Gaslighting

För att sälja in byggprojekt som man vet kommer förstöra en älskad miljö och väcka allmän avsky, eller som försvar när det redan är byggt, används allt oftare ett väl utarbetat tvärtomspråk som fungerar som en sorts gaslighting.

Gaslighting är en form av psykisk misshandel där information förvrängs, förvanskas eller utelämnas eller där falsk information presenteras med avsikten att få offer att tvivla på sina egna minnen, uppfattning och sinneshälsa.

Det kan variera från att förövaren endast förnekar ett begånget övergrepp, till att iscensätta bisarra händelser med avsikten att desorientera ett offer.

Termen härrör från pjäsen Gas Light från 1938 och dess filmatiseringar från 1940 och 1944.

Termen myntades för att beskriva medveten manipulation i privata relationer men samma teknik kan användas mot befolkningen i stort.

Gaslighting som kommunikationsstrategi i stadsbyggnadsprocessen

1. Först kommer själva övergreppet, ofta i form av ett radikalt ingrepp i t ex parker eller i kulturhistoriskt värdefull miljö. Det kan gälla t ex rivning av en historiskt värdefull 1800-talsbyggnad; en omotiverad skyskrapa bland villor och låghus; radhuslådor i en slottspark, en märklig parasit på ett äldre hus; eller ett spektakulärt nymodernistiskt monsterbygge i en stads känsligaste gamla stadsdel. Bara för att man kan.

2. Sedan kommer gaslightingen, i form av arkitektens, byggbolagets, de ansvariga politikernas, stadsarkitektens eller pressens beskrivning av övergreppet i de mest fantastiska formuleringar (som vanligen är raka motsatsen till vad var och en med egna ögon kan konstatera om projektet ifråga). Ofta tillkommer prisutdelningar under pompa och ståt för att ytterligare befästa ingreppets status som ett mästerverk. (Här har en arkitekt gjort en intressant studie av inflationen i superlativ i Kasper Salin-juryns nomineringar: När arkitekter hyllar varandra.)

3. När så de eldsjälar som vill värna om de kultur-, natur- och skönhetsvärden som finns kvar blir rättmätigt upprörda över sådan medveten kulturförstörelse, så fortsätter gaslightingen genom att öppet idiotförklara alla som inte förstår storheten i den föreslagna eller genomförda brutaliteten. Med nihilistisk värderelativism deklarerar man att ”smaken är som baken” och att ”stil är ”oväsentligt” för att försöka få oss att inte lita på vad vi ser, känner, upplever och minns.

Här följer en handfull exempel av dussintals, om inte hundratals:

• 2008 vann Kalmars nya konstmuseum det prestigefyllda Kasper Salin-priset (som Sveriges arkitekter årligen delar ut till varandra). Konsthallen beskrivs korrekt av priskommittén som en”stor svart låda [som] har placerats på högkant i Kalmar stadspark mellan en äldre låg byggnad och parkens höga träd”.

Prismotiveringen lyder: ”En djärv, genial och oväntad placering av ett konstmuseum i Kalmar stadspark.

Ja, nog blev Kalmarborna överraskade alltid…

Att få en monsterkub i den älskade stadsparken från 1880 (”Kalmars gröna finrum” som kommunens hemsida kallar den) trodde nog ingen någonsin skulle kunna hända! Verkligen ”genial” käftsmäll på parkbesökare och turister. En stadspark är stadsbornas gemensamma trädgård. Vem vill ha en stor svart kub i sin trädgård?

”Det inre är välkomnande och vackert. De släta, ljusa betongytorna och stendetaljerna lyfter fram konsten som här visas. En plats för både ro och eftertanke.”

Den DDR-inspirerade interiörens råa betong för direkt tankarna ett fängelse. Där kan man iofs också få ”ro och eftertanke”… 

För att ytterligare förstärka känslan av sunkigt P-hus från 1970-talet har dess ”välkomnande och vackra” inre kompletteras med exponerade betongbjälkar och nakna lysrör.

• 2011 fick Domkyrkoforum Kasper Salin-priset för ”bästa byggnad”. Få byggnader har blivit så hatade och utskällda, både av chockade Lundbor och av hela Sverige, som denna stiliserade plåtsnigel i Lunds allra känsligaste gamla miljö.

Sveriges arkitekter tyckte något helt annat i sin prismotivering:

”Kasper Salinpriset 2012 tilldelas Domkyrkoforum för ett djärvt arbetssätt som med poetisk precision resulterat i en övertygande helhet. Byggnaden har en tydlig egen arkitektonisk identitet som samtidigt lyckas underordna sig domkyrkan. Entrén mot Stora Södergatan är starkt och självständigt formad som aldrig tidigare i Sverige.” 

”Poetisk precision”??

Den spanska arkitekten bakom prisvinnaren, Carmen Izquiero, säger i intervju att ”volymen skulle anpassas i form och skala till omgivande byggnader. Mässingsplåten fungerar väldigt bra med Domkyrkans sandsten, medeltidens röda tegel och 1900-talets mörka tegel.”

Det här vore en form, färg och skala som skulle passa till platsen:

Att placera det nymodernistiska experimenthuset just där är så uppenbart en medveten provokation. Någon annanstans hade den kunnat vara intressant som skulptur, men då hade väl den eftersökta chockeffekten uteblivit. När en tonåring provocerar för att få uppmärksamhet så brukar man punktmarkera och sätta gränser. Men när en vuxen gör samma sak så belönas den med utmärkelser?

• 2015 års Stadsbyggnadspris gick till Kim Utzon Arkitekter för ”Urbana Hängsel”. Att ge sin skapelse ett exotiskt namn är ett populärt gaslighting-knep för att få en byggnad omtalad och betraktad som ett unikt och sofistikerat konstverk, när det i själva verket rör sig om ren vandalism.

Denna dekonstruktivistiska skapelse beskrivs av Stadsbyggnadsnämnden som ”arkitektur i världsklass” med ”spännande nutida och väl genomförda gestaltning” och ”ett uttryck för Malmös globala och kaxiga attityd”.

För oss vanliga människor ser detta snarare ut som något som invaderat från yttre rymden för att anfalla den vackra Hamnförvaltningsbyggnaden från förra sekelskiftet. Att se denna medvetna skändning av vårt gemensamma kulturarv beskriven med idel superlativ är verkligen adding insult to injury. Som att bjuda in Jokern till sitt konstmuseum och kalla det ”spännande” och ”kaxigt”.

”Urbana Hängsel är resultatet av en arkitekttävling som uppmanade till ett djärvt formspråk. Förslaget har på alla sätt infriat förväntningarna,” säger Ingemar Gråhamn, stadsarkitekt i Malmö.

Ja, om medveten kränkning av den äldre byggnaden ingick redan i uppdragsbeskrivningen så förstår man att de blev nöjda.

”Med ömsesidig respekt vävs äldre och nutida arkitektur samman.” 

Ömsesidig respekt??

”Och resultatet har blivit en gränslös arkitektur för en verksamhet utan gränser.”

Som sagt, när tonåringar eller översittare är gränslösa brukar man inte direkt uppmuntra detta.

Tyvärr är ”kaxig” är ett ord som sprider sig som ett virus till allt fler kommuner och infekterar både deras stadsbyggnadsvokabulär och -policy. Det betyder i klartext att det är dags att bli väldigt orolig då precis vad som helst kan komma att hända i ens stad.

• T ex kan man få den bruna jättelådan Nils – komplett med grå containerparasit ovanpå redan från början. Denna skapelse beskrivs som ”urbant kaxig med attityd” (”urban” är också ett populärt modeord).

• Västerpark vann landkronas stadsbyggnadspris 2016.

Ur motiveringen: ”Arkitektoniskt utgörs byggnaden av en större volym, fasaden har brutits ner till mindre enheter som stärker anpassningen till platsen. Huset är av egen sort, står stolt för sig självt och kontrasterar mot den varierade omgivningen, vilket är välgörande för hela Väster Park.”

Översättning: Detta är ett ”höghus i park”, av samma slag som Le Corbusier propagerat för sedan 20-talet, och som aldrig har skapat bra miljöer någonstans där det genomförts. Glest och blåsigt; ingenstans att gömma sig för isande vindar, regn eller gassande solljus; döda platta gräsytor där ingen vill vara.

Och ”kontraster” är ännu ett modeord som sprider sig som ett virus. Variation kan vara välgörande. Skarpa kontraster (i volym, höjd, färg, stil etc) innebär däremot nästan alltid disharmoni. Disharmoni i miljön är som att vara i en relation eller arbetssituation med konstanta konflikter, eller som att bo bredvid en byggarbetsplats med konstant buller. Inte särskilt välgörande alltså.

”Med ett modernt och uppbrutet formspråk blir byggnaden ett nytt, spännande inslag i stadsbilden som maktfullt befäster den västra delen av Landskrona. Byggnaden är ett föredöme som exempel på lyckad förtätning av staden.”

”Spännande” är ett annat populärt modeord bland kommunernas, byggbolagens och arkitektfirmornas PR-avdelningar. Bruna-vita lådor var spännande på 1970-talet. Idag är det ungefär lika spännande som att lyssna på sjöväderrapporten. ”Maktfullt” var i alla fall en korrekt beskrivning. Men lyckad förtätning hade varit traditionella stadskvarter med 3-5 våningar, vanliga hus med sadeltak och färgskala i varma jordfärger.

• Det planerade förgyllda jättelådan Nobel Center på Blasieholmen, tänkt att ersätta det kulturhistoriskt ovärdeliga Tullhuset från 1876, chockade Stockholmarna ända upp till kungahuset genom sin placering, form och volym och har lett till stora demonstrationer och ett otal överklaganden från tunga remissinstanser (läs mer på Bevara Blasieholmen).

Den beskrivs så här av juryn:

”Förslaget har ett elegant, tidlöst och vackert yttre uttryck som enligt juryn på ett övertygande sätt kan symbolisera Nobelverksamheten. Samtidigt har det en lätthet och öppenhet som är tilltalande.”

Kerold Klang satte ord på hur de flesta av oss övriga spontant reagerade:

”…en ofantlig kub som i form och storlek för tanken till ett kärnkraftverk eller ännu hellre Joakim von Ankas pengavalvshus i Ankeborg.”

• En lite enklare guldlåda, döpt ”Klädd till fest”, planeras även i Katrineholm. Ett halvår efter Sir David Chipperfields kontroversiella förslag till Nobel Center ville inte Katrineholm vara sämre utan presenterade också förslag på en överdimensionerad guldklädd låda i den känsligaste miljön vid Stortorget, som man enligt broschyren tydligen hoppas ska glimma som en guldtacka.

”Ett rationellt hus i skimrande festkläder står som vinnare i arkitekttävlingen för Stortorget i Katrineholm. Klädd till fest heter Katrineholms nya torghus och anpassar sig till dagens situation och historia men pekar mot framtiden.” 

Anpassar sig… gör den inte. Lådans placering kommer att inte bara skämma utan även skymma de vackra äldre husen som man tidigare kunnat glädjas över när man passerat med tåg. Efter den skoningslösa rivningsvågen har den en gång så vackra trädgårdsstaden inte mycket kvar av sin forna skönhet. Men med lite guldlamé ska den bedagade staden nu bli ung på nytt. Och kaxig!

”Förslaget skapar stadga och lugn i torgrummet, med en balanserad skala och definition som kan passa den mindre staden och platsen väl. Klädd till fest är ett förslag som är tydligt igenkännbart som ’hus’ vad gäller proportionering och fasadgestaltning, vilket skapar trygghet och förankring och borgar för acceptans och möjligheter till realisering.”

Kraven på utformning har sannerligen sänkts om det räcker att något går att känna igen som ett hus!

Ibland finns dock inte ens det kriteriet.

• Häromdagen tillkännagavs att Belatchew Arkitekter och Sveafastigheter Bostad vunnit en markanvisningstävling för det sydvästra kvarteret i Ulleråker.

Uppsala kommun motiverar beslutet med:

”Förslaget visar ett sammanhållet koncept där den mänskliga skalan och upplevelsen i ögonhöjd är i fokus. Förslaget förenar det stora centrumkvarterets platskrävande funktioner med en rik urban miljö med plats för möten och liv på ett sätt som är värdigt Ulleråkers nya stadsdelscentrum.”

Upplevelse i ögonhöjd? Mänsklig skala? Rik urban miljö??

Bilden visar mängd hopfogade märkliga lådor dominerade av ett kubistiskt monsterbygge i 10 våningar, vars topp ser ut att smälta som en glass i solsken. Är det när denna runnit ned på gatan som upplevelsen blir rik, mänsklig och i ögonhöjd?

Men vänta… det blir värre.

• Nu planeras en parasit ovanpå Trygg-Hansa-huset (mer information på Bevara Stockholm). Dess arkitekt, Manuelle Gautrand, beskriver den planerade asymmetriska påbyggnaden, ”som en fjäril som landat på taket”.

Snabb biologilektion till arkitekten: så här ser en fjäril ut…

• Liljevalchs Konsthall. Den vackra röda tegelbyggnaden Liljevalchs Konsthall i tidig 20-talsklassicism från 1916 av Carl Bergsten, ska snart få en flygelbyggnad av Gert Wingårdh.

”Ett förslag som med ett lätt och lekfullt uttryck anknyter till Liljevalchs folkliga anda.”

Det ”lätta och lekfulla” består möjligen i hålen med returglasbottnar, och att byggnaden liknar en gigantisk stapel med uppochnedvända äggkartonger (spontan reaktion från gruppen Stoppa förfulningen av våra städer). För att öka komiken ytterligare har denna vita klump med Tempofasad á la 1960 döpts till ”Liten”!

”Liten” passar lika bra till den klassicistiska huvudbyggnaden som vaniljglass till oxfilé.

Så varför används denna typ av gaslighting och orwellianskt tvärtomspråk, om inte för att förvirra oss till att tro att de faktiskt tillför något när de bara kränker, förfular, inskränker och förstör? Vandalism och antisocialt beteende brukar man kalla sådant i andra sammanhang.

I kommande artiklar ska vi analysera orsakerna bakom.

Inger Glimmero, färgsättare
Sekreterare i Stiftelsen Pharos och Arkitekturupproret