750 tusen och en och en halv miljon människor dödades i kulturrevolutionen. (11)

Kulturrevolutionen innebar att landet kastades in i terror och ett inbördeskrigsliknande kaos, där “fel” åsikter eller att man råkade ha ett intellektuellt yrke, kunde leda till att man blev fängslad, torterad eller dödad som “folkförrädare”. Samtidigt förstördes uppsåtligt stora delar av Kinas rika kulturarv.

Chocktrupperna bestod av rödgardister, som samma månad i miljontals strömmade till Himmelska fridens torg i Peking för att höra Mao tala. Där gav han de fanatiska ungdomarna instruktioner om att förstöra ”de fyra gamla”: kultur, seder, vanor och traditioner.

Följden blev en enorm förstörelse inte bara av tempel och andra kulturarv utan framför allt av människoliv. Personer som vid något tillfälle kunde misstänkas ha ifrågasatt Mao misshandlades eller dödades av rödgardister.

Rödgardisterna, som ofta var så unga att de gick i grundskolan, torterade sina offer med saxar, stolar, skärp och järnföremål. De kunde ägna flera dagar åt att slå ihjäl en lärare. (12)

Till sist tvingades partiet sätta in armén för att återställa ordningen. Ledningen förklarade att kulturrevolutionen var vunnen och att “hela Kina nu var rött” och förövarna förflyttades.

Senare samma år skickades de första av över 15 miljoner rödgardister till landsbygden för ”återutbildning”. Där blev många kvar i åratal, skilda från sina familjer och förvägrade såväl riktig utbildning som karriärmöjligheter. I Maos ögon var dessa ungdomar blott nyttiga idioter som spelat ut sin roll. (12)

Svält, död samt förföljelse av minoriteter, politiska motståndare och oliktänkande fortsatte dock i mindre skala efter kulturrevolutionen och Maos död, liksom tvångsförflyttningar, exproprieringar och utplåning av tempel och religiösa uttryck i annekterade regioner.

Dagens Kina

Även sedan Kina öppnades upp för väst och istället blivit en statskapitalistisk enpartistat fortsätter övergreppen mot den egna befolkningen. 16 miljoner människor tvångsförflyttades vid bygget av den stora Pubugou-dammen. Många fick inte den låga ersättning de utlovats för den mark som exproprierades. 10 miljoner hamnade i fattigdom. (13) Kritik eller protester tolereras fortfarande inte. Mer om Kina i kommande avsnitt.

Nästa del visar om hur modernismen gynnat inte bara fascismen och kommunismen utan även kapitalismen.

Källor

1. Konstruktivismen (Wikipedia)
2. The secret history of Magnitogorsk, Russia’s steel city (The Guardian, 2016-04-12)
3. Paradise lost? The enduring legacy of a Soviet-era utopian workers’ district
4. Stalinist Architecture (Wikipedia)
5. Katherine Zubovich, Ryerson University, Urban Renewal and Displacement in Soviet (and Post-Soviet) Moscow
6. Microdistrict (Wikipedia)
7. Soviet urban planning ideologies of the 1920s (Wikipedia)
8. The Condemned: Living in a Khrushchyovka
9. SO-rummet: Mao Zedong
10. Maos Massmord (Gefle Dagblad 2012-07-13)
11. Forum för levande historia: Kina
12. Kinas blodiga kulturrevolution (Allt om Historia)
13. Ola Wong, När tusen eldar slickar himlen, Ordfront 2008

Bilder från bl a Soviet Modernism (1955-91)skyscrapercity.comasucarmag.com och Wikimedia Commons


Den totalitära modernismen, del 1 – Funktionalismen
Den totalitära modernismen, del 2 – Fascismen
Den totalitära modernismen, del 4 – Kapitalismen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *