Häromdagen fick jag ett mail från Universitetslärarförbundet (SULF). I detta fanns information om protestaktionen March for Science som säger sig hylla den fria och oberoende vetenskapen. Detta ska gå av stapeln på Earth Day den 22 april. SULF ser det som självklart att stödja detta och hoppas att många medlemmar ska följa efter.
Vem kan säga nej till detta? Speciellt när man har fått känna på hur den fria forskningen alltmer strypts för att ersättas av politiskt tillrättalagd beställningsforskning och hur sant kunskapssökande inte längre uppmuntras. March for Science skriver helt riktigt att vetenskap är en process och inte en produkt.
När jag i sann forskaranda började granska March for Science upptäckte jag dock snart en del graverande tankefel. Syftet är att stödja en robust finansierad och folkligt kommunicerad vetenskap som utgör grunden för mänsklig frihet och välstånd. Vetenskapen ska tjäna det allmännas bästa och beslutsfattare ska anta en evidensbaserad politik i allmänhetens intresse. Det låter lagom fluffigt och fint. Vad utgör då hotet mot detta? March for Science anser att det finns en alarmerande trend där vetenskaplig konsensus misskrediteras och att vetenskapliga upptäckter inskränks. Det finns dessutom en benägenhet hos allmänheten att fästa tilltro till falska nyheter.
Här uppkommer det första stora problemet. Vetenskap handlar inte om konsensus. Det handlar om ett ständigt ifrågasättande; om just den process som March for Science hänvisar till. Att påstå att vetenskapen är avgjord främjar inte nya vetenskapliga upptäckter och ett uppriktigt sanningssökande. Då handlar det istället om en produkt. Hade dessa principer följts på Galileos tid hade vi varit kvar i den geocentriska världsbilden. Det är sällan nya revolutionerande upptäckter ligger i linje med vad samhället efterfrågar för stunden. Det handlar istället om att våga gå emot grupptänkande och tidsandans konsensus. I March for Science fall blir det en fråga om Orwellskt tvärtomspråk. Den fria forskningen ska upprätthållas genom att försvara ett konsensustänkande.
Ganska snabbt har det gått att se vilken konsensus de framför allt önskar bibehålla. Som vanligt i denna dokusåpaverklighet så är det den oberäknelige Trump som spökar. Initiativet har tillkommit som en respons på Trumpadministrationens tillträde till makten i USA. Det handlar därmed om vilka vetenskapliga ”sanningar” Trump sägs hota. Främst handlar detta förstås om de tvivel som President Trump och hans allierade anses sprida angående klimatforskningen och människans påverkan på klimatsystemet. Samtidigt finns här oron över att Trump ska lämna Parisöverenskommelsen om klimatet. Dessa farhågor ger även SULFs ordförande Mats Ericsson uttryck för i ett mail som gick ut till alla medlemmar efter Trumps tillträde. Denna ”appell för det fria ordet” konstaterade:
”När vetenskapssamhället efter många års diskussioner i stort sett helt enhälligt kommit fram till att vi har en av människan pågående klimatförändring då vill politiska krafter på olika sätt förtrycka spridandet av denna kunskap eller helt ifrågasätta den. Man säger sig helt enkelt inte tro på att det finns några samband mellan våra dagliga mänskliga handlingar och det globala klimatet. Det är ett exempel på vad som pågår”
Ett liknande budskap spreds också genom en debattartikel i GP undertecknad av Mats Ericsson, Helen Dannetun (Sveriges universitets- och högskoleförbund) och Caroline Sundberg (Sveriges förenade studentkårer). Där påkallades också hotet mot demokratin och behovet av att stödja March for Science.
Trumpifieringen får förstås också effekten att klimathotsskepticism förknippas med alla eventuella dumheter som initieras från Vita Huset. Den som avviker från partilinjen pekas dessutom ut som klimatförnekare med en kallhamrad och trångsynt personlighet (genom bland annat Kirsti Jylhäs uppmärksammade studie). Allt prat från March for Science och SULFs sida om att ”stå upp för en fri forskning” är därmed bara en dimridå. Det hela är istället djupt politiskt motiverat, och effekten är förrädiskt manipulativ. Den som ifrågasätter slutsatserna i det heliga klimatmodelleringsevangeliet etiketteras som en oempatisk miljöhatare och ställs vid skampålen med en dumstrut på huvudet.
Symboliken med att välja den 22 april (Internationella dagen för Moder Jord) är i sammanhanget talande. Det är årsdagen efter att Parisavtalet började skrivas under i FN. Agendan lyser tydligt igenom. Aktionen är dessutom samordnad med Earth Day Network som arbetar med att bygga en ”hälsosam, hållbar miljö, möta klimatutmaningen och skydda framtida generationer”. Man kan som parentes även utnyttja en tjänst hos organisationen Cool Effect för att kompensera det koldioxidavtryck som resan till marschen ger upphov till!
March for Science började organiseras bara ett par dagar efter att Trump flyttade in i Vita Huset började. På endast en dryg vecka skapades därefter en professionell organisation med logotyp, hemsida och den 22 april fastställt som dagen för den stora marschen. Det hela är imponerande snabbt med tanke på hur lång tid det normalt tar att bygga upp och finansiera en organisation och få all infrastruktur på plats.
Det är intressant att se hur detta initiativ nu sprids globalt och samlar forskare från hela världen (genom bland annat SULFs försorg) och inte bara dem som direkt berörs i USA. Det indikerar att ytterst inflytelserika krafter är inblandade.*
Den berättigade frågan är vilka intressen som ytterst tjänar på initiativet. Som jag kunnat konstatera i min forskning så började teorierna om människans påverkan på klimatet prövas genom datamodellering under 1950-talet genom finansiering från den amerikanska militären samt därefter av tongivande amerikanska stiftelser som Rockefeller Brothers Fund. Klimatfrågan initierades sedan politiskt under 80-talet av nyliberala företrädare som Margret Thatcher och Reagan-administrationen samt kärnkraftslobbyn (vilket ledde fram till grundläggandet av FN:s klimatpanel IPCC).
Spelplanen har förändrats snabbt. Under 80-talet ansåg en representant för Greenpeace att klimatfrågan var en konspiration från kärnkraftsindustrin. Idag hämtar de ledande miljöorganisationerna underlag om klimatet från den forna fienden Världsbanken. Vänsterns aggressiva antiglobalisteringsaktivister, som syntes på gatorna under 1990- och tidiga 2000-talet, har nu transformerats till att förespråka en alternativ globalism där omsorgen om klimatet ses som en central beståndsdel och global styrning som helt nödvändig. Tyvärr är historisk kunskap något som inte står speciellt högt i kurs idag. Detta gör att välmenande aktivister är lättrekryterade, lätta att manipulera och gärna ger både av sin tid och sina pengar, ibland även till rena charlataner inom klimatkompensationsbranschen.
Många av dem som inte anammat nyordningen utan fortsatt vara kritiska mot den nyliberala globaliseringstrenden, vars uttalade mål är att flytta den ekonomiska/politiska makten allt längre från folket, har istället fångats upp av nationalistiska rörelser vilka snabbt utdefinierats som populistiska, högerextrema eller (ibland med rätta) rent av fascistiska. Det är bland annat här Trump kommer in. Hans galenskaper utnyttjas för att locka de kvarvarande kritikerna till sin båt, som man sedan ämnar sänka på öppet hav. Det finns därmed få seriösa alternativ kvar till den smarta globaliseringens strömfåra. Det är detta som på allvar utgör det stora hotet mot demokratin, yttrandefriheten och den fria forskningen.
March Against Democracy?
Aktionen förefaller, om man ska hårdra det, vara en marsch mot demokratin. Trump, med sina många uppenbara brister, valdes trots allt av sitt parti och av det amerikanska demokratiska systemet – som härmed lägligt förefaller demonstrera sin inneboende bristfällighet. Detta är kanske inte en slump. Klimatet har, ända sedan frågan fick sitt politiska genomslag, utgjort motiv till ett fördjupat globalt samarbete och maktöverföring till överstatliga organisationer. Detta har sedan samordnats med de multinationella bolagens intressen (något som bland annat förespråkades i Trilaterala Kommissionens rapport Beyond Interdependence från 1991). Viktiga aktörer som Johan Rockström, påverådgivaren Hans Joachim Schellnhuber och Global Challenges Foundation propagerar alla för att en form av planetär institutionell förvaltning ska skapas i syfte att övervaka och tygla globala risker av detta slag. Demokrati har vi inte tid med nu, enligt Rockström.
Vill du se ett globalt styre för att nå den där globala mobiliseringen du efterlyser?
– Vi har en globaliserad ekonomi och kommunikationssystem och säkerhetspolitiskt system. På alla andra områden inser vi att vi måste samarbeta globalt. Nu måste vi inse att vi också lever i en miljömässigt globaliserad värld. Jag kan inte se annat sätt än att 200 länder måste lämna ifrån sig en del av sin beslutanderätt till en planetär institutionell förvaltning. Vi måste jobba med de institutioner vi har, och det finns bara en institution som är global, FN. Men det står inte i motsättning till demokrati eller öppenhet. Jag blir frustrerad när det likställs med elitstyre och expertvälde, det gör vi ju inte i andra frågor.
Invändningarna mot ett världsstyre handlar bland annat om att ett felaktigt beslut på den nivån kan få så mycket värre konsekvenser än dåliga beslut på lägre nivåer.
– Ja, hade vi haft det här samtalet 1990 hade jag definitivt sagt ”låt tusen blommor blomma”. Men vi har inte tid med det nu, vi behöver ett slags globalt Apolloprogram.
(Intervju med Johan Rockström i DN 2015-09-04)
Men det samtalet fördes faktiskt redan då (dock inte öppet i dagspressen; för det var tiden ännu inte mogen). Några “tusen blommor” skulle inte blomma då heller.
“Demokrati är inget universalmedel. Den kan inte organisera allting och är omedveten om sina egna begränsningar. Dessa fakta måste man våga inse. Hur vanvördigt det än kan låta är demokrati inte längre något som passar uppgiften vi har framför oss. Komplexiteten och den tekniska aspekten av många av dagens problem medger inte alltid folkvalda representanter att fatta kompetenta beslut vid rätt tillfälle.”
“Det förefaller som om människor behöver ett gemensamt motiv, en gemensam fiende, för att organisera sig och agera tillsammans i detta vakuum; ett sådant motiv måste hittas för att ena nationerna mot en gemensam yttre fiende, antingen en verklig sådan eller en som uppfunnits för det ändamålet.”
(Romklubbsrapporten The First Global Revolution av Alexander King and Bertrand Schneider, 1991)
March Against Science?
March for Science säger sig även stå upp för forskare som tystas, vill skydda dem när de hotas och ge dem stöd när de inte längre får jobba kvar på sina institutioner. Jag kan i min stilla undran fråga mig vilka dessa egentligen handlar om? Handlar det om forskare som på riktigt utmanar och bedriver ett fritt kunskapssökande, eller handlar det om att skydda dem som tänker ”rätt”?
Egentligen vet jag redan svaret. Ett fritt kunskapssökande där du söker dig utanför de politiskt korrekta ramarna öppnar inte så många dörrar inom akademin. Det kan inte minst min egen Obekväma Resa vittna om. Du riskerar istället att bli utfryst, svartlistad och mista din försörjning. Allt prat från March for Science sida om att stå upp för den akademiska friheten faller därmed platt till marken. Det här är snarare en manifestation som står i opposition till den fria och oberoende vetenskapen.
*March for Science har nära beröringar med organisationen Science Debate som samlar in pengar till initiativet. Organisationen grundades av Charles Darwins ättling Matthew Chapman tillsammans med astrofysikern Lawrence Krauss från Bulletin of the Atomic Scientists. Bulletinen (som även är partner till March for Science) och Krauss deklarerade den 26 januari att Domedagsklockans visare skulle flyttas fram till 2,5 minuter i midnatt. Beslutet motiverades av Donald Trumps kommentarer om kärnvapen och klimatförändringar, ett mörkt säkerhetsläge och en växande misstro till vetenskaplig expertis: “Never before has the Bulletin decided to advance the clock largely because of the statements of a single person.” Trump utgör kaoset som rättfärdigar ordningen. Även Bulletinen är understödjare till marschen. Det här bäddar för dramatik under året. Senare i år kommer Al Gores uppföljare till En obekväm sanning med ett nytt budskap till världens folk.
I Sverige samordnas aktiviteterna av den ideella föreningen Vetenskap och Allmänhet (som grundades av socialdemokraten Majléne Westerlund Panke och som uppbär bidrag från Utbildningsdepartementet). Stöd till March for Science har till stor del hämtats från dess medlemsorganisationer såsom SULF, Kungliga Vetenskapsakademin (KVA), Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademin (IVA), Vetenskapsrådet, Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU), Stockholm Environmental Institute (SEI) och Vetenskap och Folkbildning (VoF) men även från bloggen UR-pedagogerna och Föräldravrålet (svenska versionen av amerikanska Climate Parents, som på sin hemsida hänvisar till Sierraklubben – vars hemsida nu har underrubriken “Save our planet from Trump” – och uppger samarbete med en rad andra organisationer med liknande syfte).
March for science är helt klart egentligen “march against Trump” och “march for misuse of science”. Om de verkligen ville marschera för vetenskap, skulle de till exempel protestera mot försöken att använda ett påhittat klimathot som förevändning för att avskaffa demokrati, marknadsekonomi och kapitalism, för att ersätta dem med världsregering och global planekonomi.