Den totalitära modernismen, del 3 – Kommunismen

I förra delen visades hur den samhällsomvälvande futurismen och modernismen influerade fascismens arkitektur och hänsynslösa stadsplanering. I Sovjetunionen tog sig futurismens revolutionära ideal periodvis ännu mer extrema former, samtidigt som stalinismen innebar en tillfällig återgång till klassicismen, innan den ersattes av storskalig brutalism och massproducerade miljonprogram. Förstörelsen av kulturarv och människoliv under den kinesiska kulturrevolutionen var ofattbart omfattande och än idag fortgår hänsynslösa tvångsförflyttningar och megaprojekt i gigantisk skala. 

Kommunismen i Sovjet (1922–1991)

Sovjetunionen omfattade som mest 15 republiker och var ett centraliserat enpartivälde med planekonomi som styrdes av kommunistpartiet från ryska huvudstaden Moskva. Regimens brutala implementering av kommunismen resulterade i c:a 10 miljoner invånares död.

Arkitektoniskt dominerade olika stilar vid olika tidpunkter och kan indelas i olika epoker: konstruktivism, postkonstruktivism, Stalin-klassicism, modernism (ofta brutalism) och postmodernism. En gemensam tråd, trots de varierande stiluttrycken, har varit påtvingad kollektivism, tvångsarbete, folkomflyttningar, exproprieringar, stadsomvandlingar och en ökande storskalighet vartefter byggtekniken tillät.

Konstruktivismen (1922–1932)

Den italienska futurismens våldsförhärligande maskinkult hade starkt inflytande på den ryska avantgardistiska konstruktivismen. Geometriska former såsom rektanglar, kuber, fyrkanter och cylindrar kombinerades i olika experimentella uttryck, ofta med fabriken som inspiration. 1920 skrev Naum Gabo och Antoine Pevsner konstruktivismens grundprinciper (närmast identiska med den tyska funktionalismens, även om uttrycket blev annorlunda):

Inga fasta kroppar, inga slutna rum, ingen användning av färg för rent dekorativt syfte, ingen användning av dekor och inga statiska formelement. (1)

Så färglösa blev de dock inte, och istället för applicerad dekor sattes byggnadselement ihop på ett dekorativt sätt. Inspirationen kom inte bara från futurismens maskinkult utan även från den moderna konsten (i mycket högre grad än t ex funktionalismen i Sverige) och var mer kreativt expressiv än avskalat rationell. (2)

Den experimentella stilen passade perfekt för de nya kollektivistiska och maskindyrkande idealen. Den användes bl a på garage och fabriker, och i synnerhet på klubbhus för fabriksarbetare (som vanligen drevs av fabrikens fackförening) samt på statliga kulturpalats. Dessa kulturhus (inspirationen till Kulturhuset i Stockholm?) var gratis och öppna för alla och kunde innehålla bibliotek, biograf, konsert- och föreläsningssalar, dansstudior samt utrymmen för amatörradio, musik och olika hobbies, för att främja kollektivt umgänge samt erbjuda arbetare och ungdomar sysselsättning på fritiden istället för dryckenskap och ofog. Designen var lekfull och innovativ men byggtekniken ofta undermålig pga dålig ekonomi och brist på kunskap och material. (1)

Postkonstruktivismen (1932–1937)

I början av 1930-talet sände staten (Stalin) tydliga budskap om att experimenterandets tid var över och att det var dags att återgå till den klassiska traditionen. Andra orsaker var att man med mer traditionell byggnadsstil kunde återgå från stål och cement av dålig kvalitet till mer beprövade material som handmurat tegel och trä. (3) Dels gick den utopiska konstruktivismens askes och rationalism inte riktigt hem hos folket. (2)

Resultatet blev postkonstruktivismen, en kombination av konstruktivism och avskalad klassicism (“nyklassicistiska former utan nyklassicistiska detaljer” som Khan-Magomedov beskrev det) med balkonger, portiker och kolonner, ofta med fyrkantiga pelare utan kapitäl. (3) Alltså liknande hybrider som man även hittar i den nazistiska och fascistiska arkitekturen).

Industrialiseringen hade inneburit stor inflyttning till städerna. Man försökte nu sprida befolkningen jämnare över landet, dels genom satellitstäder runt de existerande städerna (s k drabantstäder), dels genom nya industristäder där råvaru- och energikällorna fanns, bl a Kuznetsk och Magnitogorsk. (2)

Som en del av ambitionen att rationalisera hela landet skulle alla städer byggas enligt en översiktsplan under ledning av statliga myndigheter enligt sociala-ekonomiska kommunistiska principer, där bebyggelsen, i och med upplösningen av familjen som ekonomisk enhet, måste anpassas efter ”den nya livsföringen” med yrkesarbetande kvinnor och kollektiv barnpassning. Detta innebar bl a antingen kollektivt boende eller enmanshushåll. Varje stad delades upp i distrikt och byggprojekt planerades för hela distrikt, vilket påtagligt förändrade städernas utseende. Varje stad indelades i zoner (industrizon, parkzon, bostadszon etc) med noga uträknad placering ur nyttosynpunkt: jordbruk i anslutning till staden för att försörja den med livsmedel; utbildningscentra i anslutning till industrier vilka de samarbetar med; kliniker och barnkrubbor i anslutning till bostäderna osv. (2)

Magnitogorsk byggdes vid den gigantiska stålfabriken som ingick i Stalins 5-årsplan (1928-32) dit 40 000 kulak-bönder tvångskommenderades efter att ha avhysts från sina ägor för att bygga upp staden och stålindustrin. 10 000 dog av köld, svält och sjukdomar under de första fem åren. (3)

Ett annat exempel är den utopiska Avtozavod i Nizhny Novgorod, en bilfabriksstad skapad av Ford Motor Company och Austin Company i Cleveland, Ohio (ej samma som brittiska bilmärket) åt sovjetiska staten. I vanlig ordning avhystes de 3 000 som bodde i byn där man ville bygga. Istället skulle det uppföras gigantiska falangstärer åt arbetarna som innehöll skolor, klubbhus, sjukhus, bagerier, kök, tvätterier etc. Det blev dock inte det perfekta idealsamhälle som visionen utlovat…

The workers’ city of the Nizhny Novgorod Plant was designed by Americans and approved by the Soviets, with centralised schooling, clubs, hospitals, bakeries, kitchens, laundries and other services for its 18,000 employees in communal blocks of 300 residents each — a symmetrical phalanstery on a modern industrial site. An entire village of 3,000 people was moved to make way for its construction. Yet as late as 1932 there were not enough beds and the premises had no water. These sites were parodies of the bright dreams of the clean, rational, community building homes envisioned by the architects and planners of the 1920s. (4)

Stalinklassicismen (1937-1955)

I Moskva fick nya byggnader allt mer dekoration och många nyklassicistiska bostadshus och andra byggnader uppfördes under denna tid. I Moskva var graden av utsmyckning på husen, t ex burspråk och takvåning, ofta direkt knuten till de boendes rang i Stalins hierarki. (5)

Efter kriget blev Stalins visioner och ambitioner allt större. Moskva skulle omvandlas till en metropol av världsklass och bli den socialistiska världens huvudstad. Mellan 1947–53 lät Stalin uppföra de berömda “sju systrarna” i nyklassicism och nygotik, byggda i stål och betong (som man började använda fr o m 1948 istället för puts på tegel) och som ironiskt nog var inspirerade av den kapitalistiska arkitekturen i väst, såsom Manhattan Municipal Building i New York. De tiotusentals Moskva-bor som råkade bo i de kvarter där Stalins monumentalbyggnader skulle uppföras, tvångsförflyttades till nybyggda höghus i stadens utkanter. Även om de där fick bättre standard så var det inte alla som uppskattade att ryckas upp från sina hem, arbetsplatser och sociala sammanhang.

Resettlement offered an escape from dire living conditions many suffered in their existing housing, but the new residential districts built for resettlement were not well situated. While the plots chosen for skyscraper development were mainly located in the city center, most housing built for those displaced was located beyond city limits. Residents who had lived their lives as urbanites were hardly eager to leave the city. How would they get to work? Would there be enough goods and services? How would their children get to school? (6)

I Stalins grandiosa planer på total ombyggnad av Moskva ingick även Sovjeternas palats, som skulle innehålla Sovjetunionens administrativa centrum och en kongresshall. Viktigt var att det var högre än dåtidens högsta byggnader, och skulle krönas med en staty av Lenin i kolossalformat. Det planerades redan i början av 30-talet och började byggas 1937 men avbröts av kriget och blev aldrig färdigbyggt. Tyvärr hann man spränga Kristus Frälsarens katedral eftersom den låg just där Stalin ville ha sin gigantiska byggnad (1940 hade 90% av alla kyrkor, moskéer och synagogor stängts, och några även rivits). Katedralen återuppbyggdes dock under 1990-talet.

Brutalismen (1955–1991)

Efter Stalintiden tyckte Nikita Khrushchev att vacker arkitektur och dekorationer var överflödiga. Nya byggmetoder och en växande befolkning resulterade i enkla massproducerade Khrushchyovka, 5-vånings skivhus med lågt i tak, dålig ljudisolering och utan hiss, som byggdes rekordsnabbt till minimal kostnad. Vartefter byggtekniken utvecklades byggdes också allt fler höghus och stora skivhus.

Över hela Sovjetunionen uppfördes publika byggnader och monument i experimentell brutalism eller den monotona internationella stilen.

Le Corbusiers utglesade stadsplaneringsideal, med massproducerade skivhus eller höghus-i-park, utlokaliserade i trafik- och funktionsseparerade förorter, infördes i stor skala och blev det vanligaste sättet att bygga bostadsområden över hela Sovjetunionen.

Mikrodistrikt (microraion) kallades dessa enklaver och reglerna för hur de skulle byggas var strikt reglerade. De skulle vara 10-80 hektar stora och innehålla bostadshus samt servicebyggnader inom max 500 meters gångavstånd från bostaden (inkl skolor, förskolor, livsmedelsbutiker, affärer, caféer, klubbhus, lekplatser och kontor för underhåll och administration). Trafikleder, grönområden och liknande skulle avgränsa mikrodistrikten från varandra. Mikrodistriktens historia går tillbaka till 1920-talet och sågs som en möjlighet att skapa helt nya miljöer för det nya kollektiva livet som ingick i visionen. Marxisterna ansåg att traditionellt stadsliv var bakåtsträvande och resulterade i ojämlikhet. Därför skulle skillnaderna mellan landsbygd och stad tas bort och alla skillnader därmed utjämnas.

1918 förstatligades allt markägande och överfördes till staten eller lokala myndigheter, som fick ansvaret att se till att alla fick en bostad (utan kostnad) att disponera (ej äga). Villor och lägenheter som ägts av borgarklassen delades ut som bostäder åt proletariatet för att akut åtgärda den trångboddhet som uppstått genom den snabba urbaniseringen efter industraliseringen i slutet av 1800-talet. (7)

Hur de nya bostadsområdena skulle se ut debatterades under hela 1920-talet, med två separata skolor: urbanisterna och disurbanisterna. Båda ville uppnå kollektivisering, men på olika sätt. Urbanisterna ville inte att städerna skulle växa utåt utan förespråkade decentralisering till självförsörjande kompakta centra lokaliserade runt en industri, med en fast befolkning på c:a 50 000 invånare. Disurbanisterna ville helt upplösa den traditionella staden och sprida ut byggnationen över hela Sovjetunionen, genom s k bandstäder längs vägar och naturlig topografi, med närhet till gemensamma utrymmen för måltider och rekreation. Dessa idéer var dock alltför extrema för att implementeras. (8) Istället blev det mikrodistrikt som förorter strax utanför städerna, precis som i Sverige, eller runt nya industrier.

Efter Sovjet 
I dagens Ryssland fortsätter traditionen med rivningar av byggnader som överheten dömt ut. Denna gång av massproducerade Khrushchyovka-limpor som många trots allt kommit att fästa sig vid. Det uppskattas inte av alla boende, även om de blir erbjudna bättre lägenheter i nybyggda höghus. (6, 9)

Kommunismen i Folkrepubliken Kina (1949–)

Även i Kina skulle folket kollektiviseras, likriktas, ha likadana kläder och vara användbara schackpjäser i de storslagna planer och nycker som ordförande Mao råkade få. Att gå in i detalj på Kinas arkitektur och stadsbyggnadsutveckling under kommunismen ryms inte i denna översikt men några hållpunkter kan nämnas.

Landreformen (1950–1952)

Landreformen innebar historiens största expropriering av land, som sedan kom att ägas av staten, av lokala kollektiv eller omfördelades till bönder. Först efter avkollektiviseringen på 80-talet kunde individer få särskilda kontrakt för att använda – ej äga – mark för att bygga, odla, bo eller bedriva industri- eller affärsverksamhet. (10)

Den första femårsplanen (1953–58)

Efter kommunisternas övertagande skulle nya städer och fabriksstäder anläggas i stor skala. I slutet av 1950-talet hade Kina fått 180 nya storstäder, 1 400 småstäder och 2 000 förorter som planerats från grunden efter sovjetisk modell, med hjälp av experter från Sovjetunionen.

Det stora språnget (1958)

1958 proklamerade (offentliggjorde) Mao det stora språnget som skulle förvandla Kina från ett jordbrukarland till en ledande industristat. För att uppnå målet delades Kina in i folkkommuner. I en folkkommun bodde mellan 10 000 och 40 000 människor. Varje folkkommun skulle vara självförsörjande och alla i kommunen ägde gemensamt jord, redskap och maskiner. Med folkkommunerna ville kommunistpartiet skapa ett idealsamhälle. Det stora språnget misslyckades. En stor del av det som producerades var av låg kvalitet eftersom många på landsbygden inte hade tillräckliga kunskaper. (11)

Man tvingade alltså stadsbor att flytta ut på landet och arbeta med nya slags jordbruk och bönder att bli industriarbetare i nybyggda fabriker, vilket ledde till minst 45 miljoner människors död enligt Frank Dikötters bok Mao och den stora svälten, recenserad i Gefle Dagblad:

Fyrtiofem miljoner människor var det som mördades i världens största enskilda massmord i Kina, som Mao Zedong bar det fulla ansvaret för. Det skedde under det så kallade ”Stora språnget” 1958-1962. Framför allt mördades dessa oskyldiga genom svält. Man tog ifrån dem all mat, ty spannmålen skulle exporteras och ge pengar till teknisk utrustning. Svältdöden, som blev följden för så många, är en ohygglig död med kroppsligt förfall av många slag. Människor åt inte bara bark, utan jord och lera, och dog av det. Kannibalism förekom på många håll. […]

Tortyr, mord och omänskliga tvångsarbeten var vanliga. Partiets ansvariga runt om i landet kunde göra vad de ville med landsbygdsbefolkningen. (12)

Kulturrevolutionen (1966–76)

Efter misslyckandet med det stora språnget skapade Mao kulturrevolutionen. Mao delade upp befolkningen i röda och svarta. Han sade att de röda var riktiga kommunister, och att de svarta var fiender till revolutionen. Människor som till exempel arbetade som lärare, advokater, läkare eller författare var svarta. Bönder var röda.

Unga människor gick med i grupper som kallades röda garden. De skulle arbeta för revolutionen och hitta människor som de tyckte var mot revolutionen. Miljoner människor blev förföljda under kulturevolutionen, som höll på ända fram till Maos död år 1976. Mellan 750 tusen och en och en halv miljon människor dödades i kulturrevolutionen. (13)

Kulturrevolutionen innebar att landet kastades in i terror och ett inbördeskrigsliknande kaos, där “fel” åsikter eller att man råkade ha ett intellektuellt yrke, kunde leda till att man blev fängslad, torterad eller dödad som “folkförrädare”. Samtidigt förstördes uppsåtligt stora delar av Kinas rika kulturarv.

Chocktrupperna bestod av rödgardister, som samma månad i miljontals strömmade till Himmelska fridens torg i Peking för att höra Mao tala. Där gav han de fanatiska ungdomarna instruktioner om att förstöra ”de fyra gamla”: kultur, seder, vanor och traditioner. Följden blev en enorm förstörelse inte bara av tempel och andra kulturarv utan framför allt av människoliv.

Personer som vid något tillfälle kunde misstänkas ha ifrågasatt Mao misshandlades eller dödades av rödgardister. Rödgardisterna, som ofta var så unga att de gick i grundskolan, torterade sina offer med saxar, stolar, skärp och järnföremål. De kunde ägna flera dagar åt att slå ihjäl en lärare. (14)

Till sist tvingades partiet sätta in armén för att återställa ordningen. Ledningen förklarade att kulturrevolutionen var vunnen och att “hela Kina nu var rött”. Över 15 miljoner rödgardister förpassades till landsbygden för ”återutbildning”. Svält, död samt förföljelse av minoriteter, politiska motståndare och oliktänkande fortsatte dock i mindre skala efter kulturrevolutionen och Maos död, liksom tvångsförflyttningar, exproprieringar och utplåning av tempel och religiösa uttryck i annekterade regioner.

Under kulturrevolutionen avstannade byggandet och många stadsutvecklingsdokument förstördes. De utopiska storskaliga planerna sågs dock som överlägsna de västerländska. Samtidigt växte det fram en anti-urban rörelse där man skapade mindre bostadskollektiv som skulle sprida industriella värderingar till landsbygden. På 1980-talet, efter kulturrevolutionen, återupptogs färdigställandet av de nya från grunden planerade städerna och bostadsområdena. Därutöver tillkom konceptet med mega-metropoler.  (15)

Dagens Kina

Kina är fortfarande en kommunistisk enpartistat med järngrepp om landet, trots den ekonomiska liberaliseringen där framstående affärsmän nu tillåts bli medlemmar i partiet (och behöver anpassa sig efter partiets diktat för att få verka). Även sedan Kina öppnades upp för väst fortsätter dock övergreppen mot den egna befolkningen. 16 miljoner människor tvångsförflyttades vid bygget av den stora Pubugou-dammen. Många fick inte den (låga) ersättning de utlovats för den mark som exproprierades och 10 miljoner hamnade i fattigdom. (15) Kritik eller protester tolereras fortfarande inte och censuren och kontrollen är extrem (mer om detta i kommande inlägg).

Industrialiseringen och urbaniseringen fortsätter i rekordsnabbt. Stadsplaneringen bygger liksom i Sverige på översiktsplaner och detaljplaner, men följer inte längre strikt den sovjetiska modellen utan kan ta in västerländska idéer. (16) Nya stora gigantiska megastäder planläggs som man sedan mer eller mindre tvångsförflyttar folk till. (17) 250 miljoner bönder är planerade att omlokaliseras till sådana nybyggda spökmetropoler. (18) Fler gigantiska infrastrukturprojekt planeras, i en takt och skala som saknar motstycke i historien…

…och man offrar gärna en hel generation för att åstadkomma dem.

Mer om Kina i del 7. I nästa del visas hur modernismen gynnat och använts av inte bara fascismen och kommunismen utan även kapitalismen. 

---

Den totalitära modernismen, del 1 – Funktionalismen
Den totalitära modernismen, del 2 – Fascismen
Den totalitära modernismen, del 4 – Kapitalismen
Den totalitära modernismen, del 5 – Postmodernismen
Den totalitära modernismen, del 6 – Dekonstruktivismen
Den totalitära modernismen, del 7 – Teknokratin

---

Referenser

1. Konstruktivismen (Wikipedia)
2. Julia Chirokova, Sverige – Ryssland: modernismens arkitektur i tid och rum (Göteborgs universitet, 2014)
3. Postkonstruktivismen (Wikipedia)
4. The secret history of Magnitogorsk, Russia’s steel city (The Guardian, 2016-04-12)
5. Paradise lost? The enduring legacy of a Soviet-era utopian workers’ district
6. Stalinist Architecture (Wikipedia)
7. Katherine Zubovich, Ryerson University, Urban Renewal and Displacement in Soviet (and Post-Soviet) Moscow
8. Microdistrict (Wikipedia)
9. Soviet urban planning ideologies of the 1920s (Wikipedia)
10. The Condemned: Living in a Khrushchyovka
11. Chinese Property Law (Wikpiedia)
12. SO-rummet: Mao Zedong
13. Maos Massmord (Gefle Dagblad 2012-07-13)
14. Forum för levande historia: Kina
15. Kinas blodiga kulturrevolution (Allt om Historia)
16. Ola Wong, När tusen eldar slickar himlen, Ordfront 2008
17. Urban planning in Communist countries (Wikipedia)
18. Staggering images reveal China’s MEGACITIES which will house 100 million people (Daily Express, 2015-04-23)
19. Here’s China’s genius plan to move 250 million people from farms to cities (Business Insider 2015-08-05)

Bilder från bl a Soviet Modernism (1955-91), skyscrapercity.com, asucarmag.com och Wikimedia Commons