Rockefeller Brothers Fund, Greenpeace och den lönsamma divesteringskarusellen

Av Jacob Nordangård

Den 13 mars 2018 donerade Rockefeller Brothers Fund 70 000 dollar till Greenpeace Fund och deras Swedish Divestment Project. Exakt tre månader senare slog Greenpeace Sverige till i en aktion mot Tredje AP-fonden i Sverige. Aktivisterna som tog sig in på kontoret firade ned en banderoll med texten ”Lyd lagen, flytta pengarna” och hänvisade till den nya svenska klimatlagen som började gälla 1 januari 2018. Deras aktion syftade till att påverka AP- fonderna att avyttra sitt innehav av aktier i fossil energi.

Detta utgjorde ingen isolerad företeelse. Istället är det en del av en global satsning där RBF tillsammans med organisationer som 350.org och Greenpeace sedan ett par år arbetar med att förmå pensionsfonder och andra institutioner att skapa ”en fossilfri värld”. Detta arbete fick sitt genomslag under ”folkets klimatmarsch” den 21 september 2014 när Rockefellerfamiljen slog på trumman och meddelade sin avsikt att avyttra RBF:s innehav från den verksamhet som skapat deras förmögenhet och utgjort grundkapitalet till deras inflytelserika stiftelser. Detta beslut följdes 2016 av ett liknande uttalande från Rockefeller Family Fund där familjens gamla klenod ExxonMobil dessutom anklagades för att vara omoraliska för att de inte hade tagit klimatfrågan på tillräckligt stort allvar. RBF blev även tidiga medlemmar i den av Wallace Global Fund skapade Divest-Invest Philantropy. Till detta globala nätverk har hittills 899 organisationer anslutit sig med tillgångar på hisnande 6 triljoner dollar. Medlemmar som New York City, Svenska kyrkan och den norska pensionsfonden Storebrand har sedan gjort utfästelser om att divestera sina fossila tillgångar.

Men hur väl lever Rockefellerfamiljen upp till sina egna åtaganden och vem köper egentligen upp de divesterade aktierna?

RBF har enligt egen uppgift minskat sitt aktieinnehav i fossil energi från 6% till 1,6% sedan 2014. Inom övriga delar av imperiet ser det dock annorlunda ut. 2018 startade Rockefellerfamiljen sin nya investeringsfirma Rockefeller Capital Management med ägarskapet delat mellan en av deras familjefonder och den stora hedgefonden Viking Global Investors. Målet är inställt på att inom fem år utöka innehavet från dagens 18,3 miljarder till 100 miljarder dollar och till sin hjälp har de rekryterat Wall Street-stjärnan Gregory Fleming från Morgan Stanley. I ledningen för Rockefeller Capital Management samt RBF ingår familjens nuvarande överhuvud David Rockefeller Jr. och hans kusinbarn Peter O’Neill. Det återstår dock att se om även RCM avser att göra sig av med sina tillgångar i fossil energi. Ännu har inga större avyttringar eller utfästelser gjorts och det går att fråga sig om det mer handlar om kreativa omflyttningar inom Rockefellersfären än om ett ärligt uppsåt. Drygt 8% av innehavet var den 30 juni 2018 investerat i energisektorn och oljebolag som BP, ConocoPhilips, ExxonMobil, Chevron, Cabot Oil & Gas, Royal Dutch Shell och Total.

Frågan är förstås vad familjen har för långsiktig strategi och vad stödet till den gröna aktivismen ytterst syftar till? Den fossila energin är en förutsättning för det moderna jordbruket och den industriella revolution som Rockefellerfamiljen varit med om att bygga upp. Det är det livgivande blodet i den kapitalistiska och teknologiskt avancerade värld som familjen och deras gamla bank Chase Manhattan (numera JP Morgan Chase) och oljebolag som ExxonMobil är en symbol för.

Detta gäller även den förnybara energi som lyfts fram som lösningen från aktivister och politiker då den förnybara energin är fortsatt hopplöst beroende av oljan för att kunna produceras i någon större kvantitet. I sammanhanget har International Energy Agency inga höga förhoppningar om en klimatneutral framtid där den fossila energin har fasats ut. Prognosen till 2040 pekar, även i deras mer optimistiska Sustainable Development Scenario, på en fortsatt dominerande ställning för olja, kol och gas. Den förnybara delen är försumbar och omställningen till ett helt ”grönt” energisystem finns ännu bara i idealisternas drömvärld. Under åren har otaliga förnybara satsningar visat sig vara beroende av subventioner och inte kunnat bära sig när skattepengar inte längre skjutits till. Frågan är vad som händer när boomen med vindkraftsparker och solenergianläggningar lägger sig och när investeringarna inte längre bär frukt?

Så vilka blir vinnare i Rockefellers divesteringskrig och hur motiverar tillväxtkritiska organisationer som Greenpeace sitt nära samröre med en av världens mest välkända olje- och finansfamiljer?

Den första frågan kan relateras till Mitsubishis erfarenheter efter att ha blivit majoritetsägare av Rockefeller Group under fastighetsboomen i slutet av 80-talet och där bankiren David Rockefeller (1915-2017) visade att han hade ärvt sin skicklighet i affärer från sin farfar John. Det blev ytterst dyrköpt för japanerna när fastighetsmarknaden störtdök men en lönande affär för David och familjen (vilket David skrev om i sina memoarer). Genom skickligt utformade klausuler gick Mitsubishi på en rejäl blåsning som för tankarna till intrigerna i den gamla tv-serien Dallas mellan J.R. och Cliff Barnes. Det här handlar helt enkelt om gambling på högsta nivå och det är svårt att tänka sig att Rockefellers tänker gå tomhänta ifrån finalen i ett ytterst välregisserat spel. De har en lång vana att göra lukrativa affärer i syfte att ”rädda världen” men har inte byggt rikedom och inflytande på att vara de snälla filantroper som de framställs som i media. Det är inte svårt att föreställa sig att en rad stora aktieuppköp kommer göras från den industrigren man utåt sätt attackerar och försöker förmå pensionsfonderna att sälja av. Det kommer dock inte ske med strålkastarljuset tänt. För ett par år sedan använde sig investeraren och ”filantropen” George Soros av samma strategi gentemot kolindustrin, med finansiering av klimataktivistgrupper som attackerade kolindustrin följt av uppköp när aktien fallit. De stora hajarna vet hur marknaden ska manipuleras för profit.

Organisationer som Greenpeace har å sin sida alltmer utvecklats till ett verktyg för den storföretagsvärld som dominerar World Economic Forum och den hållbara värld (teknokrati) dessa har för avsikt att skapa. Tillsammans med de ultrarika superkapitalisterna har Greenpeace omfamnat klimathotet som mänsklighetens mest ömmande problem att lösa. Det är dock inte gräsrötterna i Greenpeace som påverkat de senare att ändra sin hållning i klimatfrågan. Det är inte heller Greenpeace idealvärld som i slutändan kommer att förverkligas. Organisationer av detta slag har istället som funktion att påverka unga och rebelliska antikapitalister och ge dem uppfattningen att de står upp mot etablissemanget i en ädel kamp för en rättvis värld. Tyvärr förhåller det sig tvärtom. Klimatfrågan fanns redan på 1950-talet på radarn hos Rockefellerfamiljen och de mäktiga institutioner som de kontrollerade. Förgrundsfigurer med att bygga upp koldioxidteorin som Roger Revelle och Carl-Gustaf Rossby var nära sammankopplade med deras nätverk och institutioner. Utan finansiering av forskning och aktivism genom Rockefeller Foundation respektive Rockefeller Brothers Fund är det svårt att se hur frågan hade fått en sådan sprängkraft inom akademi och politik och kunnat utvecklas till den allomfattande doktrin med religiösa förtecken som den utgör idag. RBF:s senaste aktiviteter utgör bara en logisk fortsättning på detta långsiktiga arbete. Efter David Rockefellers död förra året testamenterades 250 miljoner dollar till RBF för att fortsätta verka för en ”hållbar internationell utveckling”.

Den rafflande historien om familjens saluförande av klimathotet som mänsklighetens ödesfråga ges i min kommande bok: Rockefeller – En klimatsmart historia