Om man vill förföra… 2 – Med klimathotet som lockbete

Hans Holmén[1]

Som vår tids viktigaste angelägenhet brukar anges ’klimatfrågan’ eller, snarare, den globala uppvärmningen och dess förmodade konsekvenser. Skall man dessutom tro på media så är det ingen fråga längre. Vi har svaret. Saken tycks vara avgjord. Men det är den inte. Widding (2019) ifrågasätter om journalister (och politiker) verkligen läst de FN-rapporter de refererar till när de varnar för allsköns snara obehagligheter. Det tvingas jag också göra.

Försöker man sätta sig in i ’klimat­frågan’, slås man av hur polariserad den ofta är. Uppfatt­ningarna sträcker sig alltifrån ’det föreligger inget klimathot’ till ’det är dags att gripas av panik’. Man förutsätts ’veta’ vad som sker. Blir klimatet varmare eller inte? Smälter polar­isarna eller inte? Höjs havsytan eller inte? Beror det i så fall på människan? Vilka blir konse­kvenserna: jordens undergång eller en grönare värld? Med mera. Det är, som du väl själv har upplevt, svårt att ge definitiva svar på sådana frågor. Men det som slår mig är att många, som uttalar sig i frågan, har väldigt bestämda åsikter. Vad grundar sig deras svar på? Vem kan man lita på? Har de tillräcklig kunskap för att över­huvud taget uttala sig om saken?

Debatten om klimatet är ofta livlig och stundtals hätsk. Deltagarna är, å ena sidan, ’realister’ och ’alar­mister’ och, å den andra, ’skeptiker’ och ’förnekare’. ’Realisterna’[2] anser inte bara att en global människoskapad klimatuppvärmning pågår, utan också att detta är vet­en­skap­ligt bevisat bortom alla tvivel. Konsensus påstås råda. ’Alarmisterna’ delar denna uppfattning och menar att vi måste vidta omedelbara och drastiska åtgärder för att upphäva klimatpåverkan – annars lär jorden gå under. I bådas ögon är förnekarna inte bara ovetenskapliga utan också farliga. ’För­nekarna’, å sin sida, menar att detta är en nidbild och påpekar att ’realisterna’ inte har monopol på san­ningen och att de för fram dåligt underbyggda eller ogrun­dade påståenden. ’Förnekarna’ betonar att det även i deras led finns ett stort antal klimatforskare och därmed både sakkun­skap och realism.

Det är en på många sätt märklig diskus­sion. ’Diskussion’ är väl, förresten, för mycket sagt – mest handlar det om två läger som ständigt talar förbi varandra och främst riktar sig till de som redan håller med. Positionerna tycks låsta. Fakta behandlas som ’alterna­tiva sanningar’ och verkar ofta accep­teras eller för­kastas utifrån i vilken grad de stämmer med redan intagna positioner. Dessutom har identitetspolitiken invaderat även denna ’diskussion’ och ofta tycks det vara viktigare vem som påstår något än vad som faktiskt sägs.

Om det vore så att diskussionen om klimatförändringar hölls inom forskarsamhället, vore det lättare för en lekman som jag att sätta tilltro till ut­sagorna. Inte för att klimatforskarna skulle vara eniga. Det är de knappast men forskare brukar redogöra för hur de kommit fram till sina slutsatser. De påstår sällan saker ’rakt ut i luften’. Men debatten om klimatförändringar och (förmodade) konse­kven­ser är full av påståenden rakt ut i luften. Den förs också i hög grad av icke-sakkunniga som journalister, politiker, ’aktivister’ och andra enga­gerade. Engagerade av vem?

Syftet med artikeln är inte att agera domare i denna infekterade debatt. För att fastställa vad klimatförändringar beror på eller avgöra om mänsklig­heten över­skridit vad planeten tål krävs omfattande naturvetenskapliga kun­skaper. Jag är sam­hällsvetare och detta ligger utanför min förmåga. (Dock har jag vetenskaplig skolning och anser mig ha förmåga att bedöma många av de sanningsanspråk som förs fram i debatten). När jag er­känner min brist på sakkunskap sär­skiljer jag mig från många som – utan att veta eller kunna mer än jag – med liv och lust levererar tvärsäkra påståenden om såväl klimat­frågan som dess effekter. Istället för att agera domare vill jag ge perspek­tiv på diskussionen om ’klimatpro­blemet’, granska hur mycket vi verkligen vet, och bredda den till att inkludera några tankar om det möjliga priset för att alltför lätt­vindigt acceptera de förut­sägelser om framtiden som ofta beledsagar klimatlarmen. Dessa förs inte bara fram av bekym­rade klimatforskare utan drivs i hög grad – rentav i synnerhet – av aktörer utan erforderlig sakkunskap, men som ser larmen som ett sätt att förverkliga andra visioner – som inte har något som helst med klimatet att göra. Priset för brådstörtade åtgärder för att ’rädda klimatet’ kan mycket väl bli oaccept­abelt högt. Tänk om det inte behöver räddas?

Jag vill redan här påpeka att jag inte ifrågasätter att klimatför­ändringarna är ’på riktigt’ eller att människan, åtminstone delvis, kan ha orsakat dem. Enligt en ofta citerad studie (Cook et al 2016) är 97 procent av all världens klimatforskare överens om att människan orsakar global uppvärmning. Andra studier har kommit till i stort sett samma slutsats (Nilsson 2017). Om detta stämmer, vem är då jag att ifrågasätta detta? Men hur stor del beror på människan och vad betyder klimat­larmen? Hur allvarliga är de? Vad leder de till? Det ger nämnda studie inga svar på. Jag återkommer till detta nedan. Som vi skall se råder det också – trots påstådd konsensus om människans skuld – vissa tveksamheter vad gäller själva den påstådda uppvärmningen. Ändå är många övertygade om att vi måste göra något åt den genast. Kosta vad det kosta vill.

Jag efterlyser en diskussion – utan skygglappar – om vad priset kan bli för att åtgärda klimat­förändringarna. Behöver de åtgärdas? Kan vi minska eller stoppa klimatpå­verkan med bibe­hållet demokratiskt sty­res­skick?

Klimatet – en ödesfråga?

Att vi – mänskligheten – står inför många, ofta svårlösta, miljöproblem, står utom allt tvivel. Och att det i många fall är vi själva som bär skuld till dem är heller inte något att tvista om. Det hand­lar om utarmning av åkerjord, minskande fiskbestånd i havet, utrotningshotade djur- och växt­arter, en ökad kemikalieanvändning med utsläpp av allehanda miljögifter. Listan kan göras lång. En frammanad rädsla för klimatförändringar och vad dessa kan leda till – jordens undergång? – överskuggar f.n. allt annat. Mänskligheten står uppen­barligen inför en kris, om detta tycks det råda en bred enighet. Hur allvarlig krisen är – och hur den eventuellt kan lösas – råder det där­emot delade meningar om.

Mycket har gjorts för att råda bot på situationen. Skärpt miljölagstiftning, utvecklandet av och övergång till miljövänligare teknologier, miljömärkning, certi­fiering av myndigheter, produk­ter och produktionsanläggningar, satsningar på material- och energisnåla produkter och pro­duktionsprocesser, är bara några exempel. Allt detta brukar inrymmas under rubriken ”ekolo­gisk modernisering”. Istället för teknikfientlighet och en återgång till förindustriella förhåll­anden, ser den teknologin som ett viktigt medel för att uppnå ett hållbart samhälle (t.ex. eldrivna fortskaffningsmedel istället för oljeberoende). Allt detta hade knappast skett om det inte fanns en stark efterfrågan på miljövänligare teknologi. Även marknadslösningar kan såle­des vara förenliga med minskad miljö­belastning.

Det är fel väg, menar en högljudd kritikerkår. Om det är teknologin som fört oss hit så kan väl inte teknologin vara lösningen? Och marknaden är ju, som alla vet, i grunden ond. Åtgärd­erna, som i många fall bygger på frivillighet, anses dessutom otillräckliga och långsamma och påstås ofta inte vara allvarligt menade. Belackare talar om ”teknikfetishism” (Hornborg 2013; 2014) och ”grönmålning” – låtsatsåtgärder i PR-syfte. Marknads’lösningar’ sägs främst tjäna till att försena eller förhindra effektiv miljöreglering (Carton 2016). Ekologisk moderni­sering sägs vara ett uttryck för post-politik (visionslös administration) och därmed en chimär då den inte angriper roten till det onda. Allt det som ekologisk modernisering har att erbjuda, anses rymmas inom det befintliga, kapitalistiska samhällets ramar (Swyngedouw 2014). Det som behövs är något annat, något nytt som kan få människan på rätt spår igen. En fastare hand t.ex., någon som på allvar kan sätta ner foten och få alla att rätta in sig i ledet.

Här bortser man dock från att totalitära regimer har varit mer miljöstörande än marknads­ekonomier och att ekonomisk tillväxt ofta visat sig vara positivt korrelerad med miljöför­bätt­ringar (se t.ex. Radetski 2013). Försvarare av det kapitalistiska produktionssättet brukar, för­utom att betona miljöförbättringar, peka på att den moderna utvecklingen lett till minskad absolut fattigdom, längre livslängd, bättre hälsa och större valfrihet (se t.ex. Anders­son & Gunnarsson 2011). Detta är visserligen sant, säger Sörlin (2017) men det sker till priset av en totalt sett ökad miljöbelastning (människor konsumerar mer när de får det bättre), främst manifesterat i ökad fossilbränslean­vänd­ning och därmed accelererad klimatpåverkan. Kon­sum­tionssamhället – och med det en demokratiserad konsumtionsförmåga – framstår därmed som boven i dramat. För många av kapitalismens kritiker vore det att svära i kyrkan att hävda att kapitalism och demokrati går hand i hand. Men skill­naden mellan konsument­makt och medborgarinflytande är inte så rasande stor. Fanns inte efterfrå­gan skulle produk­tionen – och därmed klimat­påverkan? – upphöra. En efterfrågestyrd utveck­ling är tydligen inte det som ’till alla lycka bär’. Det behövs något annat.

Inte nog med att vi behöver något annat. Alarmister varnar att på grund av klimatförändringen riskerar jorden att gå under (Gerst m.fl. 2013; Jackson 2012; Raskin m.fl. 2002; Wijkman & Rockström 2011). Det handlar ju om ”världens svåraste kris någonsin” (McGlade & Rock­ström 2009). Den ”socio-ekologiska mardrömmen” sägs redan vara här (Swyngedouw 2014) och det är bråttom – om vi vill rädda planeten (Lind 2017). Så sent som i januari 2019 häv­dade den amerikanska kongressledamoten Alexandra Ocasio-Cortez att ”jorden går under (in)om 12 år om vi inte åtgärdar klimatförändringarna” nu (Usatoday 2019). Kanske står vi rentav, som det ibland formuleras, inför ”mänsklighetens ödestimma”? Det kan inte jag bedöma. Men det finns uppenbarligen skäl att vara bekymrad. Det, som intress­erar mig, är hur vi reagerar på farhågorna.

Men det är ändå märkligt att de som tycks så säkra på katastrofens nära förestående samtidigt påpekar, att när det gäller ändliga resurser och planetära gränser, är vår kunskap alltför osäker för att tillåta kvantifiering, förutsägelser eller tvärsäkra påståenden (Biermann 2012; Gerst m.fl. 2014; Wijkman & Rockström 2011). Det vetenskapliga stödet för katastrofscenarier är därmed inte så stort som det kan verka.

Enighet i klimatfrågan?

Den så kallade ”klimatfrågan” är komplex och består egentligen av en mängd frågor, som kan bevaras (eller inte) på olika sätt och med olika grad av säkerhet. Att det skulle råda en utbredd enighet om detta komplex vore närmast osannolikt. Men låt oss begränsa oss till den till synes enkla frågan: Har det blivit varmare? Ja, om detta tycks de flesta klimatforskare vara eniga. Det råder någorlunda konsensus om att jordens medeltemperatur ökat något (i intervallet 0.8 till 1,2 grader) de senaste ca 150 åren.

Beror denna temperaturökning på mänskliga aktiviteter? Den frågan är det lite svårare att ge ett entydigt svar på. ”De flesta klimatforskare är överens om att uppvärmningen på ca en grad är inom den naturliga variation vi har haft på jorden de senaste 2000 åren” (Lundqvist & Widding 2019; se också Mörner odaterad). Människan, och i synnerhet vår användning av fossila bränslen och därmed ökade CO2-utsläpp, kan visserligen ha bidragit till klimatföränd­ringar men detta är ännu inte bevisat. Låt oss tills vidare betrakta det som en hypotes.

Så till den något knepigare frågan: Leder en ökad halt av koldioxid (CO2) i atmosfären till ett varmare klimat, s.k. ’global uppvärmning’? Det hävdas ofta att forskarna vet att så är fallet. Detta är själva grund­bulten i ’klimatfrågan’. Men alla håller inte med. Enligt bl.a. Watts (2010) och Mörner (odaterad): finns det mycket som tyder på att det förhåller sig tvärtom – att temperaturförändringar orsakar förändringar i CO2-halten. Mer specifikt skulle ökade tempe­raturer leda till ökad CO2-halt i atmosfären (se också Widding 2019). Skulle detta vara riktigt, så ställer det hela klimatfrågan på huvudet!

Så till den mest brännande av alla frågor: Sätter mänskliga aktiviteters CO2-tillförsel till atmos­fären vår framtid på spel? På den frågan svarar FN:s klimatpanel (IPCC) – som av många anses som den obestridda auktoriteten på området – obetingat ”ja”. Enigheten uppges vara närmast total och konsensus påstås råda i frågan. Inom veten­ska­pen är det dock sällsynt med så stor enighet om något att det går att hävda att konsensus råder. I forskarvärlden anses inga sanningar absoluta utan bara approximativa (ännu inte motbevisade). Och som lekman kan jag, som sagt, inte oreserverat hävda motsatsen. Det är heller inte min avsikt. Men en sund skepsis mot så bestämda påståenden kan vara befogad. Låt oss granska vari den påstådda enigheten består.

Att hänvisa till att ”IPCC har visat” eller ”97 procent av alla klimatforskare säger” är ett så kallat auktoritetsargument. Som sådana anses de vanligen sakna vetenskaplig relevans. Om en majoritet av t.ex. geografer och astronomer skulle hävda att jorden är platt, så är detta inget bevis i sig, inte ens om samtliga hävdade detta. Auktori­tets­argument tycks däremot vara användbara för att imponera på lekmän. Det är inte veten­skapligt tillräckligt att hävda att man är överens med t.ex. Einstein, Karl Popper, Foucault eller Rockström, hur kloka dessa än kan anses vara. Viktigare än vem man hänvisar till är vad man baserar sina utsagor på (vilka hypoteser försökte man falsifiera och hur, vilka frågor ställdes, till vem, och hur gick analysen till?). Så hur står det till med auktoriteten hos de 97 procenten? Hur stor är enigheten om att människan orsakar klimatförändringar? Vanligen hänvisas till ett fåtal källor som påstår sig ha studerat saken (Illinois 2009; Ander­egg et al 2010, Cook et al 2013). Tornvall (2016:140) sam­­man­­­fattar:

”Illinois-universitetet frågade 2009 10.257 forskare om detta. Bara 3.146 svarade = 30,7  procent, för låg svarsfrekvens för slutsatser. Av dem ansåg 82 procent att människan sedan 1700-talet (!) kan ha påverkat klimatet. Av 77 som nyss publicerat sig i peer-review-tidningar om mänsklig klimat­påverkan ansåg 75 att människan påverkar klimatet. Det är 97 procent av 77 men bara 2,3 procent av de svarande och ynkliga 0,7 procent av alla till­frågade.

Anderegg m.fl. frågade 2010 1.372 forskare som publicerat sig om mänsklig klimatpåverkan. Av 908 som fått minst 20 sådana artiklar publicerade valdes de 50 ut som fått flest sådana artiklar publicerade. Av dem svarade 49 procent ja på frågan. Det är 98 procent av 50 men bara 5,4 procent av 908 och 3,6 procent av alla tillfrågade.

Cook m.fl. studerade 2013 11.944 uppsatser, varav 97 procent såg koldioxid som en växthusgas. Men bara 41 hävdade klart mänsklig klimatpåverkan. De var bara 0,3 procent av alla uppsatser.”

Baserat på denna genomgång tycks ”enigheten” bland tillfrågade forskare om att människans aktiviteter orsakar klimatuppvärmning variera mellan futtiga 0,3 och 3,6 procent – alltså raka mot­satsen till vad som vanligen hävdas!

Hur kan sådana diskrepanser uppstå? Till att börja med så råder ibland, i sådana här studier, en sammanblandning mellan antal forskare och antal texter. Antalet texter är inte detsamma som antalet forskare. Det är inte ovanligt att forskare publicerar flera texter i samma ämne i olika tidskrifter. I det fallet förblir antalet texter detsamma medan antalet forskare som uttalat sig om saken minskar (ibland drastiskt). I (åtmin­stone) Cook’s m.fl. fall beror dessutom dis­kre­pansen med stor säker­het på att de inte läst de texter de refererar till. Hur hinner man läsa nästan 12000 uppsatser?

Det gör man naturligtvis inte. Istället läser man abstract (ett slags kort annons eller innehålls­förteckning). Detta är dock att göra det för lätt för sig. Problemen med att enbart förlita sig på abstract är flera. Framför allt är det inte ett vetenskapligt tillvägagångssätt. Abstracts missar de viktiga förbehåll och redogörelser för osäkerheter, alternativa hypoteser och motstridiga fakta som vanligen redogörs för i den utförligare text som abstractläsare väljer att förbise.[3]

Låt oss tills vidare nöja oss med att det förblir oklart hur stor enigheten bland klimatforskare är om att människan förorsakar klimatförändringar – om det alls finns någon enighet.

Vad kan vi veta?

  • ”Den globala uppvärmningen upphörde 1998” (Tornvall 2016).
  • ”2018 var det fjärde varmaste året hittills. Bara tre år tidigare har haft högre medel­temperatur: 2015, 2016 och 2017” (Sydsvenskan 2019).

Ovanstående är tydligen ’fakta’. Åtminstone presenteras de som så. De två citaten illustrerar inte bara de två sidorna i klimatdebatten, utan också hur svårt det kan vara för lekmän att veta vem man skall tro på. De kan väl inte ha rätt båda två? Jo, kanske kan de det – om de undersökningar påståendena baseras på har använt olika beräkningsmetoder.

Sådant brukar sällan upplysas om bortom rubrikerna. Men i det här fallet finns intressanta skillnader i infor­mationen bakom påståendena. Tornvall baserar sitt påstående på mätresultat från fem olika institut som mäter temperaturer, vilket väl får anses ganska tillförlitligt. Syd­svenskan, där­emot, anför endast en källa: den amerikanska rymdstyrelsen NASA, som gjort sig (ö)känd för att retroaktivt justera klimatdata för att kunna ge sken av en temperatur­ökning under senare år. Alarmisterna tolkar detta som bevis för att den globala uppvärmningen nu sker med rasande fart. Skeptikerna, å andra sidan, frågar sig varför svenska massmedia okritiskt för vidare upp­gifter från en så dubiös källa.

Om det stämmer att jorden blivit varmare så borde det märkas, men det gör det inte! Enligt ett antal klimatforskare stämmer de klimatmodeller som FN:s klimatpanel IPCC lutar sig mot dåligt med vad som kan mätas i verkligheten (Karlén 2016; Lundqvist & Widding 2019). En global tempe­raturökning borde t.ex. märkas vid polerna. Inte minst media brukar påstå att polarisarna smälter, ibland med rasande fart och till men för isbjörnar, som nu/snart inte lär ha någonstans att ta vägen. Enligt Mörner (odaterad) förhåller det sig tvärtom:

  • Det har blivit kallare på Grönland sedan 1980-talet.
  • Den arktiska havsisen har ökat i volym de senaste 10 åren.
  • Att isarna smälter i västra Antarktis beror på vulkaner – i östra Antarktis växer de.

Så hur ligger det egentligen till? Pågår det en global uppvärmning eller inte? Finns det någon som kan ge ett uttömmande svar på den frågan?

Den auktoritet många, som uttalar sig om klimatet, lutar sig mot är FN:s klimatpanel (IPCC). Denna betraktas av många, inte minst av media, som en oväldig expertpanel med tusentals forskare. Men det är den inte. IPCC bedriver ingen egen forskning utan sammanställer och tolkar andras forskning kring människans påstådda klimat­på­verkan. Dess uppdrag är:

”att på en uttömmande, objektiv, öppen och transparent grund bedöma den vetenskapliga, tekniska och socio-ekonomiska information som är relevant för bedömningen av den vetenskapliga grunden till riskbe­dömningen av klimatförändring orsakad av människan, dess möjliga påverkan och möjligheter till anpassning och mildring av effekterna” (Ribbing 2011; min översättning).

Många kritiker menar att IPCC inte följer sitt uppdrag. Om man vill (och det är det många som vill) kan man lägga betoningen på olika delar av uppdraget. Antingen kan man betona ”bedöma den vetenskapliga grunden” eller ”människoskapad klimatförändring”. Det tycks som om IPCC valt det senare alternativet. Trots att detta innebär att IPCC bara fullföljer halva uppdraget har IPCC alltsedan dess grundande utgått från att det är människan som orsakar klimatförändringar. Till deras försvar kan man andraga att IPCCs verksamhet bygger på ett (felaktigt) uttalande från UNEP (en av medgrundarna till IPCC) från 1987 strax före inrätt­andet av IPCC att hypotesen om människans skuld ansågs styrkt (Ribbing 2011). Men  det är ändå en anmärkningsvärd frihet man tagit sig.

Denna reducering eller omtolkning av uppdraget har medfört att IPCC, enligt många kritiker, sett som sin uppgift ”att dokumentera hur [inte om] mänsklig verksamhet ökar atmos­färens halt av koldioxid, hur [inte om] detta skulle kunna värma Jordens klimat och vilka följder det skulle kunna få” (Tornvall 2016:43; se också Widding 2019). Detta är alltså själva utgångs­punkten. Med andra ord tar IPCC för givet det som borde undersökas. Detta kan tyckas märk­ligt med tanke på vad som ovan sagts om den påstådda enigheten om global uppvärmning och människans roll i sam­man­hanget. Det kan finnas andra påverkansfaktorer som kosmisk strål­ning eller cykliska, naturliga pro­cesser bakom klimatförändringar. Detta utesluter alls inte att människan också kan spela en roll men för IPCC blir ”varje naturlig klimatförändring … ett direkt hot mot tesen om av männi­skan orsakad uppvärmning” (Torn­vall 2016).

I enlighet med uppdraget projiceras olika framtidsscenarier om vad global uppvärmning skulle kunna leda till, t.ex. polarisarnas avsmältning, förlorad jordbruksmark, en höjning av havsytan med omfattande översvämningar i tättbefolkade områden, ökad frekvens av ”ex­trem­­väder” och växande skaror av ”klimatflyktingar”. Språkbruket är förledande. Hur extremt måste vädret bli för att förtjäna epitetet ”extremt”? Det är det ingen som vet och här tycks det vara fritt fram för tolkningar. Media tycks älska begreppet. Det som uppfattas som extrem­väder får ofta stor uppmärk­samhet i media, vilka har lätt att se t.ex. senare års skogsbränder i Sverige som direkta konsekvenser av männi­skans CO2-utsläpp.[4] Mot denna kanske alltför snabba slutsats står att IPCC ser ”ingen direkt koppling mellan temperaturökning och extremväder” (IPCC 2012; IPCC 2013).

Vidare har IPCC (och de mätinstitut de stöder sig på) kritiserats av ’skeptikerna’ för att frisera sina siffror i efterhand (Karlsson 2013; Tornvall 2016). Enligt Karlén (2016) har t.ex. NASA retroaktivt sänkt höga uppmätta temperaturer under första hälften av 1900-talet och höjt låga temperaturer under sen tid. Detta antas de göra för att skydda den omhuldade tesen att det är människan som ligger bakom den (påstådda) globala uppvärm­ningen. Alltså fusk! Detta antyder, för ’skeptikerna’, att IPCC kan ha en dold agenda. Men dessa efterhandsjusteringar behöver inte ha ett ont eller ohederligt uppsåt. De kan t.ex. bero på svårigheter att mäta och/eller att tolka historiska data. Även FN:s jordbruksorgan FAO juste­rar ibland i efterhand statistik över jordbruksproduktion, m.m. Men visst föranleder efter­­handsjusteringar av data frågor som borde kunna besvaras – speciellt som dessa data används som underlag för att motivera mångmiljardsatsningar för att undvika klimatkatastrofen.

I många fall tycks katastrofscenarier handla mer om tro än om vetande. Scenarierna baseras ofta på avancerade klimatmodeller – som sen tolkas av andra än de som skapat dem. Model­lering kan vara en vansklig syssla, vanskligare ju mer komplex modellen är. Modeller bygger ofta på system­analys. Att få grepp om stora system med en mängd kvantitativt och kvalitativt olika komponenter, som dessutom påverkar varandra (eller inte) direkt och/eller indirekt, ofta på oväntade sätt, är en minst sagt grann­laga uppgift. Att modellera jordens (framtida) klimat är oerhört komplext – för att inte säga kom­plicerat. En liknelse, som ibland används bland dem som undervisar i model­lering lyder: ”Modellering är som korvtillverkning. Slutprodukten kan te sig nog så aptitlig – men man skall helst inte känna till receptet”. Faktum är att det råder stor osäkerhet om

”huruvida klimatmodellerna i sig är riktiga. Visserligen anges sannolikheter för att modell­skattningarna är statistiskt säkerställda, men det avser enbart vilken effekt indikatans sprid­ning ger på resultaten från simuleringarna. Man beräknar alltså bara modellernas känslighet för olika indata-parametrar. Man beräknar däremot inte (och kan inte beräkna) sannolik­heten för att modellen är korrekt, att man har med alla de viktigaste mekanismerna på ett korrekt sätt (och att de som försummats inte överstiger ett visst mått), helt enkelt för att mekanismerna inte är kända, fastställda, eller beskrivna tillräckligt väl” (Fölster 2008:56).

Och det är just här det ofta brister. Enligt Karlén (2016) är IPCCs beräkningar ”inte trovärdiga” och Pettersson (2017) anser deras klimatmodeller ”undermåliga, ovetenskapliga och otjänliga som underlag för politiska beslut”. Klimatmodellernas virtuella verklighet tycks skilja sig väsent­ligt från den reella värld vi lever i. Flertalet klimatforskare är numera överens om att de aktuella klimatmodellerna överdriver uppvärmningen jämfört med vad som faktiskt kan iakt­tas empiriskt (Lundqvist & Widding 2019; Widding 2019). Enligt Christy (2019) är modell­ernas genom­snitt­liga överdrift tre gånger så hög som den uppmätta temperatur­ök­ningen. I Oktober 2019 skickade 500 klimatforskare och andra sakkunniga[5] ett brev till FN:s General­sekreterare där de påpekade just detta och betonade att ”det föreligger ingen klimat­kris” (European Declaration 2019). Det euro­peiska parti­kelforskningscentret CERN har begärt att IPCC ”genomgrip­ande reviderar” sina klimat­mo­deller (Tengvall 2016). Detta tycks helt ha undgått ’realisterna’.

Om detta är ett bekymmer i samtiden så torde det vara närmast omöjligt att med någon större säkerhet beräkna den globala medel­temperaturen långt in i framtiden, säg om 40 eller 100 år. Om detta tycks flertalet klimatforskare vara eniga. Vad vi istället har är föreställningar. Och det är inte så märkligt. Klimatsystemet är ”bland det mest komplicerade vi har att stu­dera” (Holmgren 2015:31). Följaktligen råder det ”en mycket stor osäkerhet” i FN:s klimat­panels beräkningar av framtida klimat (ibid). Ändå hävdas det på fullt allvar att FN:s klimat­modeller kan ”förutsäga framtidens temperatur med kuslig preci­sion” (Sörlin 2017:99). Detta är naturligtvis rent nonsens. Även om modellerna otvivelaktigt förbättras, är påståendet knappast sant. En viss försiktighet anbefalls därför.

Men många av dem som hän­visar till kli­mat­modeller är knappast försiktiga, känner inte till receptet och kan därför inte bedöma deras tillförlit­lighet eller i vad mån de kan fungera som realistiska prognoser. Ändå görs detta ständigt. Till en del torde detta bero på okunskap och önsketänkande. Till en del torde detta bero på att förtroendet för FN:s klimatpanel (IPCC) är högt bland lekmän. IPCC påstår sig ha samlat de absolut mest kvalificerade vetenskaps­männen i världen. Ändå kunde den kana­densiske journalisten Donna Laframboise, som stude­rat IPCC under flera år, visa att flera personer med tunga uppgifter som huvudförfattare till IPCC-rapporter saknade kompe­tens för uppgiften. De fick uppdragen medan de fortfarande var juniora, innan de hade blivit klara med examen, ja i ett fall innan hen hade publicerat nå­got akademiskt papper överhu­vud­taget (Karlsson 2013).

Att det råder vetenskaplig konsensus i klimatfrågan är nog, som jag tidigare visat, inte riktigt sant. Delvis har detta att göra med metod- och mätproblem med åtföljande osäkerheter. Delvis kan det ha att göra med en önskan om att ’hitta’ ett visst resultat. Att siffror avseende temp­eraturer eller havsnivån justeras i efterhand, påstås bero på att: ”annars hade man inte fått någon trend” (Karls­son 2013). John Christy (2019) noterar att IPCCs huvudförfattare är noga utvalda så att det ’rätta’ budska­pet förmedlas. Om detta sakernas till­stånd vittnar flera deltagare i IPCC. Till exempel med­delar Rickard Lindzen, ledande förfat­tare till IPCC:s tredje rapport, att ”under utkast sessionerna gick IPCC:s koordinatorer runt och insi­sterade på att kritik mot klimat­modellerna skulle tonas ned. Vägran bemöttes med personliga påhopp” (Bern & Thauersköld 2009:227).

Inte nog med det. IPCC’s ’summary for policymakers’ skrivs innan bakgrundsdokumenten är färdiga. Trots allt som påståtts om IPCC:s veten­skaplighet är det politiskt tillsatta tjänstemän som beslutar om vad som skall stå i slutdo­kument och summary for policymakers, ofta över huvudet på de inblandade forskarna eller rentav mot deras uttalade vilja (Karlén personlig information; Karlsson 2013; Widding 2019; Mörner, odaterad). Detta antyder att ”klimat­frågan” – eller åt­minstone IPCC’s del i densamma – har varit ett politiskt snarare än ett veten­skapligt projekt från början (se också Nordangård (2019) för klimatfrågans historik).

Vidare påstår IPCC:s företrädare och många anhängare att IPCC enbart stöder sig på veten­skapligt faktagranskat material (s.k. peer-review förfarande). Detta har dock visat sig vara långt ifrån sant. När Donna Laframboise och hennes team granskade de nästan 19000 referenserna i IPCC:s rapport 2007 fann de att hela 30 procent gick till icke-peer-reviewade källor (Karl­sson 2013:204). En icke obetydlig del av referenserna gick till gröna lobbyister (Mörner odaterad). Tvärtemot vad man hävdar, grundar sig alltså IPCC:s påståenden i hög grad på icke-vetenskapliga källor och förfaranden. Därmed borde dess trovärdighet kraftigt minska. Det är frestande att se ovanstående som utslag av en ideologisk belastning, som resul­terat i att IPCC ser det de vill se – att slutsatserna föregår analysen. IPCC ”utgår från det den skall bevisa” (Tornvall 2016:42). Följaktligen har det anmärkts att i många analys­­modeller

”är kausalförloppen inte något man ämnar komma fram till som ett resultat av teoritestning, utan de är själva utgångspunkten. Det är alltså inte teorier som går att falsifiera genom empiriska tester. Därför är de inte heller prognoser i egentlig mening utan räkneexempel med utfall som blir helt beroende av forskarens val av teori och data” (Andersson & Gunnarsson 2011:73).

Istället för att låta data ge utslag i modellen, är det alltså ibland tvärtom – modellen formar data. Det handlar alltså inte om prognoser (även om det ibland låter så) utan om projektioner. Nu är projektioner så beskaffade att de säger mer om den som projicerar än om den ’verklig­het’ de säger sig visa. De färgas av betraktarens rädslor, önskningar och andra belastningar.

Detta tycks vara fallet med den berömda så kallade ’hockeyklubban’ (Figur 1, nedan). Hock­ey­klubban är en graf som påstås visa utvecklingen av jordens medeltemperatur de senaste 1000 åren. Den visar en lång period av stabila temperaturer (det liggande skaftet) och en kraftig temperatur­ökning från ca år 1900 (bladet), alltså under den period då män­niskans användning av fossila bränslen kan ha gett avtryck i temperaturen. Modellen konstru­erades först av Mann m.fl. år 1998 och presenterades i IPCC:s rapport år 2001. Sedan dess har den (nästan) allmänt betraktats som en oveder­säglig sanning och hänvisats till av tusentals klimat­skribenter. För­väntningar att bladet skall fortsätta att växa är vitt spridda och ligger till grund för många katastrof­varningar.

Intuitivt (dvs utan eftertanke) är hockeyklubban tilltalande. Javisst, så måste det så klart vara! Modellen gör gällande att det globala klimatet varit stabilt i tusen eller till och med tusentals år för att börja skena när industriali­seringen och därmed fossilbränsleanvändningen tog fart. Men intuition kan leda fel och det finns andra modeller, som visar något annat.

Figur 1 Överst: Mann’s och IPCC:s version baserad på hemliga data. Nederst: Tim Ball’s version baserad på öppet tillgängliga data. Källa: O’Sullivan 2017.

För att ge perspektiv på problemet (om det nu är ett problem) med stigande temperaturer, låt oss först blicka tillbaka något. Jorden har, i perioder, varit både varmare och kallare än nu. Den senaste uppvärmningen började på 1600-talet, alltså långt före den industriella revolu­tionen. Dessutom: ”varmare och kallare perioder har avlöst varandra helt utan människans hjälp de senaste 2000 åren men halten av CO2 i atmosfären var oförändrat låg under hela perioden” (Mörner odaterad). Under perioden efter den senaste istiden – holocen, ca 10 600 år – var klimatet till en början varmare än idag och trenden har sedan varit långsamt sjunk­ande. Den kallaste perioden var den ’lilla istiden’ (ca 1300 – 1900), vilken inte bara tillät kung Karl X Gustav att tåga över de isbelagda bälten med en hel arme utan också ledde till missväxt i Europa med miljon­tals döda. Perioden efter 1900 sammanfaller alltså inte bara med ökad fossilbränsleanvändning utan också med att vi är på väg ut ur den ’lilla istiden’ (Karlsson 2013). Det kanske rent utav är bra att det blivit varmare?

Hockeyklubban har också ifrågasatts. Karlsson (2013) menar att den är ”för ’bra’ för att vara trovärdig” och menar att den ger en felaktig bild av stabila klimatförhållanden före år 1900: ”Vart hade den medeltida värmen försvunnit, den som syntes så bra på andra temperatur­kurvor” (ibid, s28). Det kan bero på metodproblem. Statistikerna Stephen McIntyre och Ross McKitric (2005) hävdar att Mann’s datatransformering ger en ’hockeyklubbeffekt’ oavsett vilka data man stoppar in i modellen. Detta skulle innebära, inte bara att grafen är miss­visande utan också att det är modellen som styr data, inte tvärtom, som det borde vara.

Den kanaden­siske klimatforskaren Tim Ball, som kommit till annat resultat än Mann vad gäller klimatet, (figur 1) har begärt att Mann lämnar ut sina grunddata för att se om ’hockey­klubban’ håller för en kritisk granskning. Trots åratal av processande och miljontals dollar i advokat­kostnader har Mann hittills vägrat släppa ifrån sig dessa data. Tim Ball har dragit saken inför domstol och Mann’s advokater lyckades länge förhindra att data offent­liggörs (O’Sullivan 2017). Samtidigt har Mann anklagat Ball för förtal. Saken är dock nu avgjord i domstol och Tim Ball friades men däremot inte Mann (GWPF 2019). Att spara grunddata och låta tredje part granska dem och hur de använts hör till god ton inom vetenskapen. Ofta är det obligatoriskt. Tyvärr är Mann inte den enda alarmistiska klimatforskaren som vägrat offent­liggöra de data på vilka hans utsagor base­ras. På förfrågan uppgav t.ex. Phil Jones (professor vid Climate Research Unit, Univer­sity of East Anglia och centralfigur i Climategate-skandalen) att hans ifrågasatta data ”kom­mit bort eller förstörts” (Orlowski 2009).

Jag kan, som sagt, inte avgöra vem av Ball eller Mann som har rätt – om någon. Med stor sannolikhet kan inte heller du som läser detta göra det. Två problem pockar dock på uppmärk­samhet. För det första är ’hockeyklubban’ alls inte så o-om­stridd, som många hävdar. För det andra gör det faktum att Mann (och andra) så envist vägrar att offentliggöra sina grunddata att det hela verkar suspekt. Handlar det inte om metodfel utan om medveten manipulering i syfte att nå ett förutbestämt resultat? Ett visst mått av sund skepsis anbefalls därför när det gäller klimatutsagor.

Många menar idag att ’hockeyklubban’ är överspelad. Så varför spilla krut på den nu? Sant är att, efter att kritiken mot den blivit allt för besvärande, så slutade IPCC att använda den år 2007. Men den dyker fortfarande upp ibland i diverse texter (t.ex. Nilsson 2015; Kellner 2017; Boys 2019). Trots sina brister lever ’hockeyklubban’ uppenbarligen kvar i mångas minne och har format och sätter fortfarande sin prägel på mångas världsbild, inte minst jour­nalisters.

Om alltså påståendena om såväl global uppvärmning som konsensus visar sig vara överdriv­na eller rentav felaktiga, så sägs det ändå råda en utbredd enighet om att människan bidragit till, eller rent av orsakar, klimatförändringarna. Uppenbarligen är det många som vill att det skall vara så. Däremot är oenigheten stor om hur mycket människan bidrar, om vad detta innebär, om vilka effekterna kan bli, när och var och överdrifter är vanliga. Att det råder vetenskaplig konsen­sus i klimat­frågan är ett påstående som vi bör ta med en rejäl nypa salt.

Däremot finns en utbredd ambition bland klimatdebattens ’realister’ och ’alarmister’ att miss­kreditera tviv­lare och skeptiker. Många, som ut­talat sig kritiskt om metoder eller slutsatser, har stäm­p­lats som ’förnekare’, utestängts från media och sett sina forskningsanslag sina. Mobb­ning och utfrys­ning av tvivlare har förekommit och förekommer alltjämt. Miljö­rörelsen har uppen­barligen sina egna inkvisi­torer. I icke obetydlig grad verkar det handla om att för­svara en fejkad kon­sensus.

Bejakande av dystopier

Det finns några tusen klimatforskare i världen, men ’klimathotet’ – att vi står inför en själv­förvållad katastrof – har miljontals anhängare. De flesta som högljutt deltar i debatten saknar själva i mångt och mycket nödvändiga kunskaper för att bedöma hotets riktighet. De gör det av andra skäl. Ibland för att det kan verka rimligt att lita på majoriteter. Ibland för att det är politiskt korrekt – en streber gör alltid det rätta. Sålunda har ’en satsning på kli­matet’ inte sällan varit gynnsam för karriärer, forskningsanslag, kändisskap och ökade upp­lagor – även (eller i syn­nerhet) bland dem som egentligen inte är klimatforskare, t.ex. Anders Wijkman och Johan Rockström.

Den tidigare TV-meteorologen Pär Holmgren, som lämnade TV för att istället inleda en karriär som kringre­sande föreläsare om klimathotet, ansåg det taktiskt riktigt att strunta i vad som är veten­skap­ligt relevant för att istället slå mynt av hotbilden, då detta ger större genom­slag (Karlsson 2013). Han har genom detta haft en bra karriär och representerar idag Miljö­partiet i EU-parlamentet. I andra fall attraherar klimathotet för att prota­gonister känner en uppriktig oro. Denna kan visst vara befogad. Men till saken hör att i den Västerländska kulturen finns, åtminstone sedan antiken, en lång tradition av undergångs­vi­sioner (Frängsmyr 1980; Herman 1997). Martinez (2015) talar om en ”undergångstörstande allmänhet”. Det senare kan tyckas vara en överdrift men det finns alltså i vårt samhälle en utbredd mottag­lighet för dysto­pier, för skickliga dema­goger att exploatera. Detta avspeglas i bl.a. den långa rad av apoka­lyptiskt inspirerad film och musik, som vunnit popularitet hos framför allt ung­domen (som samtidigt matats med miljölarm sedan barnsben).

Vår tids flagellanter piskar dock inte sig själva för att kompensera för sitt syndiga leverne, utan lever ut sin ’klimat­ångest’ genom att skräna på gatorna, skolka från skolan och ändra sina kostvanor. Historiskt sett lever vi i Västerlandet i en exceptionell tid. Gemene man åtnjuter en livsstil och en konsumtions­förmåga som tidigare varit få (om ens någon) förunnad. Det verkar helt enkelt för bra för att vara sant. Rent intuitivt kan vi lite till mans ana att det kommer att straffa sig.

I en film jag såg för många år sedan får en liten kille frågan om han vet hur man förför. ”Det är enkelt” svarar han, ”det är bara att berätta för folk det folk vill höra”. Att Al Gore erhöll Nobels fredspris (tillsammans med IPCC) år 2006 för sin film ”En obehaglig sanning”, är därför knappast förvånande. Dess budskap – att klimatförändringen är självförvållad, akut och ödesdiger – var precis vad många ville höra. Hur Al Gore bidragit till världsfreden är dock oklart. Som rent upplys­ningsverktyg är filmen dessutom dålig – den staplar bara påståenden ovanpå varandra utan att egentligen förklara någonting. Inga referenser för att styrka de påståenden som görs finns – varken i filmen eller i den samtidigt utgivna boken. Den nämner ingenting om osäkerheter eller brist på data och dess främsta syfte tycks ha varit att göra reklam för Al Gore själv. Som väckarklocka var ’En obehaglig sanning’ väl den fem­tioelfte i ordningen. ”Klimathotet var vid det här laget djupt förankrat hos gemene man” (Nordangård 2013:168).

Det finns också skäl att ifrågasätta priskommitténs kompetens att bedöma budskapets riktig­het. I denna fråga var ledamöterna trots allt lekmän. Filmen inne­håller dessutom så många felaktigheter att brittiska Högsta Domstolen förbjöd att den visades i skolor om inte dessa fel­aktigheter samtidigt påtalades. Att filmen även vann en Oscar år 2007 för bästa ’dokumentär’ illustrerar samma sak. Det var, i klimatfrågor, lekmän som gav honom priset – för att han sa det de ville höra. Att en uppskrämd tonåring får tusentals följare och maximal mediaexpo­nering när hon reser land och rike kring för att dela med sig av sin klimatångest, förvånar alltså inte. Hon säger det många vill höra. Att den svenske klimat­varnaren Johan Rockström vunnit popularitet som sommarpratare i Sveri­ges Radio bör lämp­ligen ses i samma ljus.

Rädslomånglare

Mycket av det som förs fram i klimatdebatten handlar alltså om antaganden och förvänt­ningar, snarare än om fakta. Uppenbarligen har många slagit mynt av den oro de själva bidragit till och sett fördelar med att måla fan på väggen. Detta kanske inte spelar så stor roll. Många, som är lekmän i dessa sammanhang (artister, journalister, politiker, samhällsvetare, ungdomar), är mer än villiga att anamma budskapen att katastro­fen står för dör­ren, att den är självför­vållad och att en massiv samhällsförändring är nöd­vändig. Hur gör man då för att få en sådan till stånd? Genom att frammana ett ’krismed­vetande’ så klart. Klimatforskaren Stephen Schneider menar att ”vi behöver ha något slags folkligt stöd, fånga allmänhetens upp­märk­samhet” (citerat ur Lomborg 2007). Även andra betonar vikten av att ”skapa ett starkt tryck underifrån”, d.v.s. bland lekmän (se t.ex. Gerst et al 2014; Rockström 2015). En fråga man måste ställa sig är om detta verkligen handlar om upplysning eller om det inte snarare visar en ambition att söka stöd för en ifrågasatt tes bland de icke-sakkunniga.

Lomborg fort­sätter ”Detta är naturligtvis detsamma som att skaffa sig stort utrymme i mass­media. Vi måste således bjuda på skrämmande scenarier, komma med förenklade och drama­tiska uttalanden och hålla inne med de tvivel vi kan tänkas hysa” (Lomborg 2007:125). Detta är en beprövad metod, som länge använts i samband med miljöhot. Redan 1947 lanserade den amerikanska tidskriften Bulletin of the Atomic Scientists den s.k. ’dome­dags­klockan’ (som naturligtvis stod på någon minut i tolv), i syfte att ”skrämma människan till rationalitet” (citerad i Nordangård 2013:121). Senare blev klimatförändringen en del också av bulle­tinens agenda (ibid). År 1989 ville IPCC’s samordnande författare Ste­phen Schneider fånga männi­skors uppmärksamhet med ”skräckscenarier” och 1994 menade Sir John Houghton (huvud­för­fattare till IPCC’s tre första sammanfattande rapporter) att ”Om vi inte förutspår katastrofer, kommer ingen att lyssna” (Tornvall 2016:75).

Detta ger en helt ny innebörd åt begreppet ’klimat­hot’ – alltså inte något som hotar, utan som något att hota med. Upp­enbarligen har man lyckats ganska väl. Att skapa krismedvetande räcker dock inte. Som Jackson (2012) påpekar: utan att formulera ett tro­värdigt alternativ lär det inte gå.

Du sköna nya värld

Därför är många, inte minst akademiska, klimat- och miljöaktivister sysselsatta med att efterlysa nya visioner. ”Gröna utopier” antas ha en sådan mobiliserande effekt. Det har på senare år skrivits mycket i den andan. Medan tidigare utopier – som Thomas More’s Utopia – ofta presen­te­rade rigida, totalitära idealsamhällen, vill man nu betona värderingar, fantasi och normativa visioner av en annan världsordning (Bradley & Hedrén 2014; Hedrén & Linnér 2009; Hjerpe & Linnér 2009; Rockström 2015). Syftet med ’gröna utopier’ sägs vara att skapa hopp och inspiration (Isaksson 2014). Det handlar om att ”formulera visionen om varför en hållbar värld är mera attraktiv, roligare, häftigare, mera avancerad, mera rättvis och demo­kratisk” (Rockström 2015). Vad som framförallt behövs, är ”en ny planetär etik som beaktar det ovet­bara” (Anselm 2012:198).

”Ytterst [handlar] det om att använda föreställningsförmågan [läs rädslan] för att förstå … nödvändigheten av radikal systemförändring och levnads­mönster anpassade efter de nyvunna insikterna [läs föreställningarna]” (ibid s200).

För mig framstår detta som flum och närmast som ’akademisk mastur­bation’. Det står natur­ligtvis var och en fritt att fantisera om en annan, bättre värld. Men utopier är önsketänkande, inte vetenskap. Man kan därför fråga sig, om forskningsfinansiärerna verkligen skall bekosta önsketänkande eller om akademin skall ägna sig åt det ovetbara?

En sådan utopi, som det ibland refereras till, är ”den stora omställningen” (the great transition). I denna framtidsvision målas tre scenarier upp: Conventional Worlds (”kör på som vanligt”), Barbarization (krig och anarki) och Great Transitions (den stora omställningen). De två första leder åt helsike, det sker bara olika fort och med olika grad av brutalitet. Den ’stora omställningen’ däremot löser problemen. Den grundar sig framför allt på genomgrip­ande förändringar i värderingar, som betonar livskvalitet, solidaritet och global jämlikhet men inte ekonomisk tillväxt. I det utopia som målas upp är vinstin­tresset underordnat sociala mål och planetära resursbegränsningar. Samhället och näringslivet är småskaligt och decentrali­serat och vilar på närdemokrati och en naturnära ”eko-kommuna­lism”, där fattigdomen utrot­ats och fritiden ökat (i hela världen). Parallellt med decen­tra­liseringen har man förverkligat en världsregering (Sic!) och en pluralistisk ”global kultur”, baserad på fred, respekt och social harmoni (Raskin m.fl. 2002; Raskin 2006; se även Gerst m.fl. 2014).

Önsketänkande i all ära, hur trovärdig är den här visionen? Kan den ens fungera som en ledstjärna? Och hur uppnås visionen? Av vem och med vilka medel? Hur lång tid tar det? Går det över huvud taget att få till stånd en världsregering som förenar inte bara nationer och lokal­samhällen, religioner och kulturer utan också småbrukare, industrial­ister och stadsbor – eller, varför inte, både för- och post­moderna samhällen? Och, även om det vore möjligt, kan en sådan världs­regering uppnås på demo­kratisk väg?

Eko-fascism?

Kanske är det otillbörligt att ställa sådana frågor till en utopi. Men varför inte? Raskin m.fl. förutsätter att det är ändrade värderingar som styr samhällsutvecklingen (en tvivelaktig grund-bult). Därför blir ”civilsamhället och engagerade medborgare”, inte minst ungdomen och icke-statliga organisationer (NGOs) viktiga bärare av det nya, hållbara samhället. Dessa för­väntas omvända poli­tikens och näringslivets mer trögrörliga aktörer. Det finns flera pro­blem här. På vilket sätt skall de ges (ta?) inflytande? ”Civilsamhället” är knappast homogent och inte ”ungdoms­kulturen” heller, och NGOs har ofta kritiserats för att inte leva upp till det demokratiska etos de kräver av andra. Studier har också visat att NGO-inblandning kan leda till ineffektivitet i beslutsfattandet. Information och insyn ses ofta som nödvändiga förutsätt­ningar för demokrati och miljöskydd (inte minst av NGOs). Trans­parens och aktörsdeltagande leder dock ibland till att civilsamhällets representanter, inför sina egna, mest må­nar om sin egen framtoning som rakryggade och principfasta. De är sällan benägna att kom­promissa. De spelar för galle­riet istället för att lösa problem (McCulloch 2006).

Men kanske är utopins främsta funktion inte att påvisa något eftersträvansvärt utan istället att dölja något mindre lockande? Klimathotets påstådda allvar ger vid handen att demokratin är för långsam och för försiktig – den kan rentav vara ett hinder på vägen. Folk påstås inte vara mottagliga för fakta (Wijkman & Rockström 2011). Gröna frågor sägs inte ranka högt i val (Bradley & Hedrén 2014) och allt färre väljare sägs ta klimatfrågan på allvar (Wijkman & Rockström 2011). Därför kan inte ändringar av konsum­tionen överlåtas på individuella val och ”utan en stark ledning kommer förändringar att vara omöjliga” (Jackson 2012:176).

Wijkman och Rockström (2011) menar att medborgarna/väljarna är opålitliga. Även om de gör som de blir uppmanade, t.ex. sparar energi, blir det fel. De besparingar som görs på ett område används till att öka konsumtionen på ett annat. Bränslesnålare bilar leder till att vi kör längre sträckor och miljövinsten uteblir. Människor förstår tydligen inte sitt eget bästa. En starkare ledning tycks behövas på alla plan. Eftersom fossilbränslen anses vara orsaken till klimatförändringarna måste vi (Sverige/världen) göras fossilfritt så snabbt det bara går. Johan Rockström säger i en intervju att detta får ”kosta vad det kosta vill” (Stjernstedt 2016). Kost­naden kan mycket väl bli förlust av medborgerligt inflytande på (klimat)politiken. Vårt nu­varande politiska system anses illa lämpat att hantera ödesfrågorna. Det handlar trots allt om ”en av de största politiska utmaningarna någonsin” (Biermann 2012:4). Nationalstaten verkar inte vara rätt aktör (Schellnhuber & Kropp 1998; Rockström 2015). Vad som krävs är att stärka den globala styrningen (Wijkman & Rockström 2011; Tännsjö 2017) och att – i global skala – kontrol­lera relationen samhälle-natur, så kallad ”earth-system governance” (Biermann 2012). Detta är komplexa åtaganden som torde ställa närmast oöverstigliga krav på såväl expertis som hel­hetssyn och koordina­tionsförmåga. Sam­tidigt varnas vi för att tro att ny teknik, kapitalism och demokrati skulle kunna rädda oss.

”Som om vi kunde hålla oss inom ’planetens gränser’ genom att överlåta åt den goda mänskliga kreativiteten, kompletterad av några små rester av politik, att söka ’lösningar’” (Sörlin 2017:164).

Människan – politiker, företagare, väljare – ses, som sagt, som opålitlig. Medborgaren är ibland okunnig, ofta egoistisk och kortsiktig i sitt agerande. Därför kan ”en jämlik och demo­kratisk lösning på klimatförändringarna mycket väl … medföra en ökad miljöbelastning” (Carton 2016:20). Vi skall inte bortse från det dilemmat. Men för många klimatlobbyister ligger det nära till hands att dra slut­satsen att det krävs någon som inte bara pekar med hela handen utan som dessutom kan fatta impopulära beslut. Hur går det då med närdemokratin – eller med demokratin över huvud taget? Inte ens den i dessa sammanhang inflytelserika Rom­klubben (där Anders Wijkman är ordförande) anser att demokratin är värd att bevara.

”Demokrati är inget universalbotemedel. Den … är inte längre lämpad för uppgifterna framför oss. Komplexiteten och teknikaliteten hos många av dagens problem tillåter inte alltid valda representanter att fatta kompetenta beslut i rätt tid” (Romklubben 1991:71; min översättning).

Det är uppenbarligen så att klimatfarhågor och miljöeffektivitet lätt kolliderar med andra mål, som har att göra med mänsklig utveckling och social rättvisa. Vår kunskap om komplexa pro­cesser och planetära gränser är ofullständig. Många menar att vi inte hinner vänta tills vi vet säkert. Det är frestande att dra slutsatsen att vi/någon måste agera nu. Med så höga mål som att ”rädda planeten”, kan man ta sig friheter – samtidigt som man inskränker andras. Om människor (väljare) uppfattas som oansvariga och det politiska systemet som otillräckligt, då kan eko-fascismen vara närmre än vi tror.

I annat fall kan en ’övervakad demokrati’ framstå som en mildare lösning. Detta är precis vad Joachim Schellnhuber[6] föreslagit (Der Spiegel 2010). Han efterlyser ett sorts väktarråd, bestående av ’globala ombudsmän’, som skall föra naturens och framtida generationers talan. Skall det vara någon vits med ombudsmän (gröna parlamentariker har vi ju redan) så måste dessa ges vetorätt − precis som väktarrådet i Iran[7]. Nu förs liknande tankar fram även av svenska miljölobbyister. Miljömåls­beredningen föreslog 2016 inrättandet av ett oberoende (läs överordnat) ”klimatpolitiskt råd”, som skall granska rege­ringens klimatpolitik (Wijkman m.fl 2016). Nyligen förverkligades idén utan att ha vållat nämnvärd debatt (Regeringen 2017). Som om det inte räckte med miljöparti och gröna kritiker och lobbyister. Nu har våra folk­valda dessutom försetts med en överrock, en politisk polis, som säker­ställer att de fattar de rätta besluten! Är inte detta att inskränka demokratin?

Många tycks obekymrade om den saken. Alltfler indi­vider och organisationer begär nu att rege­ringen skall utlysa ett ”nödläge för klimatet”. Detta oroar mig faktiskt. Deaton (2019:269) menar att på klimathotet finns det ”ingen tydlig lösning som är politiskt rimlig”. Våra politi­ska institutioners påstådda oförmåga att hantera möjliga hot och människors rädsla har föran­lett vissa tongivande lobbyister att hävda att ”[r]esonemang i ter­mer av ’vad som är politiskt möjligt’ skjuter helt vid sidan av målet och visar att man inte förstått problemens sanna natur” (Wijkman & Rockström 2011:269). Att, i en demokrati, gå utöver vad som är politiskt möj­ligt, är detsamma som att sätta demokratin ur spel.

Uppmaningar till hänsynslösa och drastiska lösningar på ’klimat­frågan’ är inte ovanliga. Dock kommer de sällan från klimatforskare. Så föreslår t.ex. den svenske filosofen Torbjörn Tänn­sjö (2017) att en global rege­ring skall ta över eftersom demokratiska stater är oförmögna att vidta de åtgärder som behövs. Av samma skäl anser miljöaktivisten James Lovelock det nöd­vändigt att ”pausa demo­kratin” (The Guardian 2010). Den ambulerande klimat­varnaren Pär Holmberg menar att klimat­hotet är så stort att vi snabbt borde avskaffa alla val (Erixon 2018) och den norske klimatdebattören Jörgen Randers föreslår inrättandet av en temporär (?) ”upp­lyst dik­tatur” för att lösa klimatfrågan (Weidmo Uvell odaterad). I januari 2019 uppmanade 87 själv­utnämnda ’influencers’ vår statsminister att ”släppa taget om väljar­stödet” och ”köra över oss och våra kli­matkatastrofala vanor” (Expressen 2019). Anders Wijk­man, ordförande i Rom­klubben och tidigare ord­förande i miljö­måls­beredningen, är inte heller buskablyg: Han menar att ”för­delen med ett cen­trali­serat, toppstyrt system är att när de väl bestämmer sig så går det snabbt. Det finns ingen opposition som bråkar” (Stjernstedt 2017).[8]

Det tycks som att denna typ av miljö- och klimatdemagogi skulle ha oväntat lätt att få gehör hos en bredare allmänhet. Opinionsmätningar visar att, i Västvärlden, sjunker stödet för demo­­­kratiska institutioner och att

”alltfler … uttrycker sitt stöd för auktoritära alternativ till demokratin. I EU och USA är det nu mindre än hälften av de som är födda efter 1960 som svarar klart ja på frågan om det är väsentligt att leva i en demokrati” (Rothstein 2016).

Det torde knappast vara förhastat att hävda att klimatretoriken bidragit till detta, minst sagt bekymmer­samma, tillstånd. Klimatmotiverade hot mot demokratin är inte längre bara konspi­ratoriska fantasier, de fram­står som alltmer reella. Som scen­arier betraktade, ter de sig minst lika sannolika som den uto­piska ’stora om­ställningen’.

Detta hot mot demokratin förstärks av att mycket av klimatagitationen drivs med en närmast religiös övertygelse. Som i fallet med religion handlar det inte om att veta utan om att tro. Känslor ges ett högre värde än fakta och vem som uttalar sig tycks viktigare än vad som sägs. Sant är att många klimatforskare har goda kunskaper i ämnet och att en del av dem drivs av en ärligt känd oro för vad klimatförändringarna kan leda till. Men de vet inte! Greta Thunberg vet inte och 87 influencers vet inte heller. Majoriteten av klimatdebattens före­trädare saknar sådana kun­skaper och många drivs uppenbarligen av rädsla eller av mindre ädla motiv (makt­begär och karriärsuktan t.ex.). Detta kan för­klara den hätskhet, med vilken agitationen ofta bedrivs – gärna av lekmän, som saknar egentliga kunskaper i ämnet.[9]

Hatblog­gar på nätet och ’guilt-by-association’-ankla­gelser av skeptiker är van­ligt före­kom­mande. Per­soner som uttalar tvivel på klimathotet – att domedagen är nära och att den är självför­vållad – och/eller uttrycker skepsis över hur agitationen bedrivs, stämplas som ”för­nekare”. Akademiker med fel uppfatt­ning riskerar att mobbas av kollegor. Tidningen Ny Teknik (2018) varnar för att det finns ”tio klimatskeptiker bland riksdagens ledamöter” och meddelar att en viss riksdagsledamot delta­git i en konferens för klimatskeptiker. Personen ifråga blev genast bannad av sitt partis miljö­poli­tiska talesperson. Själv sa han sig ha varit där, inte för att agitera utan ”för att lyssna på argument [något som väl borde vara varje folkvalds plikt], men att han inte delar bilden som alla föredragshållare gav”. Detta ger mig obehag­liga associa­tioner. På sätt, som påminner om inkvisi­tion­ens sökande efter ’gudsför­nekare’ och stalin­ismens jakt på ’re­negater’, riktas sökarljuset nu mot ’oliktänkande’ i klimatfrågan.

Klimatförnekare?

Men vad är förnekelse? Skepsis och förnekelse är inte samma sak. Begreppet klimat­för­nekelse klumpar samman alla former av skepsis mot hur agita­tionen bedrivs. Ofta räcker det med att påpeka att klimatmodellerna inte är så säkra som de troende häv­dar eller att de ger scenarier snarare än prognoser, för att bli stämplad som ’förne­kare’. Wikipedia (2019) defini­e­rar ”klimatskepticism eller klimatför­nekelse [som] skepsis mot en eller flera vanliga veten­skap­liga eller politiska uppfattningar att klimatförändringar orsakas av människan” (min emfas).

Detta är en viktig distinktion. Det förekommer olika grader och typer av skepsis, alltifrån kategoriskt förnekande av global uppvärmning (inte vanligt) till olika grader eller former av skep­sis mot delar av hotbilden. Eftersom många av klimathotets företrädare ihärdigt förne­kar(!) betyd­elsen av andra, möjliga påverkansmekanismer (t.ex. kosmisk strålning, cykliska processer), så blir deras budskap att det bara är människan som är orsaken till klimatför­ändringar. Detta är en alltför kategorisk slutsats som data inte ger belägg för. Ibland har utpekade klimatskeptiker ”inte alls ifrågasatt att de mänskliga utsläppen av koldioxid påverkar klimatet” (ibid). Man kan alltså stämplas som förnekare utan att ha förnekat något alls! Till exempel brukar Björn Lomborg utpekas som klimatförnekare trots att han skriver: ”Att män­niskan under de senaste seklerna har orsakat avsevärd höjning av kol­dioxid­halten i atmos­fären, och därmed bidragit till den globala uppvärmningen, är odisku­tabelt” (Lomborg 2007:7). I hans fall handlar kritiken framför allt om att han menar att vi ofta reagerar fel på signalerna och vidtar fel åtgärder. Lomborg framstår inte som renlärig.

Ofta har kritiken mot klimathotet – inte minst av IPCC’s slutsatser – handlat om att man dragit alltför långtgående slutsatser baserade på otillräckliga data och/eller osäkra metoder. Ett högre mått av försiktighet i utsagorna har anbefallts, vilket ibland väckt vrede. Detta har uppenbarligen att göra med politiken. Skepsis mot efterhandsjusteringar av data och kritik av fejkade signeringar av IPCC’s rapporter likaså. Politiskt är klimatdebatten, åtminstone del­vis, en följd av vissa aktörers långsiktiga och målmedvetna strävan att uppnå globalt elitstyre bortom demokratiska och nationella begränsningar (se Nordangård 2019). IPCC anses dela Rom­klub­b­ens ”uttalade önskan om en ny gemensam fiende efter nazismens och kommun­ismens fall. En idealisk sådan var påstått klimathot” (Tengvall 2016:68).

Skepsis och förnekelse är inte samma sak. Man kan t.ex. vara skeptisk mot det politiska ut­nytt­jandet av klimatet utan att därför ifrågasätta – eller förneka – de vetenskapliga utsagorna (kanske för att man anser sig sakna tillräcklig naturvetenskaplig kompetens). Det finns alltså mycket i klimatdiskursen – och hur den används – som man kan (bör) vara skeptisk mot utan att man för den sakens skull förnekar någonting alls.

Till exempel är en sund skepsis befogad avseende alla de utsagor om effekterna, som mest bara är spekulationer. Hur realistiska är framtidsscenarierna (prognoser är det, som sagt, inte tal om)? Sådana aspekter bortser ofta alarmisterna från. Istället läggs krutet på att svartmåla tvivlare. Lindvall (2018:5) påstår att ”klimatförnekelsen handlar … om ett försvar av den väster­ländska självbilden och kulturen och samspelar med motståndet mot invandring och mång­kultur”. Lindvall redovisar inte hur han kommit fram till detta kategoriska och något tendensiösa påstående. Som om det bara fanns en ’västerländsk’ självbild! Och personligen känner jag flera skeptiker som varken motsätter sig invandring eller mångkultur.

Vanligtvis utpekas som ’för­ne­kare’ amerikanska republikaner och reaktionärer i allmän­het, och fossilindustrin och dess betalda lobbyister i synnerhet. Visst finns det sådana men hur representativa är de? Detta är en generalisering och en kategorisering som bygger mer på tro än på vetande (se nedan). I Sverige ser Martin Hultman en kopp­ling mellan höger­po­pu­lism och ”klimat­för­nekelse” (Supermiljöbloggen 2017). En avhandling vid Upp­sala univer­sitet jämställer, efter diverse semantiska krumbukter, skepsis med för­nekelse och vill göra gällande att ’förne­kare’ är ena obehagliga typer. De påstås såväl sakna empati som gilla ojäm­likhet (Jylhä 2016). Även i det här fallet tycks författaren dra alltför långtgående slut­satser utifrån ett magert material och bristfällig metod.

Kan man på motsva­rande sätt porträttera dem som kräver reso­luta klimatåtgärder och vill avskaffa demokrati som represen­terande en empa­tisk person­lig­hetstyp? Det kan man natur­ligtvis inte. Den typen av generalisering är ägnad att dölja, snarare än att beskriva, verklig­heten. Det, som ibland kallas ’klimatlobbyn’, utgörs av en heterogen skara, som rymmer allt ifrån seriösa forskare till trendnissar och okunniga tonåringar. Där ryms såväl onda som goda, gamla som unga, och allt ifrån ’vattenmeloner’ till liberaler, aktivi­ster och förespråkare av ekologisk moderni­sering[10].

På ytan tycks klimatdiskursen drivas av idealister, oberoende miljö­organisationer, och neutrala fors­kare i samverkan med oroliga ung­domar och bekymrade gröna politiker. Men det är knappast dessa som driver diskursen även om de gärna tror det själva och det är de som syns och hörs mest. Och att de gör detta i opposition mot oljeindu­strin, är inte riktigt sant. Som Jacob Nordangård (2019b) visat har oljeindustrin finansierat både klimatskeptiker och alarmister. Bakom många alarmister står ett stort antal forsknings­centra, stif­telser och tanke­smedjor som ägs, finansieras och kontrolleras av storkapital och trans­­nat­ion­ella koncer­ner, bl.a. oljeindustrin. Att kända miljöorganisationer ibland bedriver gemensamma kam­panjer med, och stöds av, storföretag som Unilever och oljebolag som Shell eller Exxon är väl doku­menterat (Nordan­gård 2012; 2019). Giovanni Agnelli, dåvarande ägare av och ordför­ande i biltill­verkaren Fiat, initierade och finansierade Rom­klubben. Robert Anderson, ameri­kansk olje­magnat och kli­matvarnare, har gett betydande finansiellt stör till bl.a. IIED, World Watch Institute och Jord­ens Vänner (Nordangård 2013). Familjen Rockefeller, som byggt sin rike­dom på att exploa­tera fossil­bränslen, har stött klimatdiskursen åtminstone sedan 1950-talet (och samti­digt plä­derat för en världsregering) (Nordangård 2019a).

Det finns också anledning att betvivla seriositeten i många av dessa aktörers engagemang för klimatet. Al Gore, t.ex., bodde när hans film spreds över världen

”i en tjugo rums herrgårdsbyggnad med åtta badrum som är uppvärmda av gas. Dessutom finns en uppvärmd pool, ett poolhus samt ett gästhus, alla uppvärmda av naturgas. Under en enda månad förbrukar detta hus mer energi än ett genom­snittligt hushåll under ett år. Genomsnittsräkningen för elektricitet och gas är över 16 000 kronor per månad. Bara gasen, som är ett fossilt bränsle, konsumerar tjugo gånger mer energi än ett amerikanskt genomsnittshus. Huset ligger inte i ett kallt klimat utan i den varma amerikanska södern. Efter att Gores privata extravaganser uppdagades har han installerat ett antal solpaneler på taket som nu täcker en liten del av elförbrukningen” (Fölster 2008:29).

Fiat ägs fortfarande av familjen Agnelli och tillverkar fortfarande bilar. Både Robert Ander­son och familjen Rockefeller har fortsatt tjäna pengar på olja medan de visar upp sitt en­ga­ge­mang för klimat och miljö. De tycks inte vara särskilt oroade. Uppenbarligen har de något annat i kikaren.

Verkligheten är inte så enkel som många vill ge sken av. Vad många av ledarna för dessa stor­företag, stiftelser och tankesmedjor har gemensamt är en sedan decennier tillbaka driven amb­ition att förverkliga globalt styre (Nordangård 2019b; se även Wood 2015). Denna ambition är starkt elitistisk och na­tur­ligtvis ska de själva vara med och sitta vid rodret när vår framtida värld skall styras. Det är dessa före­tag, stiftelser och tankesmedjor som initierar skrämselpro­paganda och som ifrågasätter demo­kratin som styres­form. Det är de som skjuter en upp­skrämd allmänhet framför sig för att upp­nå sina syften. Här kom klimatfrågan väl till pass. Finns här en dold agenda? Nej, den är knappast dold, det skrivs rent ut i deras egna texter (ibid). Men uppenbarligen finns det bland en­ga­gerade gräsrötter, lobbyister och ’realister’ en utbredd ovilja att se det som finns att se.

Lyssna på vetenskapen!

En klimatalarmist som under det senaste året nått stora framgångar är Greta Thunberg. Sedan hon inledde sin fredags-skolstrejk för klimatet har hon fått oanad uppmärksamhet och tusen­tals efterföljare och sympatistrejkande. Medierna har drabbats av ”Greta-feber” (SvD 2019). Greta har träffat påven, talat inför World Economic Forum och FN. Hon har prisbelönats av Amnesty International och föreslagits för Nobels fredspris (många medier påstod att hon var favorittippad – hur de nu kunde ”veta” det). Hennes två huvudsakliga budskap är att ”alla vuxna borde få klimatpanik” och att vi alla (politiker i synnerhet) måste ”lyssna på veten­skapen”.

Att drabbas av panik torde – om än välment – vara ett dåligt råd. Panikslagna människor hand­lar sällan rationellt. Att lyssna på vetenskapen är bättre. Men vetenskapen är inte så enig som Greta vill göra gällande. Paradoxalt nog avser Greta Thunberg (och flertalet alarmister) med ’vetenskapen’ FN:s klimatpanel (IPCC) men detta är en politisk snarare än vetenskaplig inrättning. Från vetenskapligt håll har IPCCs beräkningar och klimatmodeller karaktäriserats som undermåliga, tendensiösa och icke trovärdiga. Vidare har IPCC, av klimatforskare, kritiserats för att vilse­leda av bl.a. följande skäl:

  • IPCC tar det de skulle undersöka för givet (d.v.s. de har svaret innan frågan ställts).
  • De klimatmodeller IPCC lutar sig mot överdriver systematiskt den globala uppvärm­ningen, jämfört med vad som faktiskt kan iakttas.
  • IPCC baserar utsagor och slutsatser på icke-vetenskapliga källor.
  • IPCC har låtit personer utan nödvändig kompetens vara huvudförfattare till rapporter.
  • Det är politiskt tillsatta tjänstemän, inte vetenskapare, som bestämmer vad som skall stå i IPCCs slutdokument.
  • IPCCs slutdokument och ’sammanfattning för beslutsfattare’ skrivs innan analysen är färdig.
  • IPCC lägger munkavle på interna kritiker och arbetar aktivt för att hindra publi­ce­ringen av alternativa eller för dem negativa forskningsrapporter.

Allt detta påvisar ett förhållningssätt som går stick i stäv med vetenskaplighet. Så jag har följande uppmaning till Greta Thunberg: Lyssna på vetenskapen och svälj inte okritiskt sådant som IPCC vill torgföra (detta gäller f.ö. också media).

En ytterligare paradox i sammanhanget är att Greta Thunbergs alla påhejare, alla de barn som demon­strerar, sympatistrejkar och trackar sina föräldrar, inte ens lyssnar på Greta! Hade de gjort det så hade de lyssnat på vetenskapen och gått till skolan. Då hade de (förhoppningsvis) strävat efter att skaffa sig en mer nyanserad bild av detta som påstås vara ’mänsklighetens ödesfråga’. För de vet ju inte (heller). De har gjort Greta Thunberg till idol av andra skäl – för att (de tror att) hon säger det de vill höra.

Slutord

Så vart leder oss allt detta? Vad (eller vem) skall man tro? För vet säkert är det väl ingen som gör? Det påstås att domedagen är nära. Det verkar överdrivet. Det sägs också att det inte föreligger någon klimatkris. Det är frestande att instämma men till det räcker, som sagt, inte mina kunskaper. Själv lutar jag åt att skepticism är det enda rimliga förhållningssättet i klimat­frågan. Att en global uppvärmning pågår stämmer. Det har man kunnat mäta. Men den började inte med industrialismen utan några hundra år tidigare. Viss­erligen kan det vara sant att människan bidrar till uppvärmningen men enigheten om detta är inte alls så stor som det brukar hävdas. Mycket talar också emot den hypotesen och vi vet inte heller hur stort människans bidrag är eller vad detta – eventuellt – kan leda till. IPCC’s agerande verkar i många avseenden suspekt och klimat­frågan har, åt­minstone delvis, drivits av aktörer med helt andra avsikter än att värna om allas vår välfärd.

Klimatfrågan är komplex. Marian Radetzki (2013) skriver att klimathotet mycket väl kan visa sig vara en illusion. Sant är att det i hög grad artikuleras av människor som inte riktigt har kompetens att avgöra i vilken mån, eller på vilket sätt, ett hot föreligger. Och, som vi har sett, kvarstår en hel del oklarheter. Att en stor majoritet klimatforskare påstås anse att människan bär skuld är bestick­ande, men det är inget bevis i sig. Och kanske är det inte ens sant. Klimat­hotet har också under­blåsts av folk med ambitioner som inte riktigt tål dagens ljus. För det är väl ingen som på allvar tror att Greta Thunberg inbjöds att tala inför FN eller World Eco­nomic Forum för att dessa institutioner kände ett behov av att upplysas? Nej, snarare ser de henne som en nyttig hjälpreda – dock i en strävan hon knappast skulle vilja vara en del av.

Det finns många goda skäl att minska antro­pogent förorsakad miljöpå­verkan men talet om en nära före­stående, männi­sko­s­kapad domedag verkar dåligt under­byggt. Det har varit varmare förr (t.ex. Romartiden, den medeltida värmeperioden) men jorden gick inte under för det. Det verkliga klimathotet är kanske inte plane­tens hälsa eller mänsklig­hetens överlevnad. Kanske är hoten mot vår frihet det största hotet?

Skall vi då inte ta varningssignaler och människors rädsla på allvar? Det är frestande att svara jakande på den frågan. Men hotbilden är oklar och överdriven försiktighet är heller inte risk­fri. De många varningarna om att jorden står inför sin undergång modifieras dessutom ofta av dem som för fram dem. Så betonas ofta att det är ”vår värld så som vi känner den”, som är hotad (Ban Ki-Moon 2015; Hjort 2015; Holmgren 2015; min emfas). Och det är en helt annan sak. Dess­utom, det stora flertalet av dem som vädrar sin oro vill ju hur som helst se en annan värld än den de känner.

Jag vill på intet vis hävda att den oro många känner inför framtiden är obefogad. Men vår kunskap om problemens omfattning och natur är bristfällig. Kanske förstärks denna oro av att det inte finns några enkla lösningar? Men enkla lösningar tycks vara vad många vill ha. Många, som är engagerade i klimatdebatten, tycks villiga att acceptera diktatur. I de flesta fall gör de detta med goda intentioner – att rädda planeten. Men låt oss inte glömma att vägen till helvetet är kantad av goda intentioner. Att ’pausa demokratin’ är med all sannolikhet en sken­lösning. Auktoritära regimer har, hittills, skött sig sämre på miljöområdet än demokratier.

Litteratur

Andersson M & C Gunnarsson (2011): Hållbarhetsmyten – Varför ekonomisk tillväxt inte är problemet. SNS Förlag, Stockholm.

Anselm J (2012): Kampen om klimatet – Miljöpolitiska studie I Sverige 2006-2009. Pärspek­tiv Förlag, Malmö.

Ban Ki-Moon (2015): En triumf för mänskligheten. SvD Debatt, Svenska Dagbladet, 18 december.

Bern L, & M Thauersköld (2009): Chill-out – sanningen om klimatbubblan. Kalla Kulor Förlag, Tallinn.

Biermann F (2012): Planetary boundaries and earth system governance: Exploring the links Ecological Economics, 81, ss 4-9.

Boys K (2019): När hockeyklubban slog till med kraft. Dagens Nyheter. 2019-03-24

Bradley K & J Hedrén (2014): Green Utopianism: Perspectives, Politics and Micro-Practices. Routledge, New York.

Carlton W (2016: Fictitious Carbon, Fictitious Change? Environmental Implications of the Commodification of Carbon. Faulty of Social Science, Lund University, Lund.

Cook J., Oreskes N., Doran P T., Anderegg W R L., Verheggen B., Maibach E W., Carlton J S., Lewandowsky S., Skuce A G., Green S A., Nucitelli D., Jacobs P., Richardson M., Wink­ler B., Painting R & K Rice (2016): Consensus on consensus: a synthesis of consensus esti­mates on human-caused global warming. Environmental Research Letters, 11 (2016) 048002.

Christiy J (2019): The Tropical Skies: Falsifying Climate Alarm. GWPF Note 7, The Global Warming Policy Foundation.

Deaton A (2019): Den stora flykten – välfärd, välstånd och ojämlikhetens ursprung. Santérus förlag, Stockholm.

Erixon D (2018): Demokratin inget för klimataktivister – ”vi har inte tid att käbbla”. Samtiden. https://samtiden.nu/2018/12/demokrati-inget-for

European Declaration (2019): European Climate Declaration: There is No Climate Emer­gency – The Global Warming Policy Forum (GWPF). https://thegwpf.com/european-climate

Expressen, 29 Mars 2019.

Frängsmyr T (1980): Framsteg eller förfall. Framtidsbilder och utopier i västerländsk tanke­tradition. Liber förlag, Stockholm.

Fölster S (2008): Farväl till världsundergången. Bonniers, Falun.

Gerst M D, Raskin P D & J Rockström (2014): Contours of a Resilient Global Future, Sustainability, Nr 6, ss 123-135.

GWFP (2019): https://www-thegwpf.com/michael-mann-loses-lawsuit-against-climate-sceptic-tim-ball/ The Global Warming Policy Forum, 23-08-2019.

Hedrén J & B-O Linnér (2009): Utopian thought and the politics of sustainable development. Futures, 41, ss210-219.

Herman A (1997): The Idea of Decline in Western History. The Free Press, New York.

Hjerpe M & B-O Linnér (2009): Utopian and dystopian thought in climate science and policy. Futures, 41, ss 234-245.

Hjort L (2015): Förnekelsens tid. I (Red) Martinez D, Ihrstedt Harling H & Å Hjalmarsson: Bevare mig väl – En klimatantologi, Sjösala förlag, ss79-86.

Holmgren P (2015): Vart är vädret på väg? I (Red) Martinez D, Ihrstedt Harling H & Å Hjalmarsson: Bevare mig väl – En klimatantologi, Sjösala förlag, ss19-38.

Hornborg A (2013): Nollsummespelet – Teknikfetischism och global miljörättvisa. Daidalos, Göteborg.

Hornborg A (2014): Why Solar Panels Don’t Grow on Trees: Technological Utopianism and the Uneasy Relation Between Marxism and Ecological Economics. I (red): Bradley & Hedrén: Green Utopianism, ss76-97.

IPCC (2012): Managing the risk of extreme events and disasters to advance climate change adaption. Special Report of the IPCC. Cambridge University Press, New York.

IPCC (2013): AR5 Synthesis Report: Climate Change 2014.

Isaksson K (2014): Mobility Transistions: The Necessity of Utopian Approaches. I (red) Bradley & Hedrén: Green Utopianism, ss 115-130.

Jackson T (2012): Välfärd utan tillväxt – så skapar vi ett hållbart samhälle. Ordfront, Stock-holm.

Jylhä K M (2016): Ideological roots of climate change denials – Resistance to change, acceptance of inequality, or both? Acta Universitatis Upsaliensis, Uppsala.

Karlén W (2016): Fusk med temperaturdata. Miljö&Energi, 12/3.

Karlsson S (2013): ‘Vår tids saga’. I Karlsson,S., J Nordangård & M Radetzki: Domedags­klockan och myten om jordens ständiga undergång. Ss 189-229. Ekerlids Förlag, Stockholm.

Kellner J (2017): Vilken lycka om klimatskeptikerna har rätt. https://byggindustrin.se/blogg/vilken-lycka

Lind A (2017): Sverige skall leda världens klimatarbete. Svenska Dagbladet, 2017-07-08.

Lindvall D (2018): Klimatförändringarna sätter demokratin på prov. Sans, Nr 1.

Lomborg B (2007): Cool it: Den skeptiske miljövännens guide till den globala uppvärm­ningen. SNS Förlag, Stockholm.

Lundqvist E, & E Widding (2019): Klimatlarmet bygger på felaktiga modeller. SVT Nyheter, 15 mars 2019. https://www.svt.se/opinion/i-tider-av-klimatlarm-hall-fast-vid-vetenskapen

Martinez D (2015): Om ’pikaya’ och vår längtan efter undergången. Vart är vädret på väg? I (Red) Martinez D, Ihrstedt Harling H & Å Hjalmarsson: Bevare mig väl – En klimatantologi, Sjösala förlag, ss67-78.

McColloch C S (2006): Transparency: aid or obstacle to effective defence of vulnerable envi-ronments from reservoir construction? Dam decisions and democracy in North East England. Arena, 38.1, ss 24-33.

McGlade J & J Rockström (2009): ’EU:s klimatpolitik är ovetenskaplig och farlig’. DN Debatt, Dagens Nyheter, 2009-07-23.

McIntyre S & R McKitrick (2005): Hockey sticks, principal components, and spurious signi­ficance. Geophysical Research Letters, Vol. 32, L03710, doi:10.1029/2004GL021750, 2005

Mörner S (2019): Allt du inte visste om klimathotet. www.klimathotet.com nedladdat 2019-05-08.

Nilsson M (2015): Klimatet och hockeyklubban. https://mathsnilsson.se/2015/02/05/klimatet/

Nilsson M (2017): Tvivel – En bok om faktaförvirring. Nurret Förlag, Malmö.

Nordangård J (2015): An Inconvenient Journey. Wardenclyffe. Norrköping.

Nordangård J (2019a): Rockefeller: En klimatsmart historia. Stift­elsen Pharos, Norr­köping.

Nordangård J (2019b): Klimatskepticism och klimatalarmism – sprungna ur samma (olje) källa. Stiftelsen Pharos. http://pharos.stiftelsen-pharos.org

Ny Teknik (2018): Ny Teknik, 2018-02-27. https://www.nyteknik.se/miljo/

Olsson J (2019: Kina kan bygga upp till 500 nya kolkraftverk innan år 2030. InBeijing, 6 Maj 2019, https://inbeijing.se/bulletin/2019/03/29/

Oreskes N (2004): ‘Beyond the Ivory Tower: The Scientific Consensus on Climate Chenge’, Science, December.

O’Sullivan J (2017): Court Battle: Michael Mann Losing, Gives Tim Ball ’Concessions’. Principia Scientific International, February 1, 2017. http://principia-scientific.org/breaking-fatal-courtroom-act-ruins-michael-hockey-stick-mann/ (2017-09-08)

Pettersson G (2017): Vem är expert och vem är amatör i klimatdebatten? Klimatupplysningen.  http://www.klimatupplysningen.se

Radetzki M (2013): ‘Ekonomisk tillväxt förbättrar miljön’. I Karlsson s, J Nordangård & M Radetzki: Domedagsklockan och myten om jordens ständiga undergång. Ekerlids Förlag, Stockholm.

Raskin P D (2006): The Great Transition Today: A Report from the Future. GTI Paper Series 2, Tellus Institute, Boston MA.

Raskin P D, Banuri T, Gallopin G, Gutman P, Hammond A, Kates R and R Swart (2002): Great Transition: The Promise and Lure of the Times Ahead. Stockholm Environment Insti-tute/Tellus Institute, Boston MA.

Regeringen (2017): http://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2017/06/riksdagen-antar-historiskt-klimatpolitiskt-ramverk/.

Ribbing C-G (2011): Vad är IPCCs uppdrag? http://www.klimatupplysningen.se

Rockström J (2015): Tankar från en planetskötare. Stockholm Resilience Centre. http://www.stockholmresilience.org

Romklubben (1991): The First Global Revolution. Simon & Schuster, London.

Rothstein B (2016): ’Elitens trixande hotar den mellanmänskliga tilliten’. DN Debatt, Dagens Nyheter, 2016-04-24.

Der Spiegel (2010): German Climatologist on Criticism of IPCC: ‘We Received a Kick in the Pants’ (intervju med J Schellnhuber). Spiegelonlineinternational, 17 Augusti.

Schellnhuber H J & J Kropp (1998): Geocybernetics – Controlling a Complex Dynamical System under Uncertainty. Naturwissenschaften 85, ss 411-425.

Stjernstedt J (2016): Bråttom att nå en fossilfri värld. Svenska Dagbladet. 20161227.

Stjernstedt J (2017): ”Demokratin måste pausas för att lösa klimatkrisen”. https://www.svd.se/demokratin-maste-pausas

Supermiljöbloggen, www.supermiljobloggen.se 2017-02-01.

SvD (2019): Svenska Dagbladet 2019-09-22.

SVT (2019): Nyhetsrullen, Sveriges Television, 2019-07-11.

Swyngedouw E (2014): Anthropocenic Politicization: From the Politics of the Environment to Politicizing Environments. I (red) Bradley & Hedrén: Green Utopianism, ss 23-37.

Sydsvenskan (2019): https://www.sydsvenskan.se/2019-02-06/2018-fjarde-varmaste

The Guardian March 29, 2010.

Tännsjö T (2017): ’Torbjörn Tännsjö om klimatfrågan: FN måste få ökade befogenheter’. Dagens Nyheter, 2017-08-10.

Tornvall T (2016): Tänk om det blir kallare? BIZCOM, Printall Tallinn.

Usatoday (2019): ‘The world is going to end in 12 years if we don’t address climate change’.  Ocasio Cortez Says. Usatoday. eu.usatoday.com2019/01/22-…

Watts A (2010): A study: The temperature rise has caused the CO2 increase, not the other way around. WUWT. https://www.whatsupwiththat.com/2010/06/09

Weidmo Uvell R (odat): Demokratikritik – en ulv i nya fårakläder. Svensk Tidskrift, https://www.printfriendly.com/p/g/WEvXeM

Widding E (2019): Klimatkarusellen – vilka frågor besvaras? Uppsala.

Wijkman A & J Rockström (2011): Den stora förnekelsen. Medströms, Stockholm.

Wijkman A, Ernkrans M, Hultberg J, Bergström S, Nordin R, Holm J, Tysklind L & I Oskarsson (2016): ”Tidigarelägg svenska klimatmålet till 2045”. DN-debatt, Dagens Nyheter, 2016-02-09.

Wikipedia (2019): Klimatskepticism. Wikipediahttps://sv.wikipedia.org

Wood P (2015): Technocracy Rising – The Trojan Horse of Global Transformation. Coherent Publishing, Mesa, AZ.

[1] Föreliggande artikel är en vidareutveckling av en tidigare artikel, som publicerades 2017 på Pharos. Vissa delar har återanvänds medan andra tillkommit.

[2] Vissa läsare kan kanske bli förvirrade av mitt språkbruk då både norska och danska, och numera även svenska, klimatskeptiker kallar sig realister. Det vimlar av självutnämnda realister i klimatdebatten! Men eftersom de som förfäktar klimathotet, ofta pejorativt, utnämner meningsmotståndare till förnekare så får de tills vidare (i den här texten) behålla epitetet ’realister’. Det är alltså deras val av beteckning, inte min.

[3] Även Oreskes (2004) använder sig av denna tvivelaktiga metod för att påvisa ’konsensus’.

[4] Det kan också bero på att antalet anlagda skogsbränder har ökat kraftigt i Sverige under senare år (SVT 2019).

[5] ”500 prominent climate scientists and professionals”.

[6] Schellnhuber är professor i fysik och tidigare föreståndare för Potsdaminstitutet samt klimatrådgivare åt bl.a. påven.

[7] Iran är formellt sett en demokrati, eller rättare sagt en övervakad demokrati. I Iran har ayatollorna försökt lösa ’demokratiproblemet’ genom att tillsätta ett ’väktarråd’, som övervakar att de beslut parlamentet fattar står i samklang med (en viss tolkning av) Islam. Idén bakom detta är att människan uppfattas som ett bräckligt käril som lätt låter sig korrumperas, agerar utifrån kortsiktigt egenintresse, tar otillbörliga hänsyn och fattar oöver­lagda beslut. Då kan man inte överlåta åt människan att forma sitt eget liv eller åt medborgaren att bestämma politikens innehåll.

[8] Snabbt är dock inte alltid bäst och det finns inga garantier för att enväldiga beslut är de rätta. I detta samman­hang brukar alarmister hänvisa till folkrepubliken Kina, som visserligen brister i demokrati men anses ’politiskt effek­tiv’. Då bortser man från att det redan starkt nedsmutsade landet planerar bygga mellan 300 och 500 kolkraftverk till år 2030 (Olsson 2019). Man glömmer också priset för denna politiska effektivitet: det katastro­fala ’stora språnget’ 1958-61 – ett politiskt tvångs­medel som kostade 30 miljoner kineser livet.

[9] Lekmäns ilska när de inte får sin världsbild bekräftad tar sig ibland exceptionella uttryck. Den numera pension­erade professorn och klimatforskaren (icke renlärig) Wibjörn Karlén berättar att, vid ett tillfälle, någon student med annan upp­fattning i klimatfrågan avbröt hans föreläsning genom att utlösa brandlarmet så att lokalen fick utrymmas och föreläsningen avbrytas. Andra incidenter handlade om att han inte kunde parkera sin bil vid universitetet utan att få den saboterad. Vid något tillfälle hade någon skruvat bort hjulmuttrar, vilket kunde fått drama­tiska följder. Mer uppseendeväckande exempel på hur lekmän försöker censurera sakkunskapen torde vara svåra att hitta.

[10] Med ’vattenmeloner’ avses f.d. marxister som efter Berlinmurens fall och Sovjetstatens kollaps hittade ett nytt baner att vifta med. De är ’gröna på utsidan men röda inuti’. Med sig i bagaget har de en övertygelse att mark­nadsekonomin är förkastlig och en förkärlek för totalitära politiska system. De tycks vara vanligast förekom­mande inom akademin.

Comments 4

  • Välskriven artikel. Ett nöje att läsa. Balanserade slutsatser. Rekommenderas.

  • Veldig grundig gjennomgang av klimasaken, men dessverre litt for lang for å bli mye lest. Og det er nok ingen aviser eller andre media som tar fatt i problemet. Det som må skje er at journalister stiller spørsmål til de som roper alarm, ikke bare være et mikrifonstativ for dem. Som eksempel kan nevnes FN sin generalsekretær Antonio Guterres sin tale ved COP25. Han hadde en rekke påstander om klimaet, og alle er meget enkle å dokumentere som falske. Likevel var det ikke en eneste journalist som tok opp dette. Det sier mye om ensrettingen som har skjedd i samfunnet.

  • Mycket välkommen och välskriven artikel om det komplexa ämnet “klimathotet”. Schnellnhuber bör dock genomgående ändras till Schellnhuber.

  • Very interesting

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.