Den totalitära modernismen, del 5 – Postmodernismen

Efter de massiva protesterna mot rivningarna av äldre byggnader och stadsdelar, samtidigt som segregationen och de sociala problemen och växte i 1960- och 70-talens överdimensionerade betongförorter, inte bara i Sverige utan i England, Frankrike och andra länder, avstannade både rivningsvågen och den storskaliga snabba nybyggnationen av billiga elementhus. Man började vårda och renovera äldre byggnader och bygga om eller bygga till för att ge dem nya funktioner efter behov.

Postmodernismen

Både stilmässigt och ideologiskt kom på 1970-talet en reaktion mot den monotona modernismens enväldiga dominans. Notera dock att postmodern arkitektur inte är detsamma som postmodern filosofi utan bara en reaktion mot modernismen som arkitekturstil. Samtidigt är den ändå en variant av den; en sorts hybrid mellan modernism, klassicism och dekonstruktivism. Det som skiljer postmodernismen från modernismen är man tar sig rätten att använda färg och dekorativa element igen, fast på ett ofta överdrivet, ytligt och ironiskt sätt.

Inom arkitekturteori började man använda begreppet “postmodernism” under 1970-talet efter att Charles Jencks definierat begreppets betydelse för arkitekturen i sin bok The Language of Postmodern Architecture. Syftet med postmodernismen var att kritisera modernismens puristiska ideal.

Den utopiska, kollektivistiska och funktionella ideologi, som förmodades ha burit upp modernismen i arkitekturen – och gav den ett enda, rationellt fastställt mål – förkastades till förmån för något som medvetet var mindre idealistiskt och uppriktigt men, hoppades man, mera demokratiskt. (1)

De kollektivistiska idealen byttes dock bara mot 1980-talets nyliberalism. Hyresrätter omvandlades till bostadsrätter, bostadsbubblan växte och det var de stora klippens gyllene Yuppie-era. Istället för trista grå skivhus i långa rader blev byggprojekten mer varierade, lekfulla och färgrika, ofta pastellfärgade, med former och dekorationer som flirtade eklektiskt med historien på ett stiliserat, imposant och lite ironiskt sätt, med inspiration från bl a klassicism, littario och art déco.

Bostadskomplexen blev ofta lägre, mer sammanbyggda, varierade och infogade i naturen, medan de dyraste villorna blev Dallas-inspirerat vräkiga. Många städer världen över fick stora spektakulära shopping-, kontors- och märkesbyggnader av sten, glas och metall i den nya glassiga stilen. Vanligt var assynmetri, höjdvariationer, avsatser, atrium, ränder, rutor, pelare och portiker i dubbel höjd.

Nyurbanismen

Redan i början av 1960-talet hade allt fler börjat kritisera den utspridda, storskaliga och funktionsseparerade stadsplaneringen som ledde till förslumning av innerstäderna och utvecklandet av ändlösa bilberoende villamattor i bl a USA, bl a Jane Jacobs i sin uppmärksammade bok The Death and Life of Great American Cities (1961). Denna kritik utmynnade på 1980-talet i den nyurbanistiska rörelsen som efterfrågade en återgång till en tätare och mer småskalig, organisk, traditionell, attraktiv, inkluderande, gångvänlig, funktionsblandad stad.

En nyurban stad ska erbjuda olika typer av näringsverksamheter, bebyggelse och arbetsmöjligheter för människor med olika ekonomiska och kulturella förutsättningar. Man strävar både efter väl definierade stadsrum och att göra staden omväxlande till både utseende och funktion, med både bostäder och butiker, tjänster och andra typer av smärre arbetsplatser, samt småparker och annat som hittas i kontinentaleuropas stadskärnor. Arkitekturen ska göra stadsmiljön inbjudande att vistas i, för dess invånare, och bör lindra kyla, värme, vind, och nederbörd. (2)

Nyanlagda nyurbana städer, som Seaside i Florida, USA, Poundbury i England, Brandevoort i Nederländerna, Val d’Europe i Frankrike och Jakriborg i Sverige, har kritiserats för att vara nostalgiska pasticher för en vit medelklass, men den anklagelsen verkar vara obefogad. Såhär beskriver en journalist t ex Poundbury:

As I discovered, there is a lot more to Poundbury than meets the modernist critic’s jaundiced eye. The place is neither anachronistic, nor utopian, nor elitist. Nor is it a middle-class ghetto. In fact, Poundbury embodies social, economic, and planning innovations that can only be called radical. (4)

Lista över nyurbana städer

Ledande förespråkade för den nyurbana rörelsen har varit bl a arkitekterna François SpoerryLeon Krier samt Christopher Alexander (med sina teorier om pattern language som senare vidareutvecklats av matematikern och arkitekturteoretikern Nikos Salingaros).

1993 bildades CNU (Congress for the New Urbanism) i Chicago, av några av arktiekterna bakom the Ahwahnee Principles, bl a Andrés Duany och Elizabeth Plater-Zyberk. (2)

1990-talet i Sverige – de mjuka värdenas återkomst

Då bostadsbubblan i början av 1990-talet spruckit, räntorna chockhöjts efter devalveringen och byggandet avstannat i Sverige blev man tvungen att rita mer attraktiva bostäder för att ö h t kunna sälja något. Bevarande av kulturarvet fick nytt uppsving med finstämda TV-serier som Svenska hus.

https://www.oppetarkiv.se/video/12230814/svenska-hus-avsnitt-1-av-6

Arkitekturen blev mer lågmäld och finstämd och kunde här och där återknyta lite diskret till den klassiska traditionen. 1990-talsarkitekturen smälter in och gör inget väsen av sig. Färgerna blev mildare, ofta varma pasteller. Kryssräcken i trä eller metall är typiska för tiden, liksom lasyr- och schablonmålning interiört. Miljön blev viktig, både ekologiskt och estetiskt. Giftiga färger och material fasades ut. De bästa byggnaderna och miljöerna som skapades under denna tid andas omtanke och harmoni som anknyter till 1910-talets vänliga trädgårdsstadsideal. T ex byggdes många strandpromenader och parker ut på ett finkänsligt sätt för att ge allmänheten möjlighet att promenera längs centrala vattendrag och njuta av naturen.

De nyurbana idealen, den mjukare estetiken och respekten för kulturarvet levde kvar till början av 2000-talet, innan en ny rivnings- och förfulningsvåg började skölja över landet – och världen – först lite försiktigt, sedan alltmer ohämmat.

Nymodernismen

Efter postmodernismen och det diskreta 1990-talet kom nymodernismen, som innebär en återgång till modernismens purism, fast utan den ideologiska vision som – på gott och ont – präglade den ursprungliga moderismen.

Nymodernismen är en stil inom arkitektur som uppstod under 1990-talet. På engelska kallas den supermodernism. Den är en reaktion på postmodernism och förespråkar ett mer avskalat och enklare uttryck, i likhet med uttrycket i modernismens arkitektur.

Det supermoderna tillståndet kännetecknas av att platser saknar mening och kontext, ett informationsflöde som bombarderar oss och en individualisering / privatisering av samhället. För fysiska platser kan detta ses i att bytorget ersatts av ett kameraövervakat, privat köpcenter där endast det sociala beteende som innefattar konsumtion är önskvärt. En sorts icke-platser skapas som saknar lokal förankring, med flygplatser som ett exempel. Globaliseringen gör, enligt supermodernismen, att arkitekturen blir mer och mer homogen världen över. Detta tar sig uttryck i skyskrapor, motorvägar och företagscenter. (4)

I början av 2000-talet tenderade den nymodernistiska arkitekturen att fortsatt vara mer småskalig och någorlunda anpasslig. I Sverige hade ekonomin repat sig efter 90-talskrisen och man började bygga attraktiva bostadsrätter på tidigare kajer och industriområden i centrala lägen. Oftast av påtagligt högre kvalitet än 1970- och 80-talens bostäder och kontor, med bättre ljudisolering, materialval och vitvaror. Miljöaspekter blev viktigare. Öppna planlösningar blev vanligare, liksom treglasfönster, parkettgolv, klinker och helkaklade badrum, släta putsade fasader och fokus på balkonger och stora fönster för maximal utsikt. Det var inga mästerverk som byggdes, men de gick an.

Sedan blev det värre igen. Mycket värre.

Referenser

1. Postmodernism (Wikipedia)
2. Nyurbanism / New Urbanism (Wikipedia)
3. Elisabeth Klingberg, När nyurbanismen kom till stan, 2006
4. Behind the Façade of Prince Charles’s Poundbury
5. Nymodernism (Wikipedia)


Den totalitära modernismen, del 1 – Funktionalismen
Den totalitära modernismen, del 2 – Fascismen
Den totalitära modernismen, del 3 – Kommunismen
Den totalitära modernismen, del 4 – Kapitalismen
Den totalitära modernismen, del 6 – Dekonstruktivismen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.