Parisavtalet och ”nödläge för klimatet”

av STAFFAN WENNBERG*

”Nu måste världens ledare utlysa ett ‘nödläge för klimatet’ – annars blir de ansvariga för katastrofiska resultat” sa FN:s generalsekreterare António Guterres den 12 december i år vid öppnandet av The Climate Ambition Summit. [1] Mötet kommer fem år efter Parisavtalet och Guterres, tidigare socialistledare från Portugal, sa också att nuvarande löften är långt från vad som krävs. Politiska ledare från ett 70-tal länder deltog i mötet.

Guterres talade vidare om att vi måste omvända oss. Annars kommer naturen kommer att straffa oss och tillintetgöra mänskligheten genom hunger, bränder och översvämningar samt pestartade sjukdomar. Alltså ångra våra synder och göra bot. Vår levnadsstandard har vi nått på falsk grund och de fattiga ländernas bekostnad. De religiösa parallellerna är tydliga.

För finansieringen av Parisavtalet har tidigare utlovats 100 miljarder dollar årligen i bidrag till FN:s klimatarbete. (Cancun Agreement 2010) Guterres påminde igen om detta, som skulle varit i kraft från i år, 2020.

De 23 ”rikaste” länderna ska enligt avtalet stå för dessa 100 miljarder årligen i bidrag till FNs klimatarbete. De är Australien, Belgien, Danmark, Finland, Frankrike, Grekland, Island, Irland Italien, Japan, Kanada, Luxembourg, Nederländerna, Nya Zeeland, Norge, Portugal, Schweiz, Storbritannien, Spanien, Sverige, Tyskland, USA och Österrike. I princip OECD länderna. Uppdelningen kallas Annex II efter en uppdelning redan 1992. Uppdelningen gäller även idag – trots stor ekonomisk tillväxt i länder som Kina och t ex Korea. Man hoppas, något optimistiskt, att även privata intressenter ska bidra.

Övriga 170 länder är mottagarländer för bidrag inklusive länder som Ryssland, Kina, Indien, Brasilien. De kan dessutom fortsätta att öka sina utsläpp för att så småningom uppnå en sorts ”peak CO2”, från vilken nivå man sedan ska minska ner mot noll. I världen projekteras nu t ex över 1600 nya kolkraftverk, de flesta i Asien.[2]

Kina planerar 700 nya kolkraftverk fram till 2030, varefter man har målsättningen att vara koldioxidneutrala till år 2060 – 10 år efter Parisavtalets norm. För detta har Kina hyllats i den internationella politik- och mediakören.[3]

Hur är då avtalet upplagt och vad betyder det för Sverige?

Vid klimatmötet i Köpenhamn 2009, COP15 (Conference of Parties nr 15) beslöts om den första klimatfonden – FN:s Green Climate Fund. Beslutet bekräftades vid följande års möte för att vara i operation från 2014/15.

Tio miljarder dollar lovades från en rad länder. Målsättningen hade varit 30 miljarder.  Den sista december 2018 hade inbetalats knappt sju miljarder dollar. Sverige lovade mest, tillsammans med Luxemburg och betalade också sin andel, fem miljarder kronor, som år 2020 utökades till åtta miljarder kronor.

Det gör Sverige till den i särklass största bidragsgivare till denna fond, räknat på BNP eller befolkningsmängd. USA lovade tre miljarder dollar, varav president Obama skickade summa en miljard som en sista åtgärd innan Trump tog över i januari 2017.

En av Trumps första åtgärder var att säga upp Parisavtalet. Kostnaderna, politiska krav och ekonomisk styrning från FN var inte i linje med ”America first” politiken.

Andra länder har bidragit med betydligt mindre än Sverige. Några nivåer per år 2020 är Sverige 83 dollar per innevånare, Norge 40, Storbritannien 30, Tyskland 20, Finland 8, Danmark 7. Övriga länder snarare under tre dollar per innevånare eller betydligt lägre.[4]

Pengarna administreras av FN´s klimatsekretariat i den nya staden Sangdon i Korea. Där arbetar 300 personer under full diplomatisk immunitet. Detta kansli ska också administrera de 100 miljarder dollar man förväntar sig av årliga bidrag till FN´s klimatarbete som en följd av Paris avtalet.

Vad är då Sveriges del detta gigantiska belopp? Räknat på BNP skulle USA bidra med 40% eller 40 miljarder dollar. Sveriges andel blir då 1,2 miljarder dollar. Om bidragen från USA uteblir, och övriga länder ska täcka in för detta, ökar det svenska bidraget till ca 2 miljarder dollar – årligen.

Sverige ska i princip redan från år 2020, bidra med elva-tolv miljarder kronor. Var ska dessa tas? Från SIDAs budget på ca 27 miljarder? Eller övriga U-hjälps pengar på ca lika mycket? Den svenska principen har varit att försöka ha koll på hur pengarna till U-hjälp används. Hur ska det ske?[5]

Vad innebär då själva Parisavtalet i sig?

De ca 27 sidorna handlar mycket om kontroll av målsättningar, styrning och att begränsa värmeökningen på Jorden till under 2 grader C från förindustriell tid, helst 1,5 grader.

Praktiskt innebär avtalet bl a följande: Alla länder ska varje år vid klimatmötena COP presentera sina nationella planer och resultat för att stegvis nå nollnivå i utsläpp till 2050. Sverige har t o m lagstiftat om en nollnivå redan år 2045. Kraven på ”fattiga” länder är lägre, med förståelse för att de kan behöva öka sina utsläpp under ett antal år. En avstämning och revision sker genom klimatsekretariatet. Den första sker 2023, med krav på ändringar i justerade planer från 2025. FN kommer då att ge direktiv som går djupt in i ländernas ekonomier.

Avtalet innebär vidare tekniköverföring från de ”rika” länderna till de ”fattiga”. Hur det ska ske är inte specificerat.

Finansieringen av omställningen och överföring av teknik ska ske genom bidrag från de 23 ”rika” länderna, kallade Annex II länderna, med 100 miljarder dollar årligen. Uppdelningen gäller även idag – trots stor ekonomisk tillväxt i länder som Kina och t ex Korea. Man hoppas, något optimistiskt, att även privata intressenter ska bidra.

Mer om själva avtalet här.

När vi nu troligen börjar se slutet på Corona virusets härjningar lyfts klimatfrågan fram på samma sätt. Kris och nödläge. Vi måste ställa om allt. The Green New Deal, annars överlever vi inte.

EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen

Här kommer också EU in. Även EU, inte bara EU’s medlemsländer, har undertecknat Parisavtalet. Vi ser nu att detta inte bara är symboliskt utan betyder att EU centralt tar befälet i klimatfrågan med direkta krav till medlemsstaterna. Nu senast ett beslut i Europaparlamentet om en ökad ambition från 40 till 55% minskning av utsläppen från 1990 till 2030.

Det tidigare officiella direktivet från EU är en minskning med 30% av utsläppen totalt från 2005 till 2030. Kraven enligt detta fördelas inte så att de som släpper ut mest ska minska mest, utan snarare tvärt om. Sverige har EU’s minsta utsläpp baserat på vår fossilfria vattenkraft och kärnkraft. Sverige ska ändå minska utsläppen mest av alla EU länder – med 40%.  Danmark och Finland med 39%, Tyskland 38% och sedan en fallande skala ner till Bulgarien med 0 %.

Både FN och EU har nu ambitionen att få stora finansiella muskler med gigantiska budgetar. Corona virus hanteringen visar vägen till ett stort, globalt maktskifte. Nu kommer klimatkrav av samma storleksordning.

När spricker då hela denna ”luftballong”?

FN’s granskning av planer och resultat 2023 är en första kritisk punkt. Den andra 2025 då nya, hårdare krav ska implementeras. Är alla länder då med på detta?

Som exempel – hälften av de bilar som säljs om fem år kommer fortfarande att rulla på vägarna år 2045. Det är omöjligt att vi redan om fem år har enbart elbilar i nyförsäljningen – inte ens om man räknar in el hybrider! Infrastruktur för el och laddning saknas och vi har inte kapacitet i vår totala produktion för detta.

Akio Toyoda, ordförande för Toyota koncernen, uttalade nyligen att Japans hela elbehov skulle överträffas om alla japanska bilar skulle drivas elektriskt. Han menar att den infrastruktur (elförsörjning) som skulle krävas för eldrift av Japans hela fordonspark skulle kosta 135-358 miljarder kronor per år.[6]

Den danska tankesmedjan Copenhagen Consensus Center har gjort kalkyler på klimateffekten om Parisavtalet genomförs i sin helhet. De har kommit fram till att effekten är negligerbar, även om man räknar med FNs egna förväntningar.[7]

Runt 175 länder räknar med miljardbelopp via FN som en sort ”böter” för den höga levnadsstandard de rikare länderna har uppnått genom utsläpp på ”deras bekostnad”. De kommer givetvis att driva på att de rika länderna betalar. Men kommer USA under president Biden verkligen att vilja betala 40 miljarder dollar om året till FN’ s klimatfond utan vidare kontroll?

Så här långt verkar inget land tagit löftet om 100 miljarder dollar årligen på allvar. Även om Sverige i år, 2020, lovat 300 Milj kr till denna nya fond, Climate Investment Fund, CIF (för Sveriges bidrag till studie i anpassning av tung industri i U-länderna).[8]

Sveriges årliga bidrag till FN’s nya klimatfond som skulle vara ca 12 miljarder kronor motsvarar ca en fjärdedel av SIDA’s budget eller ungefär hälften av vad vi spenderar på polisen i hela landet årligen. Från 2025 vill man också att bidraget justeras till ett högre belopp.

Kina gynnas av avtalet

Den stora vinnaren på Parisavtalet och den Gröna omställningen är givetvis Kina. De har kontroll på råvarorna, inte minst de viktiga sällsynta jordartsmetallerna som finns i alla generatorer – från 25 kg i en liten hybridbil till sex tusen kg i en stor vindgenerator. De tillverkar de mesta av produkterna – från vindkraftsgeneratorer till solpaneler. De behärska både teknik, produktion och materialtillgångar. De får dessutom fortsatt öka sina utsläpp – dubbelt så höga som USA’s och tre gånger så höga som EU’s.[9]

Vi har rusat in i Parisavtalet utan att betänka effekterna och kostnaderna. Beslutet gick på ett par veckor med fyra dagars motionstid och mycket kort beredning. ”Alla” länder skrev på, men bara 23 länder ska bidra ekonomiskt och initialt även med utsläppsminskningar – övriga får köra vidare, öka sina utsläpp, och hoppas dessutom få stora ekonomiska bidrag till en kommande omställning.

Vi har inte räknat på omställningen av vår elproduktion eller eldistribution som behöver byggas ut till nästan dubbel kapacitet. Vad omställningen av vår industri kräver. Sverige har också avsevärt minskat våra utsläpp de senaste decennierna – ökningarna kommer i första hand från Asien med Kina och Indien. Vi är inte boven i sammanhanget, men betalar mest och krävs på de största omställningarna!

Det är nu hög tid att vi själva styr upp vår framtid, slår vakt om vår vattenkraft och kärnkraft och ifrågasätter omöjliga och orättvisa krav från FN och EU.

Mer om avtalet i nedanstående intervju av Staffan från Swebbtv:


*Staffan Wennberg är ekonom och förläggare. Tidigare bl a ordförande för World Taxpayers Associations. Hans intresse för klimat och miljö går tillbaka till FN konferensen i Stockholm 1972 då han aktivt arbetade för förbud mot valjakt, som genomfördes ett år senare.

—————————-

Bilaga: Tabell över bidragen till the Green Climate Fund, per innevånare och totalt.

[1] https://www.svd.se/fn-chefens-uppmaning-utlys-klimatnodlage
[2] https://www.svt.se/nyheter/utrikes/asiens-aptit-for-kolkraft-ett-problem-for-miljon)
[3] https://theconversation.com/china-just-stunned-the-world-with-its-step-up-on-climate-action-and-the-implications-for-australia-may-be-huge-147268
[4] https://www.greenclimate.fund/about/resource-mobilisation/gcf-1
[5] https://www.sida.se/Svenska/Om-oss/Budget/
[6] https://observer.com/2020/12/toyota-akio-toyoda-electric-vehicle-japan-transition/
[7] https://www.lomborg.com/press-release-research-reveals-negligible-impact-of-paris-climate-promises
[8] https://www.regeringen.se/regeringens-politik/parisavtalet/
[9] https://www.europarl.europa.eu/news/sv/headlines/society/20180301STO98928/utslapp-av-vaxthusgaser-per-land-och-sektor-nyhetsgrafik

Comments 1

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.