Strömsholmen del 2

Jag mailade mitt förra inlägg om Strömsholmen till ett antal ledande politiker och tjänstemän i Norrköping. Dessa fick tillfälle att ge ett genmäle eller kommentera på Pharos blogg. Några svar har inte inkommit direkt till mig. Däremot har jag haft en direktkonversation med det ansvariga Kommunalrådet Kikki Liljeblad på Norrköpings Tidningars facebooksida. Hon har dessutom svarat med ett inlägg på sin egen blogg.

Där nämns jag inte vid namn utan refereras till ”en person som titulerar sig fil.dr.” Hon anser också att det är anmärkningsvärt att jag som filosofie doktor använder uttryck som ”det massakrerade Saltängen” och ”misslyckad lådkonstruktion” om Comfort Hotell. Den skönhet jag efterlyser är dessutom inte intressant eftersom det är relativt. Kikki skriver i sammanhanget: ”det jag tycker är fult tycker någon annan är vackert.”

Jag anser dock att jag har min fulla rätt att uttrycka det jag upplever angående stadsmiljöns förvandling.

bostadshus-pa-munkgatan-kv-accisen
Gammal båtmansbebyggelse på Munkgatan i Norrköping. Allt är rivet idag.

Saltängen genomgick en enorm förvandling under 60- och 70-talen. Så gott som allting revs. Det som sparades var i stort sett bara de förnämare stenhusen längs Saltängsgatan. Stig Sundström ger från en artikel i Folkbladet följande beskrivning: ”Där det fordom fanns två- och trevåningshus, rader av båtsmanshus och andra hustyper andades ofta idyll, fint boende och gemenskap.” Detta ansågs tyvärr som otidsenligt av de styrande. Det var fattigt och omodernt och platsade inte i det nya folkhemmet. Rivningarna ersattes dock inte av några nya bostäder. Som Sundström skriver ”om man visste att det inte skulle bli något efter, var det ju skamligt att inte som i andra städer försöka bevara båtsmanslängor för dem som ville driva kulturarvet vidare”.

presidenten2
Presidenten från 1970-talet. Byggd över flera gamla kvarter i västra Saltängen.

På rivningstomterna uppfördes istället under 70-talet det enorma komplexet Presidenten med tydlig inspiration från finlandsfärjor och sci-fi-serien Månbas Alpha. En intressant byggnad i sig men inte just där. Den placerades okänsligt tvärs över Slottsgatan och bröt därmed den tidigare så magnifika vyn mot Matteuskyrkan i fonden. Detta har nu kompletteras med Comfort Hotells rostiga låda som är lika illa anpassad till den äldre bebyggelsen i samma kvarter. En av de gamla Saltängskåkarna finns dock kvar vid Slottsgatan som en påminnelse om det som var. I övrigt har bedövande trista rivningstomter med parkerade bilar dominerat i nästan 50 år. En skamfläck och en katastrof för det kulturella arvet. Vad är detta annat än en massakrerad stadsdel?

Kikki Liljeblad skriver att hon är glad att bo i en stad där byggherrar vill investera och bygga och avslutar sitt inlägg med att skriva: ”Om vi säger nej till hus därför att vi är rädda för att 100 personer på nt.se säger att husen är fula finns det risk att investerarna vänder Norrköping ryggen och investerar någon annanstans.” Den meningen visar lite av pudelns kärna. Hon hänvisar till byggandet och det expansiva behov som finns. Det är investerarna som är det viktiga. Vad Norrköpingsborna faktiskt önskar är inte relevant.

Detta visar sig också med högsta tydlighet genom att det förslag som 2003 vann allmänhetens omröstning om Strömsholmens framtid, inte vann något gehör. Istället startades en ny tävling där enbart en jurygrupp fick uttala sig. Det enda demokratiska inslaget var att det sedan formellt godkändes i Stadsplaneringsnämnden. Vinnaren av den tidigare tävlingen, Kenan Gündogu, uttryckte sig i NT i augusti om de skrotade planerna.

”– Det känns helt galet, vad är det för mening att ha sådana här tävlingar? Vi lade ner massor med tid och trodde naturligtvis att det skulle bli något av vårt vinnande förslag, som faktiskt allmänheten var med och röstade fram. Det känns som både vi i gruppen och de har blivit lurade.”

Stadsplaneringsnämndens ordförande Kikki Liljeblad representerar en gammal tradition i Norrköpings stadsbyggande, där de stora byggbolagen och investerarna gynnas i förhållande till den lilla människan. Folkets röster och riktig demokrati är något som står i vägen för utvecklingen. Folket utgör istället besvärliga hinder i planprocesserna och kan skrämma bort investerarna. Kulturhistoriska värden föraktas. Som jag för 15 år sedan skrev i mitt magisterarbete om Kungsgatans breddning (Massbilismen och kulturmiljöerna):

”De socialdemokratiska politikerna har arbetat för att göra Norrköping till en stad i tiden och velat göra sig av med dåtidens strukturer. I textilkrisens efterdyningar ville de locka till sig nya arbetstillfällen. Då var det viktigt att etablera ett modernt affärscity och lättillgängliga förorter och industriområden. Att folket inte sällan misstyckte när gamla miljöer försvann skyllde politikerna på att undersåtarna inte förstod sitt eget bästa. Okunnigheten skulle skolas bort. Sina samarbetspartners fann politikerna istället bland de stora byggföretagen. Dessa såg sin chans att tjäna stora pengar. Med deras gemensamma ansträngningar är det ett under att överhuvudtaget något blev kvar av den gamla staden.”

I fallet med Kungsgatan körde kommunen över både de boende och affärsägarna på gatan. Segrare var stora byggbolag som Lundbergs. Samma principer gäller då som nu.

”…de ekonomiska intressena har haft och har en vital del i stadsplaneringens målsättning. Samhällsplaneringen är styrd av marknadskrafternas behov. Kulturhistoriska hänsyn samt medborgarinflytande är sedan underordnade dessa.”

Jag avslutade min uppsats med några frågor:

”Hur mycket har vi lärt av misstagen från funktionalismens planering? Och om vi har lärt oss något, hur länge består de samlade erfarenheterna? Kommer vi att stå inför omdaningar i framtiden där misstagen är glömda?”

Svaret som nu visar sig är att minnet är kort och att makthavare agerar som de alltid har gjort. Det enda som kan ändra deras ståndpunkter är en stark folkopinion eller försämrade finanser (som skedde när rivningsvågen ebbade ut). Jag önskar dock att både beslutsfattare och investerare skulle förstå vilken vinst det är att representera folkviljan istället för att förtrycka den. Det skapar popularitet för båda parter. Det genererar vinster för stadsmiljön och lockar hit människor. Låt oss återta staden och skapa ett varmt och inbjudande stadsrum. Det är en angelägenhet för alla stadens brukare. Inte bara för en liten självutnämnd elit.

 

Comments 3

  • Äntligen! Ett forum som belyser något jag själv försökt nå ut med under en längre tid. Ett ämne media i Norrköping inte velat publicera med hänvisning till att det inte ligger i allmänhetens intresse. Inte förrän Norrköpings stadsmuseum öppnade sin utställning “Norrköping river” där några av mina bilder figurerar, blev jag kontaktad av tidningen.

    I ett flertal inlägg på min blogg har jag reflekterat över hur våra folkvalda politiker tillsammans med privata vinstintressen tillsammans gör upp affären på bekostnad av trevnaden, tryggheten och kulturella värden i min omedelbara närmiljö.

  • …glömde ju: Mycket välformulerat och intressant läsning, samt smakfull layout!

  • Mycket bra analys! Hoppingivande att någon med skarp penna kan formulera och föra ut vad många förbittrade medborgare känner.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *