Den totalitära modernismen, del 4 – Kapitalismen

Utöver att inspirera både fascismen och kommunismen har modernismen även gynnat kapitalstarka fastighetsägares, byggbolags och investerares lika hänsynslösa drift att riva både arkitektoniska mästerverk och hela stadsdelar för att ersätta med något mer lönsamt eller imponerande, helt utan hänsyn till existerande natur-, kultur- eller sociala värden. Även bilismen och den storskaliga handeln har påverkat stadsbyggnaden mycket drastiskt, ofta betydligt mer än vad som var nödvändigt för normal tillväxt. 

Kapitalismen

Det var den amerikanska olje- och stålindustrin, samt uppfinnandet av säkerhetshissen 1852 av Elisha Otis, som först gjorde det möjligt att bygga riktigt höga hus, s k skyskrapor.

När man väl byggt vackra och välfungerande storstäder, med pampiga och påkostade byggnader gjorda för att stå i århundraden, så var de tyvärr ändå inte skyddade från kapitalismens rastlösa hunger efter något nytt. En mängd oersättliga arkitektoniska pärlor revs för att ge plats åt större och högre projekt. Några exempel från USA:

9 of the Most Beautiful Buildings We Ever Tore Down
19 More Beautiful Structures That Are Now Lost Forever

Bilismen

Göteborgsarkitekten Lukas Memborn beskriver hur bilismen och utbyggnaden av motorvägar var en så central del av modernismens arkitektur- och stadsplaneringsfilosofi att den nästan skulle kunna döpas om till motorismen.

I början av 1910-talet byggdes den enormt inflytelserika bilfabriken Highland Park Ford plant, där det löpande bandet slog igenom och som med sina långa uppglasade fasader inspirerade många arkitekter såsom Peter Behrens och sedermera även hans yngre medarbetare Le Corbusier samt de blivande Bauhausrektorerna Walter Gropius och Mies van der Rohe till deras bilfabriksinspirerade byggnader. Marinetti spred även idéerna om bilismen in i det italienska fascistpartiet och vidare till Ryssland 1915 (via utställningen ”0-10”) och kom därigenom att influera de sovjetiska konstruktivisterna… vilka i sin tur inspirerade den holländska rörelsen ”De Stijl” samt återigen Le Corbusier och Bauhausskolan. (1)

Särskilt Le Corbusier attraherades starkt av Taylorismen och Fordismen. I denna är människan som bara en utbytbar kugge i samhällets maskineri; en arbetsenhet som ska prestera maximalt med minutiöst uträknad effektivitet i gigantiska fabriks- eller kontorslandskap.

Det kan inte vara en slump att Le Corbusier 1920 döpte sin första villa i den här avskalade stilen för just Maison Citrohan (uppkallad efter biltillverkaren Citroen), att hans genombrottsplan ”Cite contemporaine” från 1922 i själva verket var ett funktionsseparerat motorvägssystem för privatbilism med höga friliggande byggnadsobjekt vid sidan av, att samlingsskriften ”Vers unearchitecture” (mot en arkitektur) använde Fordfabrikens glasfasader och massproducerade likriktning likt bilmodellerna på det löpande bandet som förebild, att hans futuristinspirerade rivningsplan av stora delar av Paris ”Plan Voisin” från 1925, var uppkallat efter den franska biltillverkaren Voisin [som börjat som flygplanstillverkare] eller att Villa Savoye från 1929 lyftes upp på pelare för att få in bilparkering under huset. (1)

Futurismen och fordonskulten tog sig under 1930-, 40- och 50-talet bl a uttryck i streamline moderne, en avskalad art déco-stil med tydlig inspiration från bilar, tåg, flygplan och atlantångare med kommandobrygga och järnräcken. Denna mjukare och mer kreativa funktionalism användes främst i vissa märkesbyggnader, semesteranläggningar, hotell, lyxvillor, samt i Vita Staden i Tel Aviv.

Stadsplaneringsidealen som följde av motoriseringen skapade dock radikala och i många fall helt förödande förändringar i landskapet, städerna och förstäderna, både för naturen, kulturen och människorna. Dels på grund av stadsutglesningen (urban sprawl) vid nybyggnation – särskilt i USA, där invånarna i stadens förstäder och villaförorter ofta blev helt bilberoende.

Lukas Memborn förklarar hur systemet med motorvägar spreds från Tyskland via USA och sedan till Sverige:

Det friliggande motorvägssystemet (Autobahn) började energiskt att byggas ut av Adolf Hitler i Tyskland under 1930-talet vilket imponerade så mycket på Dwight Eisenhower att han som president i USA senare drev igenom det amerikanska ”Interstate highway system” under 1950-talet… och sedan åkte svenska arkitekter med bl a Uno Åhrén över till USA och inspirerades av det amerikanska motorvägsbygget inför 1960-talets svenska våg av miljonprograms-bebyggelse. Sen kom ”SCAFT” (Stadsbyggnad, Chalmers, Arbetsgruppen för Trafiksäkerhet) 1968 och låste fast den här typen av trafikplanering i det regelverk som vi nu försöker bryta oss loss ifrån. (1)

De allra första motorvägarna byggdes dock i Italien redan på 1920-talet och i Tyskland påbörjades byggandet av Autobahn några år innan Hitler kom till makten. 1933 startades det stora motorvägsprojektet för att avhjälpa arbetslösheten. (2)

Den andra faktorn var gatubreddning och indragning av motorleder genom äldre stadskärnor, till förfång för kulturarvet, den lokala handeln och folklivet där de drogs fram. (3) Ett av många exempel från USA: efter att mellan 1934 till 1960 sett till att New York fått fungerande trafikleder, broar, parker och lekplatser, ville den framstående/ökände chefen för stadsplanekontoret, Robert Moses, dra en åttafilig trafikled genom Greenwich Village och SoHo-områdena i New York. I vanlig ordning kategoriserades dessa slitna men välfungerande, livliga och omtyckta bostadsområden som ”slum”. Planerna stoppades dock av en stark folkopinion ledd av Jane Jacobs.

Rivningsvågen i Sverige

I många svenska städer drogs också motorleder direkt in till stadskärnan, där charmiga trä- eller stenhusmiljöer revs och byttes ut mot kvartersstora lådformade varuhus. Dokumentärfilmaren Anders Wahlgren har mästerligt fångat vemodet över den hänsynslösa förstörelsen av Sveriges städer, till förmån för varuhusjättarna, bilismen och de stora byggbolagen.

Som nämndes i del 1 var det Stockholms Byggnadsförening, i samarbete med Teknologiföreningen och Fastighetsägarförbundet som drev igenom den nya byggnadsstadgan 1931 vilken möjliggjorde den modernistiska stadsplaneringens omedelbara införande och påföljande rivningsvåg. Detta har i stigande grad gynnat i synnerhet de största byggbolagen, byggherrarna och arkitektfirmorna som kunnat riva mer eller mindre ohämmat och bygga nytt i billig prefab (vissa dock med högre ambitioner än andra). I vissa städer och stadsdelar, bl a Norrköping och Norrmalm i Stockholm, revs över hälften av befintlig bebyggelse!

I Facebookgruppen FÖRE OCH EFTER – Låt oss aldrig glömma rivningshysterin! postas dagligen chockerande bilder från hela landet som visar vilka ståtliga stenpalats och trähusidyller som rivits och vilka själlösa lådor som byggts på samma plats istället.

Man rev alltså inte bara gamla trähus med dålig standard, såsom den förskönande efterhandskonstruktionen vill göra gällande, utan välbyggda och vackra bostadshus och palats i sten och tegel från 1600- talet t o m början av 1900-talet – många visserligen slitna och medvetet ounderhållna men annars av precis samma kvalitet som de byggnader som blev kvar och som framgångsrikt renoverats och moderniserats och nu tillhör de mest attraktiva på marknaden. Det var inte slum som revs utan även välfungerande kvartersstad med butiker, nöjesliv, småindustrier och folkliv.

När stadskärnorna i de flesta större städer förstörts av trafikleder, gigantiska köplådor och parkeringshus eller parkeringsplatser på alla de avrivna tomter som stod tomma som öppna sår i årtionden när oljekrisen kom, pengarna sinade och byggboomen tog slut, började man istället göra allt för att begränsa bilismen i storstäderna, bl a genom godtyckliga avspärrningar och enkelriktningar som tvingar bilister att åka runt hela stadsdelar (med ökade utsläpp som följd). Som i den här Kar de Mumma-klassikern från 1961, fast på riktigt: Förälskad i Stockholmstrafiken. Samtidigt som man fortsätter kopiera den amerikanska företeelsen med externa handelscentra som är ännu mer bilberoende.

Spårvagnsdöden

I USA fanns i början av 1900-talet ett fantastiskt väl utbyggt spårvagnssystem i mängder av städer (4). Spårvagnarna var mycket populära p g a att de var säkra, rena och billiga och gick så långsamt att man kunde hoppa på och av var som helst. Många söndagsåkte bara för nöjes skull.

Tyvärr bidrog en rad faktorer till att en stor del av dem kom att avvecklas mellan 1920–50-talet: depression, regleringar, korruption, utflyttning till alltmer utspridda villaförorter, konkurrens från skattefinansierat vägnät, samt aktiva insatser från GM, Mack Trucks, Standard Oil of California, Phillips Petroleum och Firestone Tire som, genom holdingbolagen United Cities Motor Transit och National City Lines, köpte upp spårvägslinjer på fallrepet ersatte spårtrafiken med busslinjer. 1949 dömdes deras styrelser till böter för att ha konspirerat till upphandlingsmonopol vid inköp av bussar, däck och petroleumprodukter till lokala transportbolag som kontrollerades av National City Lines. Dock frikändes de från åtalspunkten om monopol vad gäller ägandet och för att medvetet ha konspirerat för att avveckla spårvagnstrafiken. Resultatet blev ändå att spårvagnstrafiken i 42 städer lagts ned, ofta till uttalad sorg hos lokalbefolkningen (NCL samlade alla pressklipp i en mapp). Efter att den spårbundna trafiken ersatts med bussar brukade NCL höja biljettpriserna och även lägga ned de rutter som var minst lönsamma. Lokala protester ignorerades. (5)

Även i Europa försvann spårvagnarna i en rad städer men blev kvar i vissa. I Sverige fanns spårvagnar i hela 13 städer. Idag finns de bara kvar Göteborg, Norrköping samt några enstaka kvarvarande linjer i Storstockholm. De är fortfarande väldigt uppskattade då de ger staden en särskild karaktär och gör det lätt att förflytta sig mellan olika stadsdelar. (6)

Internationalismen

Som politisk ideologi föddes internationalismen ur socialismens dröm om att arbetare över hela världen skulle organisera sig över nationsgränserna, men har i lika hög grad drivits av superkapitalismens strävan mot ekonomisk globalisering med fri rörlighet för varor, tjänster och kapital över nationsgränserna. Bl a Rockefellerfamiljen attraherades av internationalismen både som ideologi och som arkitekturstil.

International Style

Den internationella stilen karakteriseras av stora plana ytor och repetitiva modulenheter i massproducerade industriella material (betong, glas och stål), avsaknad av dekoration och färg och accentuerande av den inre strukturen utan bärande ytterväggar. Med en stomme av armerad betong och bjälkar av stål kunde man fritt disponera våningsplan och förse dem glasfasader och öppen planlösning utan bärande väggar för t ex kontor. Ursprungligen var det bara ett annat namn på funktionalismen men utvecklades efter kriget till en ännu mer avskalad, maskinmässig och storskalig variant av modernismens radikalt förenklade formspråk och blev särskilt vanlig på kontorshus, hotell och köpcentra.

Ludwig Mies van der Rohe ritade ett av de första kontorshusen i denna stil redan 1922, som dock aldrig uppfördes. Det var först efter andra världskriget som den fick sitt verkliga genombrott. Den spreds snabbt spreds till världens större städer under 1950-70-talet och dominerar än idag. Att de anonyma repetitiva glasfasaderna på dessa jättebyggnader i betong i de största städernas affärsdistrikt gör det svårt att skilja den ena storstaden från den andra är ingen slump utan själva poängen med den.

Stilen innebär att samma typ av arkitektur skall genomföras överallt i hela världen, oavsett klimat, tillgång till material eller hänsyn till lokal kultur. – Hans Asplund (7)

MoMA-utställningen 1932

Termen international style myntades 1932 på Museum of Modern Art (MoMA) i New York av den amerikanske arkitekten Philip Johnson som tillsammans med Henry-Russell Hitchcock arrangerade den epokgörande utställningen Modern architecture: international exhibition, som förberetts sedan 1930. Förutom amerikanska arkitekter som Frank Lloyd Wright visades här för första gången verk av europeiska modernister såsom Walter Gropius, Le Corbusier, J.J.P. Oud, Ludwig Mies van der Rohe med flera. (8)

Som arrangörerna hoppats innebar utställningen en lika stor vändpunkt i USAs arkitekturhistoria som Stockholmsutställningen 1930 i Sverige. Man kan fortfarande läsa och ladda ner utställningskatalogen från MoMAs hemsida. Förordet av Alfred H. Barr, Jr. börjar med en frontalattack på de historiska nystilar som inspirerats av Världsutställningen i Chicago 1893 och uttrycker oro för USA ska hamna på efterkälken genom folkets förtjusning i historicismen medan Europa inför den nya stilen, vilken beskrivs i entusiastiska ordalag.

Allmänheten skulle alltså liksom i Sverige bara acceptera. De behövde inte gilla det. Fr o m utställningen 1932 kom MoMA att ägna en stor portion av sina utställningar åt arkitektur, övervägande modernistisk. Även den destruktiva och narcissistiska dekonstruktivismen som vi alltmer omges med idag, fick sitt genombrott genom att uppmärksammas av Philip Johnson i en annan epokgörande utställning 1988 (se del 6).

Från tillblivelsen ända fram till idag har MoMA varit ett Rockefeller-projekt. Idén till ett museum för modern konst, design, foto och arkitektur kom från Abby Aldrich Rockefeller (gift med John D. Rockefeller Jr.) och hennes väninnor Lillie P. Bliss och Mary Quinn Sullivan 1929. MoMAs första VD var industrialisten Anson Conger Goodyear medan Abby blev styrelsens kassör och drivande motor. Hon var var en hängiven modernist, liksom sonen, politikern Nelson Rockefeller, som blev ordförande 1953. Hans bror, David Rockefeller var ordförande 1958, 1962–72 och 1987-93. Blanchette Ferry Rockefeller (gift med John D. Rockefeller III) var ordförande 1959 samt 1985–87. Både David Rockefeller Jr. och Sharon Percy Rockefeller (gift med senatorn Jay Rockefeller) ingår fortfarande i styrelsen. Rockefeller Brothers Fund har finansierat institutionen sedan 1947 och MoMA har även haft kontor i Rockefeller Center. (9) Till skillnad från sin mor Abby och sin bror Nelson var David Rockefeller först tveksam till modern konst (10) men blev sedan omvänd och en av världens största konstsamlare, vars samling efter hans död 2017 såldes för 830 miljoner dollar (11) varav 125 miljoner testamenterades till MoMA. (12) [Se även vår sammanfattning av den brittiska TV-serien Hidden Hands – A Different History of Modernism (1995), av Frances Stonor Saunders.]

MoMAs styrelse har genom åren även inkluderat många andra framstående affärsmän, industrialister, bankirer, publicister, PR-män, politiker, diplomater och konstsamlare, inkl representanter för familjerna Ford, Goodwin, Guggenheim, Payson, Phillips, Sachs (Goldman Sachs), Vanderbilt, Warburg samt varuhusägaren Marshall Field, tidningsmagnaten Henry Luce, Beardsley Ruml (ordförande för Federal Reserve Bank, N.Y.), Walt Disney och andra inflytelserika personer ur New Yorks societet. (13) Alla filantroper förstås.

New Yorks byggnadsstadga

New Yorks Byggnadsstadga 1916, instiftad för att släppa ned maximalt med ljus till gatunivå genom successiva indragningar upptill (s k setbacks) när byggnaderna blev allt högre, resulterade i en smäcker skyline i nygotik och Art déco. Byggnadsättet har inte bara estetiska fördelar utan innebär även strukturell stabilitet och går tillbaka ända till pyramiderna. Det kopierades i andra storstäder från Chicago till Shanghai.

Under 1950-talet började man dock kringgå stadgan och tillgodose kravet på ljusinsläpp genom att dra in dem från gatan och bygga en plaza (ett sorts torg) framför och/eller några lägre flygelbyggnader intill. Två byggnader i synnerhet bidrog till denna nya praxis: Lever House (Lever som senare blev Unilever) 1952 och Seagram building (av Mies van der Rohe och Philip Johnson) 1958.

1961 ändrades New Yorks byggnadsstadga för att möjliggöra det nya sättet att bygga. Kravet på indragningar togs bort och ersattes med exploateringstal (Floor Area Ratio). Reglerna gav bonus-bygglov för extra våningar om privata markägare skapade öppna platser i anslutning till byggnaden som allmänheten fick tillgång till. Därmed var det fritt fram att bygga höga jämntjocka monoliter i den internationell stilen mitt i city. Rockefellerfamiljen var inte sena att utnyttja denna nya möjlighet. Här är några välkända exempel på storskaliga projekt i den internationella stilen som initierades av olika medlemmar av familjen.

FNs högkvarter

När FNs högkvarter i New York skulle byggas 1948 donerade John D. Rockefeller Jr. marken. Familjens egen favoritarkitekt Wallace Harrison fick uppdraget att välja ur en grupp internationella arkitekter vilka som skulle få uppdraget att rita byggnaden. Harrison valde Le Corbusier och Oscar Niemeyer. Denna monolit i glas och betong kom sedan att stå som förebild för monumentala kontorshus världen över.

Chase Manhattan Plaza 

David Rockefeller, VD för Chase Manhattan Bank, initierade byggandet av bankens nya huvudkontor på vad som blev One Chase Manhattan Plaza (nu 28 Liberty Street) som invigdes 1961. I sin självbiografi, där David beskriver sitt engagemang i att omvandla hela stadsdelar och ge dem ny status, återges visionen han målade upp för en vän:

I told him that I wanted to create a ”statement building” to reflect the fact that Chase was a progressive institution, willing to blaze new trails in architecture that would symbolize dramatic changes in management style and culture. (14)

För att få igenom projektet, som skulle spänna över två kvarter och ha fem extra våningar under jord som utnyttjade marken under torgytan, behövde han få en livligt trafikerad genomfartsgata ”raderad från kartan”. Han vände sig till Robert Moses på stadsbyggnadskontoret som ordnade det. (14) Med denna ”progressiva” rektangel på 60 våningar, med platt tak utan indragningar eller dekorativa ornament upptill, inleddes förvandlingen av New Yorks världsberömda romantiska skyline av vackra avsmalnande torn, till en samling anonyma lådor som kunde vara vilken storstad som helst. (15)

Interiört tyckte t o m en av arkitekterna att det blev för kalt och oattraktivt, minns David i sin självbiografi, och rekommenderade inköp av modern konst i de publika delarna av byggnaden.

Gordon noted that the new building would be cold and unappealing without special decoration. Neoclassical buildings, he pointed out, were embellished by columns, pediments, and ornamental sculpture, but none of these decorative elements could be incorporated into our building. He felt that Chase should consider buying contemporary works of art to enhance the public spaces inside the building. (14)

Lincoln Center

I mitten av 1950-talet behövde Fordham University och symfoniorkestern New York Philharmonic nya lokaler på Manhattan. John D. Rockefeller III tog initiativet till att skapa ett konsortium för att bygga ett center där många av stadens kulturinstitutioner och konstskolor kunde samlas. Han skaffade fram mer än hälften av de 184,5 miljoner dollar som projektet skulle kosta, varav en del ur egen ficka samt från Rockefeller Brothers Fund. Vid invigningen 1956 blev han VD och 1961 styrelseordförande. (16)

Uppdraget att ordna en lämplig yta på Manhattan gick än en gång till New Yorks hårdhänta ”master builder” Robert Moses som valde arbetarområdet San Juan Hill, som var slitet och trångbott men livligt med bl a spännande jazzklubbar. I vanlig ordning fick Moses området stämplat som ”slum” i behov av förnyelse (s k urban renewal project, det som kallades ”sanering” i Sverige). De boende protesterade och tog ärendet ända upp i Högsta domstolen men det hjälpte inte. Över 40 000 människor fick sina bostäder exproprierade och rivna. De flesta flyttade till Harlem eller Bronx. (17) Ett talande och tyvärr alltför typiskt exempel på den ”demokratiska” modernismen.

På platsen byggdes det modernistiska Lincoln Center som kom att innehålla så prestigefyllda kulturinstitutioner som Metropolitan Opera House, Juilliard School, School of American Ballet och många fler. Området det blev stort och pampigt på ett nästan fascistiskt vis (vilket kanske inte är en slump då bl a Philip Johnson (se del 6) var inblandad i delar av projektet. Centret är upphöjt och delvis slutet mot gatan så att det för passerande bara blir en hög anonym mur. I början av 2000-talet anlitades arkitekterna Diller & Scofidio för att försöka mjuka upp området och göra det mer tillgängligt för allmänheten.

Empire State Plaza

Brodern Nelson Rockefeller, som blivit guvernör i New York, ville också ha nya lokaler i Albany, New Yorks downtown. Familjens favoritarkitekt Wallace Harrison utformade området efter Nelsons skisser. Viktigast var att den upphöjda platån med de delvis marmorklädda monoliterna (som tycks ha haft Hötorgsskraporna som förebild) skulle se imponerande ut från andra sidan Hudsonfloden. Med sitt underjordiska köpcentrum och motorled under togs Le Corbusiers koncept med trafikseparerade höghus-i-park till nya nivåer av trafikseparering, gleshet, höjd och minimalistisk anonymitet. Inspirationen kom från Brasilia, Versailles och Chandigarh. Komplexet kostade runt två miljarder dollar (finansierat med lokala stadsdelsobligationer) och fullbordades med en samling abstrakt konst och monumentala skulpturer. (18)

Precis som i fallet med Lincoln Plaza så var området där Nelson ville bygga dock inte tomt utan där bodde c:a 7 000 personer, främst immigranter (inkl Little Italy) med sina respektive kyrkor, samt afroamerikaner och ensamstående män. När Nelson tog den besökande prinsessan Juliana av Nederländerna på en rundtur och råkade köra förbi den fattigaste delen så tyckte han det var pinsamt och att området behövde bli mer representativt. 1962 exproprierades hela området av staden. Det gamla stadshuset från 1899 lämnades dock kvar och ser ut som ett vilset sagoslott bredvid skraporna. Stadsdelen blev saknad av många och en crowdfunded dokumentärfilm om tragedin gjordes. (19)

World Trade Center

David Rockefeller var även initiativtagare till att Port Authority of New York and New Jersey lät bygga de ikoniska tvillingtornen World Trade Center 1 och 2 (i kvällspressen kallade ”David & Nelson”) som blev världens då högsta skyskrapor. De innehöll kontor för över 50 000 människor, använde lika mycket elektricitet som en stad med 400 000 invånare och bara luftkonditioneringen motsvarade kylskåpen i en stad med en miljon människor, skryter David i sin självbiografi. (14)

När kritiker varnade för att det aldrig skulle gå att hyra ut all kontorsyta och krävde att projektet skulle krympas så kom brodern Nelson, guvernör i delstaten New York, till undsättning och lovade hyra en miljon kvadratfot kontorsyta för delstatens administration vilket räddade projektet. (14)

I vanlig ordning exproprierades och revs befintlig bebyggelse där man ville bygga, i detta fall det småskaliga affärsdistriktet Radio Row. Affärsinnehavarna som avhystes kompenserades med en klumpsumma på 3 000 dollar var, oavsett hur länge de haft sina verksamheter eller hur lönsamma dessa var. (20)

World Trade Center blev själva symbolen för den kapitalistiska formen av internationalism, d v s global frihandel, där den internationella stilens klossiga, anonyma monumentalism användes som murbräcka för att bryta ned regionala olikheter, småskalighet, historia och individualism.

Med One World Trade Center, återuppbyggt på samma plats som de gamla och ritat av en av samtidens ledande dekonstruktivister (som här dock resulterat i en ovanligt symmetrisk och smäcker skrapa) ska världen nu enas.

Nästa del handlar om reaktionen mot modernismen i form av postmodernismen och nyurbanismen. 

---

Den totalitära modernismen, del 1 – Funktionalismen
Den totalitära modernismen, del 2 – Fascismen
Den totalitära modernismen, del 3 – Kommunismen
Den totalitära modernismen, del 5 – Postmodernismen
Den totalitära modernismen, del 6 – Dekonstruktivismen
Den totalitära modernismen, del 7 – Teknokratin

---

Referenser

1. Dagens arkitektur är helt otidsenlig (intervju med Lukas Memborn)
2. Motorvägar i Tyskland (Wikipedia)
3. Jacob Nordangård, Massbilismen och kulturmiljöerna, om turerna kring Kungsgatan i Norrköping 1942-2000, (Linköpings universitet, 2002)
4. List of streetcar systems in the U.S. (Wikipedia)
5. Edwin Black, Internal Combustion: How Corporations and Governmnents Addicted the World to Oil and Derailed the Alternatives (St Martin Press, N.Y., 2006)
6. Spårväg i Sverige, lista över tidigare och kvarvarande linjer på (Wikipedia)
7. Recension av Hans Asplunds Farväl till funktionalismen (där den modernistiska ideologins tio teser sammanfattas och motbevisas). 
8. Modern Architecture – International Exhibition (MoMA, 1932)
9. Museum of Modern Art (Wikipedia)
10. The Rockefellers and the road to Modern Art (Christies)
11. Rockefeller sales total $832.6 million — highest ever for a single collection (Christies)
12. Inside Late Billionaire David Rockefeller’s Will: Picassos, A Beetle Collection And A Maine Island (Forbes)
13. MoMA.org
14. David Rockefeller, Memoires (Random House, 2003)
15. One Chase Manhattan Plaza, Redefining Downtown and the Modern Skyscraper
16. Lincoln Center for the Performing Arts (Wikipedia)
17. Vintage Photos: The Lost San Juan Hill, Lincoln Center and a West Side Story
18. Empire State Plaza (Wikipedia)
19. The Neighborhood That Disappeared
20. World Trade Center 1973-2001 (Wikipedia)