Klimatskepticism och klimatalarmism – sprungna ur samma (olje)källa

Klimatskepticism som fenomen uppstod kort efter inrättandet av FN:s klimatpanel IPCC och sammanföll med att ledande miljöorganisationer som Greenpeace och Friends of the Earth började driva kampanjer om klimathotets allvar. Innan dess så fanns det ingen konsensusuppfattning om vad som driver klimatets skiftningar. Det var snarare naturligt att förhålla sig skeptiskt till nya rön och detta gällde inte minst den idag förhärskande koldioxidsdoktrinen.

I sin bok Merchants of Doubt (2010) granskade historikern Naomi Oreskes klimatskeptikerrörelsen och hur dessa hade nära kopplingar till två av de smutsigaste industrigrenarna i förhållande till miljö och hälsa – olje- och tobaksindustrin. Oreskes bok (och den på boken baserade dokumentärfilmen med samma namn som gjordes 2014) ligger till stor del bakom uppfattningen att skeptiska klimatforskare är köpta.

Global Climate Coalition

Oreskes baserar till stor del sitt resonemang om oljeindustrins finansiering av skeptiska forskare på det amerikanska nätverket Global Climate Coalition. Denna organisation, som opererade mellan 1989 till 2002, finansierades mycket riktigt av företag vars verksamheter är inriktade på exploatering, förädling och användning av oljeprodukter, bl a ARCO, Shell, BP, ExxonMobil, Chevron, Ford, GM, Dow Chemicals och Dupont. Global Climate Coalition motsatte sig regleringar för att begränsa klimatförändringarna och utmanade forskningen bakom teorin om den globala uppvärmningen. De motsatte sig också att USA skulle underteckna Kyotoavtalet.

Exxon, som 1987-1993 leddes av Laurance Rawl, hade en ledande roll i Global Climate Coalition. Exxon, ursprungligen John D. Rockefellers Standard Oil of New Jersey, flyttade samma år sitt huvudkontor från Exxon Building i Rockefeller Center till Dallas i Texas där Rawl och hans tre närmaste medarbetare varje dag samlades för lunch i ”The Rockefeller Room”.

Såväl Rawl personligen som Exxon var medlemmar av den mäktiga tankesmedjan Council on Foreign Relations (som under ett par decennier leddes av bankiren David Rockefeller och som fungerat som en viktig maktfaktor för Rockefellersfären med ett antal närstående bolag (ExxonMobil) och banker (Chase Manhattan och Citi) representerade i den inre kretsen). CFR har sedan organisationen grundades 1921 haft ett stort inflytande över amerikansk utrikespolitik och låg bland annat bakom War & Peace Studies (1939) där institutioner som FN, Världsbanken och IMF föreslogs.

Ett stort antal av Rockefellersfärens bolag var även representerade i Global Climate Coalition. Rawl efterträddes 1993 av den tidigare direktören för American Petroleum Institute, Lee Raymond. Han var medlem av CFR och hade handplockats av David Rockefeller till Trilaterala Kommissionen (även TriCom har haft Exxon som en av sina viktigaste finansiärer) samt ingick David Rockefellers The Partnership for New York City. 2001 valdes han in i styrelsen till den nya storbanken J.P. Morgan Chase. Liksom Rawl var Raymond mycket kritisk till koldioxidteorin.

Efter 1997 började oljebolagen lämna Global Climate Coalition för att så sakta börja ge stöd till koldioxidteorin. Shell stödde och medverkade exempelvis på Club of Romes Global Assembly 2009 medan Exxon var bland de sista bolagen att lämna organisationen (2002 stängde GCC ned sin verksamhet för gott).

Global Climate Coalition Council on Foreign Relations
AMOCO AMOCO
ARCO ARCO
BP BP
Chevron Chevron (Founder)
Dow Chemicals
DuPont
Enron Enron
ExxonMobil (fusionerat 1999) ExxonMobil (Founder)
Ford Motor Company Ford Motor Company
General Motors
Shell Oil Shell Oil
Texaco Texaco

George Marshall Institute

Global Climate Coalition leddes av det amerikanska petroleuminstitutets chef William O’Keefe. Denne var även chef för den konservativa tankesmedjan George Marshall Institute som hade grundats 1984 av de amerikanska fysikerna Frederick Seitz (1911-2008), Robert Jastrow och William Nierenburg. Detta institut lobbade under sina första år för att stödja Reagans Star Wars projekt men kom senare att kritisera forskning om skadeverkan från passiv rökning, ozonhålsskräcken samt den globala uppvärmningen. Även GMI erhöll finansiering från ExxonMobil.

Robert Jastrow hade varit chef åt (och senare efterträdd av) klimatforskaren James Hansen vid Goddard och William Nierenburg verkade vid Scripps efter att Roger Revelle lämnade sin position. Global Warming: What Does the Science Tell Us? (Jastrow, Nierenburg, Seitz, 1990) var en av de första AGW-skeptiska böckerna som publicerades.

Även George Marshall Institute rättade sig med viss försiktighet in i ledet och menade 2013 att “there is a sufficient basis for action because the climate change risk is real”. Två år senare ombildades GCC till CO2 Coalition.

Science and Environmental Policy Project

Oreskes skriver att den amerikanska vetenskapsakademins ordförande Frederick Seitz efter sin pension hade rekryterats till ett researchprogram finansierat av tobaksbolaget R.J. Reynolds. Hans roll var att välja ut vilka projekt som skulle finansieras och att följa upp deras arbete. Projekt utfördes därefter på bland annat Rockefeller University och Sloan Kettering Cancer Center.

Frederick Seitz som beskrivs som “the granddaddy of global-warming skeptics” var även styrelsemedlem av Science and Environmental Policy Project, grundat 1990 av klimatskeptiska veteranen Fred Singer. Detta institut var kritiskt till samma forskningsområden (klimat, ozon och passiv rökning) som GMI.

1991 publicerade Singer en uppmärksammad artikel tillsammans med klimatforskaren Roger Revelle i Cosmos Magazine. Singer hade sedan 1950-talet engagerat sig i forskning om mänsklig påverkan på klimatet men enligt egen utsago kom han att omvärdera sina ståndpunkter efter att satellitmätningar inte bekräftade teorin. I artikeln tonade Singer och Revelle ned de alarmistiska uppfattningarna och menade att det fanns stora osäkerheter med såväl koldioxidteorin som datormodellerna och att det inte fanns skäl till några drastiska åtgärder. Detta slog ned som en bomb eftersom Revelle sågs som en ikon av klimatalarmisterna. Revelle dog kort därefter och hans medverkan som medförfattare ifrågasattes medan Singer anklagades för att utnyttja hans namn och ha författat artikeln helt på egen hand. Den absoluta sanningen om artikeln kan sägas ha följt Revelle med i graven.

Singer och SEPP publicerade 1993 handboken Bad Science där det varnades för politiskt motiverad “dålig vetenskap”:

Detta sammanfattades i ett par punkter:

  1. Too often science is manipulated to fulfill a political agenda.
  2. Government agencies… betray the public trust by violating principles of good science in a desire to achieve a political goal.
  3. No agency is more guilty of adjusting science to support preconceived public policy prescriptions than the Environmental Protection Agency.
  4. Public policy decisions that are based on bad science impose enormous economic costs on all aspects of society.
  5. Like many studies before it, EPA’s recent report concerning environmental tobacco smoke allows political objectives to guide scientific research.
  6. Proposals that seek to improve indoor air quality by singling out tobacco smoke only enable bad science to become a poor excuse for enacting new laws and jeopardizing individual liberties.

Oreskes menar i sin analys att denna syn på vetenskapen spelade tobaksindustrin i händerna och att Singer och Seitz idévärld ytterst bygger på Laissez-faire ideologi där det ska finnas så lite inblandning av staten i ekonomin som möjligt. Det är tydligt att Oreskes ligger mer i andra änden av spektrumet och gärna ser radikala politiska lösningar på de vetenskapliga problem hon identifierar som ömmande.

Naomi Oreskes

Seitz och Singer utgör för Oreskes de främsta exemplen på forskare som enligt henne sprider osanningar om klimatvetenskapen och kan sägas vara huvudskälet till att klimatskepticismen anklagas för att vara oljefinansierad desinformation med beröringar till tobaksbolagens ifrågasättande av studier om rökningens risker. Hon gör det dock på en lös grund och med ett snävt urval av forskare vilket inte kan sägas vara representativt för alla de kritiska forskare som Desmogblog benämner som “climate deniers involved in the global warming denial industry”.

Oreskes är själv allt annat än en neutral forskare. Förutom att Oreskes är en “Agenda contributor” till World Economic Forum vilka ser “klimatkrisen” ska en perfekt ursäkt för att tvinga på mänskligheten den fjärde industriella revolutionen (teknokrati) var hon medgrundare till det Rockefellerfinansierade Climate Accountability Institute (CAI). Hon ligger även bakom en Rockefellerfinansierad (Rockefeller Family Fund) studie som menar att Exxon misslett allmänheten angående klimatförändringar (Exxonknew#).

 

Frederick Seitz och Rockefellersfären

Det intressanta är även att Frederick Seitz under en stor del av sin karriär var en mycket lojal medarbetare till Rockefellerfamiljen. Under tio år (1968-1978) var han president för Rockefeller University, med David Rockefeller som styrelseordförande. Han ingick i Rockefeller Foundations styrelse 1964-1974 (tillsammans med bland annat med hållbarhetsgurun och oljebolagsmannen Maurice Strong) med John D. III som styrelseordförande samt var viceordförande (1978-1983) för Memorial Sloan-Kettering Cancer Center (finansierat av GM-chefen Albert Sloan, freonets uppfinnare Charles Kettering och Rockefellerfamiljen) under Laurance Rockefellers ordförandeskap. Rockefeller University utsåg Seitz till hedersdoktor 1981 och år 2000 fick han mottaga David Rockefeller Award for Extraordinary Service to The Rockefeller University. Han var också medlem av Council on Foreign Relations.

Som ordförande för den amerikanska vetenskapsakademin (1962-1969) hade han en mycket stor inverkan på forskningen i USA. Hans föregångare Detlev Bronk, som var viktig i den inledande forskningen om människans inverkan på klimatsystemet, hade samma nära relation till Rockefellerbröderna, Rockefeller University (president), Rockefeller Foundation (styrelseledamot) och Rockefeller Brothers Fund (styrelseledamot).

När Seitz roll diskuteras av Oreskes anses hans kopplingar till Rockefellersfären vara besvärande medan det aldrig nämns att samma pengar finansierade uppbyggnaden av koldioxiddoktrinen.

Rockefellerfamiljen och klimatfrågan

Rockefellerfamiljen blev några år efter millennieskiftet allt mer inriktade på att öppet understödja koldioxidteorin. Rockefeller Brothers Fund deklarerade 2005 att klimatfrågan inte längre var värd att debattera och att ”nejsägarna har avslöjats som få, välavlönade och ensidigt självcentrerade ideologer med ett uppsåtligt uppdrag att distrahera oss från att grundligt ta hand om nutidens mest ömmande fråga.”  Därefter skulle i stort sett alla resurser i deras hållbarhetsprogram skulle gå till klimatrelaterade verksamheter.

Det nämndes dock inte att den mest framstående klimatskeptikern var hämtad från deras egna led.

Peter O’Neill, Neva Goodwin Rockefeller och Stephen Heintz för Rockefellerfamiljens talan på ExxonMobils bolagsstämma 2008

2008 uppmanade Rockefellerfamiljen sitt gamla flaggskepp ExxonMobil (under bolagsstämman) att ta klimatfrågan på större allvar och satsa mer på att utveckla förnybar energi. Detta intensifierades med åren och 2014 meddelade Rockefeller Brothers Fund att de skulle divestera från sitt innehav av ExxonMobil-aktier (detta gällde dock inte för deras andra verksamheter som Rockefeller Capital Management, familjefonderna och Rockefeller Foundation). Två år senare hade det blivit så upphettat att ExxonMobil anklagade familjen för att ligga bakom en konspiration (#ExxonKnew) gentemot dem.[1]

Deras engagemang var dock betydligt äldre än sådant. De hade dock väntat med att gå ut med sin inställning offentligt. I min kartläggning av klimatfrågans uppkomst har Rockefellerstiftelserna, tillsammans med bland andra Alfred P. Sloan Foundation (General Motors), W. Alton Jones Foundation (Citgo Petroleum) och Ford Foundation (Ford Motor Company), haft nyckelroller med att finansiera den tidiga klimatforskningen samtidigt som de har finansierat organisationer som tagit fram lösningar på ”klimatproblemet”. Det är utmärkande att pengarna kommer från de verksamheter som anses ligga bakom problemet.

Detta rör bland annat stöd till organisationer som Conservation Foundation (grundat av bl.a. Laurance Rockefeller), Scripps Institution of Oceanography, Woods Hole Oceanographic Institution, University of Chicago, Aspen Institute of Humanistic Studies (som länge leddes av oljemagnaten Robert O. Anderson från oljebolaget ARCO), Worldwatch Institute (grundat av RBF och Robert O. Anderson), Beijer Institute (senare Stockholm Environment Institute) och World Resources Institute. Nära band fanns även med några av koldioxidteorins tidiga företrädare som tidigare nämnda Roger Revelle och svenskamerikanska C-G Rossby.

Carrol Louis Wilson

En av de mest centrala personerna i att tidigt förankra klimatfrågan som ett globalt problem var Nelson Rockefellers nära vän Carrol L. Wilson, professor från Sloan School of Management vid MIT. Han var en viktig maktspelare som var högt uppsatt inom Council on Foreign Relations (1964-1979), medlem av David Rockefellers Trilaterala Kommissionen (1973-) och deltagare vid Bilderberg (1973).

Carroll Louis Wilson

Wilson ingick under slutet av 1950-talet som expert i Rockefeller Brother Funds Special Studies Project (initierat av Nelson Rockefeller med Henry Kissinger som chef) där klimatförändringar ringades in som ett område att exploatera för att främja den internationalism som RBF och Rockefellerfamiljen understödde. Som det skrevs i rapporten:

“Om det blir möjligt att aktivt störa atmosfärens stora processer, kommer resultatet sannolikt att överskrida nationsgränserna. Problemen som därefter uppstår måste hanteras internationellt. Dessa kan mycket väl bli olösliga om utvecklingen av väderkontroll utförs genom okoordinerade nationella åtgärder.” (Rockefeller Brothers Fund, Prospect for America – The Rockefeller Panel Reports)

De internationella anspråken parades med en önskan om att tygla befolkningstillväxten och att på ett effektivt sätt kontrollera världens naturresurser. Wilson blev under 1960-talet medlem av Wood Hole Oceanographic Institute (där även Frederick Seitz var medlem) samt den tongivande miljötankesmedjan Romklubbens styrkommitté där flera av idéerna från Special Studies Project omsattes i praktisk handling.

Hans största insatser berör främst organiserandet av de två konferenserna SCEP (1970) och SMIC (1971) men också den datamodellering som utfördes vid MIT åt Romklubben genom Wilsons kollega Jay Forrester (resulterade i den storsäljande boken Tillväxtens gränser). William Kellogg, som medverkade vid de två konferenserna, menar att Wilson under 1970-talet hade en avgörande roll med att skapa en medvetenhet om klimatrelaterade problem:

Carroll Wilson apparently prophesied that this was going to happen, and he was able to make it a self-fulfilling prophecy. The studies SCEP and SMIC, which he conceived and skillfully organized with the help of William Matthews and a host of friends and colleagues, were both events which were well timed, as it turned out. They achieved their goals magnificently, and inspired a generation of young scientists who would make the study of the theory of climate their life’s work – and also some older ones (like myself) who would then seriously turn to research on the impacts of climate change.

Wilsons uppdragsgivare hade ett enormt inflytande. Detta lade grunden till att FN tog upp klimatet på sin agenda i samband med Förenta Nationernas konferens om människans miljö 1972 (Rekommendation 70 i konferensrapporten).

Maurice Strong

Wilson var under 1970-talet rådgivare till David Rockefellers goda vän Maurice Strong, som satt med i styrelsen för Rockefeller Foundation tillsammans med Seitz och var medlem av Romklubben.

Strong var generalsekreterare för FN:s miljökonferens i Stockholm 1972, medverkade i Brundtlandkommissionen (1983-1987) och var återigen generalsekreterare för Riokonferensen 1992. 1991 skrev han förord till Trilaterala Kommissionens rapport Beyond Interdependence – The Meshing of the World’s Economy and Ecology där det presenterades en aktionsplan för att förverkliga Brundtlandkommissionens rekommendationer (detta ledde bland annat till skapandet av FN:s klimatkonvention – UNFCCC).

Rockefeller Brothers Fund hade under hela 1970-talet finansierat forskning om klimatfrågans konsekvenser för människan och arbetade under 1980-talet intensivt med att infoga klimathotet i Brundtlandrapporten (uppdraget gavs till Gordon Goodman vid Beijerinstitutet), förverkliga en internationell klimatpanel (IPCC) och göra klimatet till den stora ödesfrågan för mänskligheten. Det hela ingick som en del av deras One World-program under David Rockefellers ledning. De arbetade på alla fronter för att förverkliga Rockefellerfamiljens delade ideal och speciellt TriCom kom att agera spjutspets för att förankra klimatfrågan politiskt.

A review of correspondence between then-RBF president Bill Dietel and program staff clearly indicates that the Rio negotiation and treaty, and the creation of the Intergovernmental Panel on Climate Change, were specific aspirations of the RBF program at the time.

David Koch

Efter millennieskiftet och speciellt efter Al Gores film En obekväm sanning byttes epitetet klimatskeptiker ut mot det mer nedsättande uttrycket klimatförnekare. Bröderna Koch tog över Seitz roll som superskurkar och blev utpekade av Greenpeace och Desmogblog som de viktigaste finansiärerna till “klimatförnekarindustrin.” Detta rörde bland annat deras stöd till libertarianska tankesmedjor som Cato Institute och Heartland Institute samt konservativa Heritage Foundation.

David Koch

Precis som Rockefellerfamiljen är bröderna Koch filantroper som byggt sin förmögenhet på petroleumprodukter (i det multinationella bolaget Koch Industries) och anses därför ha synnerligen goda skäl till att skapa tvivel om klimatforskningen. Deras stiftelser inriktar sig på att finansiera tankesmedjor, cancerforskning och politiska påtryckningsgrupper.

Parallellerna till Rockefellerfamiljens nära band till Frederick Seitz är slående, även om de inte är lika djupgående. Trots stödet till ”klimatförnekarindustrin” har David Koch varit styrelseledamot för Aspen Institute, Rockefeller University (1996-) samt Memorial Sloan Kettering Cancer Center (1990-). Byggnader vid såväl Aspen Instute, Rockefeller Universitys campus och John D Rockefeller III:s Lincoln Center bär hans namn. Så sent som 2015 gav han 150 miljoner dollar till Sloan Kettering.

År 2010 medverkade David Koch i firandet av Rockefeller Universitys medicinska framgångar, tillsammans med bland annat David Rockefeller och Henry Kissinger (Kissingers fru Nancy valdes in i universitetsstyrelsen 1995 tillsammans med CFR- och TriCom-medlemmen Jeffrey Epstein).

Slutsats

Med tanke på att Maurice Strong (Petro-Canada) och Al Gore (Occidental Petroleum) haft stora intressen i oljeindustrin liknar soppan ett hyckleri utan dess like. Både de tidiga klimatskeptikerorganisationerna och klimatalarmisterna har badat i oljepengar.

Företag Stiftelse
Standard Oil of New Jersey (Exxon)

Standard Oil of New York (Mobil)

Standard Oil of California (Chevron)

Rockefellerstiftelserna
Exxon Foundation
General Motors Albert Sloan Foundation
Delco (General Motors) Kettering Foundation
Ford Motor Company Ford Foundation
Citgo Petroleum Corporation Alton Jones Foundation

Såväl tongivande skeptiker (Seitz och Koch) som tongivande alarmister (Wilson och Strong) har haft nära band till Rockefellersfären. I detta nätverk har oljebolagen initialt finansierat skepticism medan de av olje- och bilindustripengar grundlagda stiftelserna finansierat klimathotets väg till toppolitiken. Det går också att notera att det ExxonMobil som har beskyllts för att tillhöra de stora klimatskurkarna välkomnade både Parisöverenskommelsen och idén om en global koldioxidskatt.

Det är påfallande hur få egentliga klimatforskare som Oreskes pekar ut i sin analys (förutom Fred Singer). Det är istället lobbyorganisationer och personer som befinner sig högre i hierarkin som behandlats. Säkerligen har flertalet av klimatforskare handlat utifrån egen övertygelse om klimatfrågans allvar, medan de ledande ljusen inom Rockefellersfären har spelat ett spel som har gått över huvudet på de flesta för att uppnå de långsiktiga målen om en förändrad värld med ett nytt internationellt ekonomiskt system (teknokrati). Som Henry Kissinger uttryckte det i New York Times 2009:

Den stora utmaningen är att ur den gemensamma oro som de flesta länder och alla de större länderna känner ifråga om den ekonomiska krisen, tillsammans med en gemensam rädsla för jihadistisk terrorism, skapa en gemensam strategi som förstärks av insikten om att nya frågor som kärnvapenspridning, energi och klimatförändringar inte tillåter någon nationell eller regional lösning. (Henry Kissinger – “The Chance for a New World Order,” New York Times, January, 2009)

Läs mer i min bok Rockefeller – En klimatsmart historia

År Händelse Organisatör Finansiärer
1952 Conference on Population Problems in Williamsburg John D. Rockefeller III, Detlev Bronk, Roger Revelle, National Academy of Sciences Rockefeller Brothers Fund
1954-56 Biological Effects on Atomic Radiation Rockefeller Foundation, Roger Revelle, National Academy of Sciences Rockefeller Foundation
1956-60 Special Studies Project Rockefeller Brothers Fund, Nelson, John, Laurance, David Rockefeller, Henry Kissinger, Detlev Bronk Rockefeller Brothers Fund
1957 Carbon Dioxide Exchange Between Atmosphere and Ocean and

the Question of an Increase of Atmospheric CO, during the

Past Decades

Roger Revelle, Hans Suess, Tellus Office of Naval Research
1957-58 Internationella Geofysiska Året ICSU, Scripps, Roger Revelle, Detlev Bronk (RBF, RF)
1959 The Atmosphere and the Sea in Motion. Scientific Contributions to the Rossby Memorial Volume Bert Bolin Rockefeller Institute Press
1963 Implications of rising carbon dioxide content of the atmosphere;

a statement of trends and implications of carbon dioxide research reviewed at a conference of scientists.

Conservation Foundation Rockefeller Brothers Fund
1965 Restoring the Quality of the Environment President’s Science Advisory Committee, Frederick Seitz, Roger Revelle US Government
1968 Club of Rome Giovanni Agnelli, Fiat
1970 Study of Critical Environmental Problems Carrol L. Wilson, MIT Federalt stöd, National Science Foundation, Ford Foundation, American Conservation Association (Laurance Rockefeller), Rockefeller Foundation, Sloan Foundation, Esso Research and Engineering Company
1971 Study of Man’s Impact on the Climate Carrol L. Wilson, MIT William Kellogg, NCAR National Science Foundation, Ford Foundation, American Conservation Association (Laurance Rockefeller), Sloan Foundation
1972 United Nations Conference on the Human Environment Svenska staten, Maurice Strong Regeringar, Rockefeller Foundation (Advisory Committee)
1972 Limits to Growth Romklubben, Jay Forrester, Carrol L. Wilson Volkswagen Foundation
1973-1976 The Impact on Man of Climate Changes IFIAS, UCAR, Aspen Institute, Walter Orr Roberts (NCAR) Rockefeller Foundation, Rockefeller Brothers Fund, UNEP
1974 Cato Institute Charles Koch Koch
1978 The Consequences of a Hypothetical World Climate Scenario Based on an Assumed Global Warming Due to Increased Carbon Dioxide IFIAS, UCAR, Aspen Institute, Walter Orr Roberts (NCAR) Rockefeller Brothers Fund
1979 World Climate Conference WMO, William Kellogg (NCAR, Aspen) UNEP, ICSU, WMO
1983 RBF One World Program David Rockefeller, Henry Kissinger, David Rockefeller Jr. Rockefeller Brothers Fund
1984 George Marshall Institute William O’Keefe, Fred Seitz, Robert Jastrow, William Nierenberg ExxonMobil
1984 Heartland Institute David Padden
1985 Villach Conference UNEP, ICSU, WMO

IMI/Beijer, Mostafa Tolba, Bert Bolin

UNEP, ICSU, WMO,
1985 Advisory Group on Greenhouse Gases Mostafa Tolba, Bert Bolin, Gordon Goodman Rockefeller Brothers Fund, Rockefeller Foundation, German Marshall Fund
1987 Villach and Bellagio Workshop RBF, Beijer Institute UNEP, Beijer Institute, Rockefeller Brothers Fund, Rockefeller Foundation, German Marshall Fund, W. Alton Jones Foundation
1983-1987 Brundtland Commission – Our Common Future Gro Harlem Brundtland, Jim McNeill, Maurice Strong Rockefeller Brothers Fund
1988 IPCC Bert Bolin
1989-2002 Global Climate Coalition William O’Keefe, Fred Seitz ExxonMobil, Chevron, BP, ARCO, Shell Oil
1991 The First Global Revolution Alexander King, Bertrand Schneider, Romklubben
1991 Beyond

Interdependence

Trilateral Commission, David Rockefeller, Maurice Strong, Jim McNeill
1992 United Nations Conference on Environment and Development (Agenda 21) Maurice Strong
1992 UNFCCC United Nations Medlemsländer
1995 Global Scenario Group (GSG) Paul Raskin, Tellus Institute, SEI Nippon Foundation, SEI, UNEP, Rockefeller Foundation, Steven Rockefeller
1997 Kyoto Protocol UNFCCC
2000 Earth Charter Michail Gorbatjov, Maurice Strong, Steven Rockefeller
2002 World Summit on Sustainable Development 2002 United Nations
2005 RBF Global Warming Statement Steven Rockefeller
2006 An Inconvenient Truth Al Gore
2008 Rockefellers vs ExxonMobil Neva Rockefeller, Peter O’Neill & Stephen Heintz
2012 “The Future We Want” United Nations Conference on Sustainable Development, Rio+20 United Nations
2014 RBF Fossil fuels Divestment RBF
2015 UN 17 Global Goals (SDGs) United Nations
2015 Paris Agreement UNFCCC
2016 Fourth Industrial Revolution World Economic Forum
2019 Global Climate Strike

[1] https://corporate.exxonmobil.com/energy-and-environment/environmental-protection/climate-change/understanding-the-exxonknew-controversy#hatsxxonnew