Den förskräckliga sylådan på Strömsholmen

syladan
Sylådan på Strömsholmen

I fredags presenterades det vinnande förslaget vad som ska byggas på Strömsholmen i Norrköping. Det blev ett boutiquehotell med intilliggande kallbad. Låter som ett trevligt upplägg när man hör det. Arkitekten Peter Ullstad från Codesign beskrev förutsättningarna som ”helt fantastiska”. Tätt samarbete om gestaltning och funktion har enligt Ullstad också skett med kommunens arkitekter. Hotellet ingår i en helhet som enligt Ullstad ska smälta samman med badet och ön. Låter ju lovande.

Hur blev då resultatet? I mitt tycke liknar det mest en själlös 70-talsbunker med ett spridande av tristess och monotoni på schemat. Inget ställe jag skulle vilja frekventera. Några andra kommentarer från Facebookgruppen ”Stoppa förfulningen av våra städer” beskriver det som ”en verktygslåda” och som ”en blandning av ett kvinnofängelse och gammaldags sylåda”. Jag gissar att arkitekten, beställaren och de högre tjänstemännen på Stadsbyggnadskontoret inte riktigt har samma uppfattning.

Skapelsen utgör iallafall en ordentlig provokation med sin centrala placering mitt i Strömmen. Tycker personligen att den hade fungerat bättre som shoppingresort bland de andra anonyma köpladorna/skokartongerna i det externa handelsområdet Ingelsta. Utsikten blir i alla fall magnifik för hotellgästerna. På ömse sidor ska den samsas med arkitektur från tider när stilidealen andades en helt annan värme. Dock har dessa äldre hus börjat bli alltmer utmanade under senare år.

Det förändringsarbete som inleddes under 60-talet har nu gått in i en ny fas efter att ha varit under stark kritik under drygt 30 år. För att hylla den strandade finlandsfärjan Presidenten från 70-talet, som placerades över stora delar av det massakrerade Saltängen, kompletteras själlösheten med fler fantasilösa missfoster som ska skapa kontrast bland de gamla 1700-talshusen på Saltängsgatan. Här tronar nu den misslyckade lådkonstruktionen Comfort Hotell samtidigt som den gamla busstationen bebyggs med bostadshus utan någon större respekt för närliggande 20-talsbyggnaden Druvan.

kvarnbacken_1
Fantasilös förortsbebyggelse på Kvarngatan i centrala Norrköping. Bakom den dåliga smaken ligger ärkeskurken och gamla rivningsvågsmarodörerna Lundbergs. Arkitekt: Skanska Teknik

Runt om i Norrköping så är trenden liknande, med Lundbergs nyproduktion av punkthus längs Kvarngatan som ett skräckexempel genom sitt förakt för kulturarvet i Industrilandskapet, samtidigt som Magnentus Tower ödelägger den fantastiska vyn över stan från De Geerskolan.

Botrygg har tagit sig an trenden och anpassar sig till den tidigare bebyggelsen vid Nya Torget genom att bygga en DDR-pastisch. Att inspireras av den ”borgerliga” Saluhallen, ritad av Verner Northun, var förstås inte att tänka på. Det är bara, med en glimt i ögat, en byst av Marx och Engels som fattas på torget. I det sammanhanget platsar förstås hotellet på Strömsholmen som hand i handsken.

nya_torget_zynka
DDR återuppstår i Norrköping genom Botryggs försorg.

Den försiktighet och varsamhet om det gamla som fanns under 90-talet är idag som bortblåst. Le Corbusier har grävts fram igen med en arkitektkår som nästan unisont ställer sig givakt för de modernistiska idealen. Detsamma gäller för byggherrar och stadens ledande tjänstemän och politiker. Skönhet ses som relativt och behöver därför inte tas i beaktning. Extrema kontraster hyllas återigen.

Förändringarna sker precis som under 60-talet snabbt. Vi som värnar den gamla staden hinner inte med och bland beslutsfattarna hörs inga protester. Det hela utgör ett stort demokratiproblem.

Den nygamla arkitekturen har också ett nästan totalitärt och futuristiskt kyligt uttryck. Frågan är vad som hade hänt om allmänheten hade fått rösta?

strommen169
Carl Bergstens restaurang på Strömsholmen. Vilken inbjuder bäst till gemyt? Bergstens jugend eller Ullstads sylåda?

Strömsholmen har varit på tapeten länge och flera projektidéer har kommit och gått. Jag minns bland annat hur allmänheten tillfrågades för cirka 15 år sedan om vad som skulle byggas på platsen. En stor andel av rösterna önskade då att Carl Bergstens restaurang i jugendstil från 1906 som fram till 1939 stod på platsen skulle återuppbyggas. Själv stödde jag helhjärtat denna idé.

Tyvärr så var detta inte vad styrande tjänstemän och politiker önskade. Denna uppfattning hörde jag också under min tid i Stadsplaneringsnämnden. Folket anses inte kompetenta att rösta om stadens gestaltning och sina egna livsmiljöer. Detta ska istället göras av jurygrupper bestående av väl utvalda experter.

Många tankar om ett ökat inflytande för stadens invånare gällande vad som byggs har ändå dryftats under senare år. Bland annat var den nya stadsarkitekten Karin Milles inriktad på att demokratisera processen. Det var något jag såg som mycket positivt och som jag hade efterlyst i min magisteruppsats om trafikplanering och kulturmiljöer från 2001. När Milles tillträdde 2013 uttryckte hon att ”genom konstruktiv dialog bör vi involvera flera grupper när vi planerar. Det handlar om att på ett prestigelöst sätt låta alla komma till tals och också höra varandra. Det är med vår gemensamma kunskap vi utvecklar staden på bästa sätt.” Dessutom ville hon ”att de tillägg vi gör i staden är väl gestaltade och har ett samtida formspråk. Varje byggnad bör spegla sin tid, på ett vackert och genomtänkt sätt.”

Dessa rader kan förstås tolkas på olika sätt. Det kan ge mandat till att inte uppmuntra någon traditionell arkitektur eftersom den inte anses ha ett samtida formspråk. Det är också det som till stora delar visar sig idag. Men samma sak borde gälla för det modernistiska stilidealet som en gång blev utskällt för ärren det skapade i stadsväven, men som idag återigen ses som den enda givna vägen. Att spegla sin tid ger idag utrymme för de stora kontraster som vi återigen ser växa fram i dagens stadslandskap.

Frågan är samtidigt vad som är ett samtida formspråk och vem som bestämmer formen för detta? Är inte detta en fråga för stadens invånare att ge uttryck för i den konstruktiva dialog som Milles efterlyser? Det borde därmed handla om vad dessa efterfrågar snarare än vad en liten elit anser är ”god smak”. Men gestaltningsfrågan och arkitekturen förs sällan på tal i medborgardialogen.

Vi behöver både blicka framåt och lära oss av det förflutna. Idag ser vi hur många av kontinentens städer börjar återbörda det som gick förlorat i andra världskriget. De har alltmer kommit att inse hur den nya staden som brutit med all tradition fungerar dåligt. Städerna har anonymiserats och saknar en egen själ. Det har aldrig varit modernismens helgedomar som har lockat turisterna. Det är istället städerna som återställdes till sin forna prakt som blev vinnare.

Detta är något som Sverige och Norrköping borde lära sig av efter de senaste årens nymodernistiska experiment och dekonstruktivistiska prestigebyggen. En restaurang enligt Carl Bergstens ritningar hade varit ett större lyft för både turism och stadens skönhet än den sylåda som nu är tänkt att placeras på Strömsholmen. Detta borde stadens styrande och kommersiella aktörer inse. Det behövs en ny väg och nya uppdrag för arkitekter och byggherrar. Denna borde bland annat bestå av att läka alla de sår som uppstått i städerna. Förutom de stadskärnor som föröddes under rivningsvågen och hus som förstörts i bränder så ingår nu också de kontrasterande byggen som okänsligt placerats i kulturhistoriskt viktiga miljöer under senare år.

Det är dags att överge hatet och föraktet mot det gamla. Det behöver fokuseras på skönhet och harmoni. Miljöer som inspirerar och sprider värme. Ullstads skapelse och ett stort antal av de byggnader som på senare tid invaderat stadsrummet är istället som en fientlig handling.

Jag vill dock balansera och anser inte att något ensidigt pastischvurmande är vägen framåt för arkitekturen. Det handlar inte om att bara återskapa det som varit. Detta gäller såväl traditionalism som modernism. Däremot så bör formspråket inte helt bryta med gamla ideal och harmonilära. I alla fall om det ska fungera i en äldre stadsmiljö. Det behöver ske ett respektfullt samspel mellan det gamla och det nya. Inspiration ska dessutom kunna hämtas från alla tider och epoker. Stilar ska kunna sammanföras och ge upphov till nya. Min förhoppning är att vi får se en större mångfald i det arkitektoniska uttrycket och att det modernistiska stilmonopolet bryts. Det behövs fantasifulla arkitekter som vågar gå utanför dagens strama ramar. Varför inte en lekfull och fantasieggande nygotik eller nyjugend, som anknyter till de stilar som dominerade stenstaden innan 60-talets rivningar?

Jacob Nordangård

Comments 7

  • Varför åker vi på semester till Sydeuropa och strövar omkring i gamla italienska städer vars byggnadsstil är hundraåriga. Sitter vi där på en cafeteria för att vi tycker det är så fult? Knappast. Åkte vi till DDR och njöt av dess betongbrutalism. Gjorde vi inte, med undantag för någon fanatisk svensk kommunist.
    Men, slog det mig, många av de myndighetspersoner och beslutsfattare som finns nu är väl gamla 68-fantaster som hade DDR som förebild? Så rent logiskt, betonglådorna kommer att fortleva liksom de gamla vänsterfantasterna.

  • Det är väl få som gjort så mycket för att förstöra samhällsbyggnad och samhällsplanering som Le Corbusier

  • Ett mycket intressant och välgörande debattinlägg. Bara en liten reflektion om invektivet pastisch. Det verkar som det skulle vara förbehållet byggnader med influenser från jugend och nyklassicism. I själva verket så byggs det ju hejdlöst med modernistiska pastischer.
    .

    • En vansinnigt bra iakttagelse! “Troende” modernistiskt lagda arkitekter hyser agg mot de utmärkta stilideal som föddes före deras tid. Är det Jante, eller rentav bara avundsjuka?

  • Inte vet jag om arkitektkåren i landet är DDR-älskande 68:or, men nog verkar dom vara grundligt hjärntvättade till att enögt se modernism som enda stilideal på vägen in framtiden. En yrkeskår av troende som endast har sina egna frälsta bröder och systrar som måttstock. Och nu visar det sig att stadsarkitekt Milles är en av dem. Håller med Jacob Nordangård om att jag hade vissa förhoppningar när hon tillträdde. Planen för Strömsholmen grusar nu den förhoppningen. En katastrof för Norrköping är därmed är under uppsegling. Varför ska det vara så svårt för oss, att som i Dresden o vissa städer i Frankrike, slå vakt om vårt kulturarv på rätt sätt…och där det passar sig???
    Och varför bor Norrköpings Stadsarkitekt i Linköping? Finns det inte risk för att hon med avståndet hamnar utom hörhåll för folkets röst?
    Besökte idag Arkitekturmuseet i Sthlm och dess årliga pepparkakshusutställning där barn upp till 12, andra som bakar OCH ARKITEKTER!!!!!…ställer ut sin fantasi och idéer i ungnsbakad pepparkaksdeg. Inte ett funkishus så långt ögat når!!! Däremot gott om fantasiskapelser med tinnar och torn, och t o m en återskapad Tudoriansk pub i ett korsvirkeshus!
    Det tycks alltså gå an för vissa arkitekter att koppla tillbaka till gamla, klassiska stilideal….men bara om det handlar om pepparkakshus.
    Styggelsen på Strömsholmen i Norrköping måste stoppas. Vi måste befria arkitekter från modernismens tvångströja. Carl Bergsten servering kan återskapas. Eller varför inte något av de andra tävlinsförslagen som inte fick chansen när Bergsten vann?!!!! Skisser och ritningar finns i stadsarkivet.
    Mikael Wadström

    PS: Och tack Jacob Nordangård för ditt synnerligen väl formulerade inlägg! Planen för Strömsholmen är, som du mycket riktigt påpekar, inte enda styggelsen, men här kommer den att sticka ut sitt fula tryne på ett obehagligt sätt.

  • […] förfulningen av våra städer Facebookgrupp Norrköpings Tidningar Facebook Jacob Nordangård Pharos Intervju med arkitekten P4 (med röstning) Tjurens hotellplaner för Strömsholmen reportage […]

  • Ett konstruktivt tillägg till mitt, kan tyckas, bakåtsträvande gnälliga inlägg:
    FÖRSLAG: Låt f d Fastighetsmagnaten Mikael Ståhl bygga ett konstmuseum, med tillhörande servering, för sin unika och intressanta konstsamling på Strömsholmen. Då får Norrköping ännu en unik attraktion. Tillsammans med Norrköpings Konstmuseum kommer vi att locka fler långväga gäster än ett butiquehotell som det numera finns dussinet fullt av i många storstäder.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.