Den totalitära modernismen, del 6 – Dekonstruktivismen

Efter modernismens sociala, ekologiska och estetiska haveri var vi nog många som trodde att den en gång för alla var död; att man lärt sig något bestående av alla misstag och att 1900-talets storskaliga övergrepp mot människor, miljö och kulturarv aldrig skulle kunna hända igen. Tyvärr hade vi fel. Den var bara tillfället nere för räkning och återkom snart med förnyade krafter för att skapa den storskaliga, högteknologiska, hypereffektiviserade värld som hela tiden eftersträvats. Dekonstruktivsmen blev murbräckan för att förstöra det sista som blivit kvar av intakta traditionella miljöer och byggnader i förra rivnings- och förfulningsvågen. 

Dekonstruktivismen

Dekonstruktivismen skapades på 1980-talet och vände sig mot både modernismens och postmodernismens välordnade rationalitet. Men istället för att som den postmodernistiska arkitekturen flörta lite ironiskt med historien under 1980-talet för att sedan under 90-talet utmynna i en lågmäld anpassning till äldre bebyggelse, gick  dekonstruktivismen åt rakt motsatta hållet och bröt med allt man känner igen som en byggnad eller stad.

Stilen utmärks genom medveten frånvaro av harmoni, kontinuitet och symmetri och har ofta särskild ytbehandling för att förstärka effekten av oförutsägbarhet och kontrollerat kaos. Typiskt är förvrängda, överdimensionerade eller uppbrutna former, lutande eller buktande väggar och malplacerade byggnadselement. Inspirationen kom bl a från den ryska konstruktivismen, futurismen och från kubismen inom konsten. (1)

Ett projekt kan även vara dekonstruktivistiskt, inte bara genom att bestå av fragmenterade byggnadssegment utan även genom att skära sig maximalt mot omgivningen i t ex form, färg, stil, skala, konstruktion, placering, materialval, ytbehandling etc. Eller genom att parasitera på existerande byggnader och skapa brutala kontraster i känsliga historiska miljöer.

Ingenting i en dekonstruktivisisk byggnad behöver vara rationellt, funktionellt eller kostnadseffektivt, chockverkan är det enda som räknas. Ju mer upprörd åskådaren blir och ju mer desorienterad och illa till mods besökaren känner sig, desto bättre har arkitekten lyckats.

Dekonstruktivismen har framför allt kommit att användas på solitära märkesbyggnader såsom konstmuseer, konserthus, hotell, flygplatser, tågstationer och liknande men har under 2010-talet även börjat influera vanligt bostadsbyggande med slumpmässigt placerade fönster, balkonger och omotiverade påhäng, dekor som inte anknyter till fasaden etc.

Fler exempel finns på t ex Shanghai EXPO 2010, Milan EXPO 2015.

Utställningen på Museum of Modern Art

Återigen var det MoMA (Museum of Modern Art, New York) som 1988 gav uppmärksamhet, legitimitet och internationell spridning till detta ännu mer extrema sätt att bryta av mot tidigare byggnadstradition. Chefen för MoMAs avdelning för arkitektur och design, Stuart Wrede, bjöd in MoMAs tidigare intendent och avdelningsgrundare, arkitekten Philip Johnson för att, ihop med professor Mark Wigley, göra en utställning om dekonstruktivismen.

Arkitekterna som presenterades på utställningen var de nu så välkända Peter Eisenman, Frank Gehry, Zaha Hadid, Coop Himmelblau, Rem Koolhaas (fick 1995 en separatutställning), Daniel Libeskind och Bernard Tschumi, vilka i och med utställningen nådde omedelbar status som stjärnarkitekter i internationella tidskrifter och är fortfarande lika avgudade.

I utställningskatalogen försöker Johnson hitta en gemensam tråd mellan arkitekter som annars var kända för sin olikhet. Han fann den i deras förmåga att skapa byggnader som ”ger olustkänslor”:

The show examines an episode, a point of intersection between several architects where each constructs an unsettling building by exploiting the hidden potential of modernism. (2) [fetstil tillagd]

Målet med dekonstruktivismen är alltså att utmana konventionen, sträva bort från den perfekta formen och visuellt framhäva strukturers inneboende ofullkomligheter (utan att därför göra byggnadens konstruktion instabil). Johnson förklarar:

Architecture is a conservative discipline that produces pure form and protects it from contamination. The projects in this exhibition mark a different sensibility, one in which the dream of pure for has been disturbed. Form has become contaminated. The dream has become a nightmare. It is the ability do disturb our thinking about form that makes these projects deconstructive. (…)

A deconstructive architect is therefore not one who dismantles buildings, but one who locates the inherent dilemmas within buildings. The deconstructive architect puts the pure forms of the architectural tradition on the couch and identifies the symptoms of repressed impurity. The impurity is drawn to the surface by a combination of gentle coaxing and violent torture: the form is interrogated.

To do so, each project employs formal strategies developed by the Russian avant-garde early in the twentieth century. Russian Constructivism constituted a critical turning point where the architectural tradition was so bent radically that a fissure opened up through which certain disturbing architectural possibilities first became visible. Traditional thinking about the nature of the architectural object was placed in doubt. But the radical possibility was not then taken up. The wound in the tradition soon closed, leaving but a faint scar. These projects reopen the wound. (2) [fetstil tillagd]

Dessa våldsamma ordval illustrerar hur den då 82-årige Johnson fortfarande omfamnade futurismens brutala destruktivitet som inspirerade både fascismen och den ryska konstruktivismen (se del 2 och del 3) och hans besvikelse över att de revolutionära ryska konstruktivisterna inte gick längre i sina experiment med att upplösa allt vi igenkänner som en byggnad. I de nya dekonstruktivisternas projekt såg han, som han skriver i katalogen, en chans att ”öppna upp såret” igen och, genom att ”locka och tortera” fram formens inneboende brister, förvandla drömmen om den rena formen till en ”mardröm”.

Derrida-viruset 

Ett av de första dekonstruktivistiska projekten genomfördes 1984-1987 i Parc de la Villette i Paris av schweizisk-amerikanske arkitekten Bernard Tschumi. Utformningen inspirerades av filosofen Jacques Derridas teori om dekonstruktion (alltså en del av den postmoderna filosofin, icke att förväxlas med den postmodernistiska arkitekturen). Enligt Tschumi är arkitekturens roll inte att uttrycka en existerande social struktur utan att fungera som ett verktyg för att ifrågasätta strukturen och ändra den. (3)

Detta kanske inte låter så farligt, och visst kan ifrågasättande av vissa urväxta normer ibland kan vara nödvändiga, men de dekonstruktivistiska arkitekternas avsikt är alltså inte att utmana, förbättra eller ersätta något som fungerar dåligt – utan att uppsåtligt förstöra det som fungerar bra för att ersätta det med utstuderat kaos utan mening.

Arkitekturteoretikern och matematikprofessorn Nikos Salingaros skriver i sin kritiska analys Anti-Architecture and Deconstruction: The Triumph of Nihilism att dekonstruktivismens grundare Derrida själv medger att han medvetet ”introducerat ett virus i det kollektiva undermedvetna”. Metoden har genererat stora mängder dekonstruerade texter och deknostruktivistiska byggnader. Salingaros kallar dekonstruktivismen för ”Derrida-viruset” som invaderar och förstör designtänkandet och resulterar i förvrängda former, på liknande sätt som ett datavirus förstör data på hårddisken. (4)

Tankeviruset har nu infekterat nästan hela det ekonomiska, politiska och kulturella etablissemanget som, i sin uppenbara okunnighet om modernismens och dekonstruktivismens destruktiva ursprung och syfte, verkar tro att denna 40-åriga trend – som nu håller på att bli standard – är något normalt och önskvärt, även då tiotusentals icke-infekterade reagerar häftigt med chock, ilska, förtvivlan och förvirring och försöker förstå varför vår gemensamma miljö nu systematiskt förstörs och förfulas i en ny våg ännu mer sönderbrytande arkitektur än brutalismens avskalade klossighet.

De infekterade arkitekterna har i denna nya våg av aggression nästan lyckats att utrota all traditionell arkitektur från att ö h t komma ifråga vid nybyggnation, genom att infiltrera alla berörda institutioner (arkitekthögskolor, arkitekturtidskrifter, stadsbyggnadskontor, arkitektkontor, juryer etc) och stämpla all traditionell arkitektur – inkl ny och innovativ som på något sätt påminner om traditionell – som ”dålig”, ”bakåtsträvande”, ”icke-innovativ”, ”fascistisk”, ”hinder för framsteg” etc. (4)

Dekonstruktivismens kannibalism
Professor Salingaros beskriver med sorg och chock hur Tschumis arkitektur förstört hans barndoms hemstad Aten och ett av världens högst värderade kulturarv, Akropolis. Med hjälp av lokala myndigheter och ett välregisserat (och väldokumenterat) fulspel från inblandade aktörer uppfördes ett överdimensionerat dekonstruktivistiskt museum intill, New Acropolis Museum – ovanpå en arkeologisk utgrävning! Projektet innebar riving av totalt 25 byggnader, inkl två skyddade kulturhistoriskt värdefulla samt en kyrka! De antika skulpturerna är nu utställda i en ultramodernistisk överdimensionerad glaslåda snett placerad på ett lådliknande fundament, med interiör i brutalistisk fängelsedesign för maximal kontrastverkan. Några bildexempel från ArchDaily:

Jämför med den medvetna kulturarvsförstörelse som ofta görs i samband med krig, inbördeskrig, kulturrevolutioner, terrordåd, stadskupper och erövringar för att knäcka och underkuva folket (vilket Aten ju fått erfara under tidigare erövringar). Den som uppfattar detta som en aktiv våldshandling misstar sig inte.

Dekonstruktivismens sadism

Salingaros försökte i Tschumis böcker hitta en arkitekturteori att kritiskt granska. Istället fann han mest bilder av byggnader med sönderbrutna former, irrelevanta texter och citat om mord, sadism och udda sexuella böjelser (bl a av Markis de Sade) samt våldsamma illustrationer, inkl av en defenestrering, en annons med en halvnaken person i bondage, och den berömda närbilden ur Buñuels surrealistiska film Den Andalusiska Hunden, där ett öga skärs sönder med en kniv (filmat för att se ut som en människas öga men gjordes med ett grisöga; googla på egen risk).

Tschumis egen beskrivning av den bok som gjorde honom till dekanus på avdelningen för arkitektur, Columbia University, New York, The Manhattan Transcripts:

Fragmenteringen och fixeringen vid mord och nöjesvåld går igen i behandlingen både av nya strukturer och existerande miljöer. Salingaros beskriver Tschumis byggnader som,

…intentional but selective randomness introduced into ordered form. His designs destroy the order achieved by having a multiplicity of subsymmetries; he undoes those symmetries in order to define structures that are partially, though not totally, incoherent.

Breaking vital connections and symmetries between component parts amounts to violence in terms of undoing the mathematical richness of coherent form. Such a drastic severing of internal connections kills biological organisms. (4)

I förordet till Salingaros bok bekräftar den framstående arkitekturhistorikern och professorn James Steven Curl (författare till bl a Oxford Dictionary of Architecture) hur förstörelsetrenden spridit sig till arkitekturhögskolorna:

Architects are trained nowadays to destroy: they are brainwashed into killing off living organisms such as cities, and have no feeling for old buildings other than to wreck them too.  (4)

Dekonstruktivism = dysfunktionalism

Ett tidigt exempel dekonstruktivismens inte bara målmedvetna aggression utan även kostsamma dysfunktionalism är den första stora publika dekonstruktivistiska byggnaden, Wexner Center for the Arts, Ohio State University. Det ritades av Peter Eisenman, vars fokus på att ”befria” arkitektoniska former ofta resulterade i byggnader som både var illa byggda och uttalat fientliga mot användaren. Eisenman var personlig vän med Derrida och lät sig liksom Tschumi inspireras till att applicera dekonstruktionsteorin på arkitekturen. (6) Konstcentret beställdes 1983 och invigdes 1989. Redan 2005 (!) var man tvungen att genomföra en omfattande och mycket dyr renovering p g a grundläggande brister i formgivningen. (4)

Redan 1975 ritade Eisenman House IV i Cornwall, Connectucut, åt privata beställare. Hus IV har blivit känt både för sin ”revolutionerande definition av ett hus” och för sin bristande hållbarhet och användbarhet. Byggnaden är en abstrakt lek med betongplattor och glasskivor (med tydlig inspiration den från den nederländska neoplasticismen från 1910-talet). Praktisk användbarhet var helt irrelevant för Eisenman, som motvilligt tvingades till vissa kompromisser, som att tillgodose krav på t ex badrum. Men trappan har inget räcke, en pelare tangerar köksbordet och en glasskärm delade ursprungligen sovrummet så att ingen dubbelsäng fick plats. Efter flera år av reparationer, som först spräckte paret Franks budget och sedan åt upp alla deras besparingar, skrev Suzanne Frank en bok där hon redvisar både förtjänsterna och de många problemen med huset. (7)

Här förklarar en annan dekonstruktivist, Daniel Libeskind, arkitekten som fick det prestigefyllda uppdraget att rita det nya One World Trade Center (som dock fick stramas upp betydligt från det ursprungliga förslaget), hur han resonerar och uppmuntrar fler arkitekter att ”våga” provocera (d v s förstöra) mer:

Om man väljer en dekonstruktivistisk ”stjärnarkitekt” eller arkitektfirma bör man alltså inte förvänta sig att byggnaden blir vare sig användbar, trivsam, hållbar, eller kommer hålla budgeten. Vänder man sig till arkitekturens motsvarighet till en Dom eller Domina så kommer man få precis så mycket stryk och förnedring som man betalat för. Tyvärr är det alltför ofta skattebetalarna som får både förnedringen och notan – utan att ha givit sitt samtycke. Alltså ett rent övergrepp.

Dekonstruktivismens självdestruktivitet

Dekonstruktivismen innebär dock sin egen undergång genom den inneboende driften att ständigt övertrumfa sig själv i allt mer spektakulära former tills den blir mer och mer dysfunktionell, svårbyggd, dyr och snabbt passé. Som Marcus Björk så träffande sammanfattade det i SvD:

Modern arkitektur gör däremot inget anspråk på att vara vacker. Därmed förlorar arkitekturen sitt värde i samma sekund som den inte längre utmanar eller chockerar – vilket den upphör att göra vid samma sekund en ny byggnad byggs i just det syftet. Det är en återvändsgränd att basera arkitekturen på att endast utmana andra byggnader och konventioner. Istället bör arkitekter sträva efter att skapa ett självständigt egenvärde i varje enskild byggnad – vilket enklast görs genom att bygga vackert. (10)

Dekonstruktivismen i Sverige

Att dekonstruktivismen är uttalat fientlig mot människor och stadsmiljöer hindrar tyvärr inte myriader av osjälvständiga arkitekter, särskilt i Sverige, att fortsätta rita dekonstruktivm och slå knut på sig själva i försöken att sticka ut och bryta av. Att de flesta bara skamlöst kopierar varandra och utländska förebilder verkar inte bekymra vare sig byggherrar eller beslutande politiker och tjänstemän som alltför ofta låter sig bländas av kända arkitekters ”sjärnstatus” och inbillar sig se ”en utsökt dräkt” på den helnakna kejsaren.

Steg för steg har därmed den knappt halvacceptabla nymodernismen kommit att infekteras och ersättas av den brutalt destruktiva och dysfunktionella dekonstruktivismen. Först med plexiglasbalkonger i skrikiga neonfärger, sedan med slumpmässigt placerade fönster och balkonger, lutande väggar, märkliga former, överdimensionerad skala, svarta, grå, rostiga eller karamellfärgade fasader med migränframkallande mönster utan anknytning till byggnadens olika delar etc.

Och slutligen, som i desperation, med parasiterande tillbyggnader, påbyggnader och infills som på alla tänkbara sätt bryter sönder kvarvarande historiska miljöer och förstör de sista intakta spåren av det som modernismen missade att utplåna i förra omgången.

Den nya rivningsvågen

Efter den mjukare estetiken och respekten för kulturarvet som levde kvar till början av 2000-talet började sedan ny rivningsvåg skölja över landet – och världen. Först lite diskret, sedan alltmer ohämmat. Här är ett urval av hotade, rivna (i några få fall räddade) kulturhistoriska byggnader och miljöer i nutid: Gula Listan (Svenska Byggnadsvårdsföreningen)

I denna presentation och efterföljande paneldebatt förklarar Kristina Berglund, Byggnadsvårdsföreningen, hur det man aldrig trodde skulle kunna hända igen nu sker mitt framför våra ögon medan politiker står handfallna eller hejar på, oavsett vilket block som har makten.

Såren efter den modernistiska stadsplaneringens destruktiva skövlingar – som knappt hunnit börjat läka – öppnas upp igen. Drömmen förvandlas till mardröm. Precis som Philip Johnson drömde om 1988.

Vägvalet

Nu står vi vid ett vägskäl där vi antingen kan välja ett vackrare och mänskligare 2020-tal och utveckla nya stilar och sätt att bygga städer, inspirerade av det mest omtyckta och bevisat funktionella från hela arkitekturhistorien, såsom man framgångsrikt gör i andra länder…

…eller så kan vi låta de öppet deklarerade destruktiva krafterna förstöra det sista genuina vi har kvar och stapla oss som desorienterad boskap på höjden i dysfunktionell dystopisk dekonstruktivism.

Du som läser detta och är arkitekt, byggherre, politiker, tjänsteman eller annan aktör i byggprocessen, vilken värld vill du att dina barn ska få växa upp i? Vill du verkligen – aktivt eller passivt – stödja en liten destruktiv sekt vars uttryckliga mål är förstörelse av allt som vanliga människor känner igen, förstår, värderar och mår bra av?

Sista delen kommer att handla om smarta städer.

---

Den totalitära modernismen, del 1 – Funktionalismen
Den totalitära modernismen, del 2 – Fascismen
Den totalitära modernismen, del 3 – Kommunismen
Den totalitära modernismen, del 4 – Kapitalismen
Den totalitära modernismen, del 5 – Postmodernismen
Den totalitära modernismen, del 7 – Teknokratin

---

Referenser

1. Dekonstructivism (Wikipedia)
2. Deconstructivist Architecture, utställningskatalog (MoMA, 1988)
3. Bernard Tschumi (Wikipedia)
4. Nikos Salingaros, Anti-Architecture and Deconstruction: The Triumph of Nihilism (Vajra Books, Nepal, 2014) – flera kapitel kan läsas online på bokens hemsida
5. Bernard Tschumi Architecture Concepts: Red is Not a Color (Sonntag Review)
6. Peter Eisenman (Wikipedia)
7. Wexner Center for the Arts (Wikipedia)
8. ”Arkitekterna tycks ha glömt det som är vackert” (SvD 2018-08-08)