Enligt den nutida historieskrivningen är modernismen som ideologi intimt förknippad med jämställdhet, demokrati och socialt ansvarstagande. Men stämmer detta verkligen? Arkitektur och stadsplanering har genom hela historien varit uttryck för olika ideologier; ofta ett sätt för makthavare att synliggöra sin makt, sin smak och sina ideal. Hårdhänta regleringar utan hänsyn till redan boende, platsens naturliga terräng eller tidigare kulturarv är inte heller något nytt. Det nya med modernismen var att den var så extrem. Och att industrialiseringen och de nya byggmetoderna, i kombination med 1900-talets massrörelser, gjorde det möjligt för den att spridas över hela världen, i en takt och skala som inte varit möjlig tidigare.
Modernismens födelse
Modernismen som filosofi och kulturell rörelse skapades i slutet av 1800-talet och tidiga 1900-talet, med det uttalade syftet att förändra alla konstarter och varje aspekt av den mänskliga existensen. (1)
Inom musiken skapades nya musikteorier, såsom den fritonala musiken och 12-tonsmusiken, och nya musikstilar utvecklades, bl a jazzen. Inom konsten ersattes det klassiska måleriet alltmer av mer experimentella uttrycksformer såsom dadaismen, expressionismen, surrealismen, kubismen, suprematismen, fauvismen, minimalismen etc. Inom den modernistiska litteraturen experimenterades med olika inriktningar som skulle bryta mot tidigare litterära stilar, liksom inom formgivning, mode, dans och teater. I vissa fall hade den nya friheten en vitaliserande inverkan på kulturen, men när det gäller stadsplaneringen och arkitekturen blev resultatet ofta förödande.
Bauhaus & funktionalismen
Den modernistiska arkitekturens idéer uppstod i Tyskland redan under 1910-talet. Bauhausskolan för konsthantverk, formgivning och arkitektur som grundades av Walter Gropius i Weimar 1919 fick ett avgörande inflytande på den moderna konstens och arkitekturens inriktning. Inspirationen kom bl a från rationella bilfabriker. (2)
Enligt principerna för funktionalismen (eller ”den nya sakligheten” som den ursprungligen kallades i Tyskland) skulle byggnader vara funktionella, geometriska och avskalade från färg och ornament. Till en början var funktionalismen både funktionell och ganska estetisk med fina byggnadsdetaljer i äkta material. Interiört förändrades planlösningarna från rum i fil och den seglivade traditionen med att ha ett sällan använt finrum (salong) med mörka stilmöbler till att den moderna kärnfamiljen nu skulle ha ett vardagsrum (mot den soliga sidan av huset), riktiga sovrum och ett litet men funktionellt kök med maximerade förvaringsutrymmen och standardiserad bänkhöjd. (3)
De första byggnaderna var också tillräckligt småskaliga, tätt placerade och fint inlemmade i den naturliga terrängen för att fortfarande skapa trivsel, innan byggandet efter andra världskriget alltmer övergick till ren massproduktion där det bara gällde att få mesta möjliga boendeyta på minsta möjliga tomtyta med enklast möjliga produktionsmetod till billigast möjliga pris.
Nya material och byggtekniker gav också nya möjligheter, på gott och ont. En stomme av stål eller armerad betong med bjälkar och pelare istället för bärande väggar gav friare rumsdisposition och fasaden kunde bestå av ett så bräckligt material som glas. (4)
Modernismens viktigaste förgrundsfigurer utöver Gropius var Ludwig Mies van der Rohe (som redan 1911 ritat en fabrik i funktionalistisk stil) och schweizaren Le Corbusier. Alla tre hade praktiserat på Peter Behrens arkitektkontor i början av 1910-talet. Även konsthistorikern och direktören för Svenska Slöjdföreningen, Gregor Paulsson, den svenska funktionalismens främsta teoretiker, hade vistats i Berlin och tagit intryck av de idéer han mötte där. (4) Redan 1916 introducerade han idéerna i Sverige med boken Den nya arkitekturen och som medförfattare till den enormt inflytelserika propagandaskriften acceptera (1931).
CIAM
Funktionalismens ideologi företräddes av den avantgardistiska organisationen CIAM (Congrès Internationaux d’Architecture Moderne) som grundades 1928 i Schweiz av Le Corbusier tillsammans med Ernst May, Mart Stam och Sigfried Giedion. Bland de svenska delegaterna på CIAM-kongresserna fanns Uno Åhrén och Sven Markelius, som blev avgörande för funktionalismens genomdrivande i Sverige och som också var medförfattare till acceptera.
De stadsplaneringsideal som CIAM, främst efter Le Corbusiers idéer, senare formulerade i Charte d’Athènes 1933, var extremt radikalt, med socialt och miljömässigt mycket destruktivt resultat.
- Byggnationen skulle vara uppdelad i olika zoner för olika funktioner: boende, rekreation, arbete, utspridda i förorter med grönområden emellan och hopbundna av trafikleder och kollektivtrafiknät.
- Gatorna skulle vara trafikseparerade med fordons- och gångtrafik i olika plan.
- Bostadshusen skulle vara höga punkhus eller stora lamellhus, glest placerade i ett platt parklandskap.
- Avståndet mellan husen skulle vara dubbelt så stort som byggnaden var hög för att ge alla tillgång till direkt solljus (oavsett om denna solinstrålning var efterfrågad eller ej) vilket ledde till en dramatisk utglesning och sönderbrytande av den klassiska kvartersstaden som skapat trygghet, skönhet och fungerat utmärkt i hundratals år..
- Äldre stadskärnor skulle i det närmaste raderas (”saneras” på funktionalistiskt nyspråk) och byggas om från grunden. De ”troglodyter” som redan bodde där kunde med fördel förpassas till nybyggda trädgårdsstäder i stadens utkanter, enligt Le Corbusier.
C’est chose faisable, étant mesure d’utilité publique. Envoyons ces troglodytes de la grande ville dans des cités-jardins; la puissance d’achat des acquéreurs des nouveaux quartiers nous permettrait même de leur offrir une petite maison. (5)
- Av historiska byggnader skulle bara några av de mest prominenta sparas och gärna friläggas så att man kunde betrakta dem som intressanta museiföremål när man promenerade omkring i det utplattade urbana parklandskapet. (6)
Modernismen i Sverige
Hur kunde dessa futuristiska idéer och radikala stadsplaneringsideal, baserade på helt otestade antaganden från enstaka utopister, få så snabbt och tidigt genomslag och så genomgripande och långvarigt fäste i just Sverige? Flera böcker, artiklar, uppsatser och avhandlingar har skrivits om detta.
Monica Andersson, lektor vid Stadsvetenskapliga instutitionen, Stockholms universitet, f.d. S-politiker och ordförande i Samfundet S:t Erik, har spårat det största inflytandet till Stockholms Byggnadsförening, i samarbete med Teknologiföreningen och Fastighetsägareförbundet. I Byggnadsföreningen genomförde de drivande modernisterna en sorts ”palatsrevolution” och lyckades på kort tid skaffa sig så centrala positioner att de kunde påverka byggnadsstadgan 1931, vilket blev en vattendelare i svensk stadsplanering och byggnadslagstiftning. De nya byggnadsstadgan fick ursprungligen fick mer stöd av högern än av vänstern.
I min doktorsavhandling från 2009 fann jag, till min stora förvåning, istället att modernismen, denna starkt förankrade yrkesideologi bland svenska arkitekter och byggherrar, slog igenom under en borgerlig regering, den Ekmanska ministären, och att stödet för den i riksdagen blev allt starkare, ju längre till höger partierna stod. Det var istället i den socialdemokratiska riksdagsgruppen man kunde finna kritiker till de modernistiska idéerna. Särskilt tydligt var detta i samband med debatten om den nya Byggnadsstadgan 1931, som i sin slutliga form i hög grad kom att representera en kodifiering av modernismen. (7)
Enligt 1930/31 – Den svenska modernismen vid vägskälet av Helena Mattsson och Sven-Olov Wallenstein (2009) kom dock socialdemokratin snart att använda modernismen / funktionalismen ”som ideologisk spjutspets” i formandet av det nya Sverige från 1930-talet och framåt. Ur recensionen i Svenska Dagbladet 2010:
Det som gjorde den svenska modernismens/funktionalismens genomslag så oemotståndligt starkt var att socialistiska ideal som jämlikhet, klasslöshet, gemensamma former, en kollektivt baserad subjektivitet och ett bejakande av utbytbarhet och likformighet (”lika boende för alla”) ingick en ohelig allians med taylorismens och näringslivets krav på standardisering, rationalisering och industrialisering.
Om vi i taylorismens och det löpande bandets namn var tvungna att acceptera den teknologiska arbetsdelningens princip, så gällde det lika mycket, enligt ”Accepteras” författare, att i denna princip återfinna en högre form av arbetsglädje som kunde bilda grunden för en kollektiv syn på arbetet.
Den massproduktion av likartade bostäder för alla som kulminerade med 1960- och 1970-talens miljonprogram kan således ses som ett resultat av en historisk allians mellan socialistisk ideologi och kapitalistisk industriell rationalitet. Standardisering, typisering och utbytbarhet var något ur den politiska maktens synvinkel ideologiskt sett gott, samtidigt som de passade perfekt in i kapitalets logik. (8)
Det allvarligaste var alltså inte den avskalade och kubistiska arkitekturstil som senare skulle leda till själlös massproduktion, utan det brutala stadsplaneringsidealet som infördes med omedelbar verkan. Monica Andersson igen:
De forskare som tidigare studerat förändringarna i byggnadsstadgan har normalt inte tillmätt bestämmelserna någon större betydelse. Jag har emellertid funnit att 1931 års Byggnadsstadga genom sitt bejakande av modernismens principer kom att fungera som en vattendelare i svensk stadsplanering och byggnadslagstiftning.
Effekterna var dramatiska. De modernistiska arkitekterna ansåg att avståndet mellan huskropparna borde utökas till dubbla hushöjden. Den omedelbara följden blev att man i Sverige slutade bygga traditionella städer i slutna kvarter.
Långsiktigt ledde de nya idéerna, särskilt efter kriget, till omfattande rivningar av stadskärnorna i äldre städer. Bostadssociala utredningens saneringsbetänkande 1947 lanserade begreppet stadsplaneteknisk sanering och föreskrev t.ex. att allt som hade byggts före 1931 och som var i strid med byggnadsstadgan skulle rivas. Även framdragandet av trafikleder och gatubreddningar utgjorde motiv för stadsplaneteknisk sanering (Andersson 2009: 166 ff.). (7)
1920-talets krav på ”ljus och luft” uppstod ur en situation där man pga den stora massinflyttningen till städerna i slutet av 1800-talet tillåtit en alltför hög förtätning med höga bostadshus även i kvarterens innergårdar som gjorde att det blev mycket trångt och vissa knappt fick något dagsljus alls. Men istället för att bara ta bort eller sänka dessa gårdshus (som man började göra på 1960- och 70-talet) för att få det lagom tätt, gick den modernistiska stadsplaneringens förespråkare åt extrem överdrift åt andra hållet med rent absurda krav på direkt solbelysning för varje enskild bostad istället för ljusinsläpp från två håll och möjlighet till genomluftning. Detta ledde till rivningar av hela kvarter och uppförande av glest placerade skivhus och punkthus över hela landet, samt att man helt slutade bygga slutna kvarter.
Kravet på direkt solbelysning finns fortfarande finns kvar i Boverkets byggnadsregler trots att det vetenskapliga underlaget är synnerligen magert, enligt en ingående analys gjord av Yimby, som konstaterar att det tycks handla mer om ideologi än vetenskap.
Hygienismen växte fram under det tidiga 1900-talet som en reaktion på bristande sanitära förhållanden. Men den stannade inte vid de sanitära problemen utan hygien blev lösningen på allt från psyket, moralen och rasen till bostaden. Världen skulle renas från allsköns lort på såväl moraliska som samhälleliga plan. Behovet av solljus var en hörnsten både som direkt stärkande för livskraften och moralen men också som indirekt medel för att synliggöra det orena. Det var med hygienismen som grund som de svenska funktionalisterna propagerade för direkt solljus och en ny stadsplanemodell i sitt manifest Acceptera (1931):
“Vi har tidigare påpekat hur äldre stadsplaner framtvingat en stor procent bostäder, som aldrig nås av direkt solljus. Numera måste vi oavvisligt ställa den fordran på ett bostadsområde, att det så planlägges, att varje lägenhet får tillräcklig tillgång till sol och luft, ett krav som helt och hållet omkastat de äldre stadsplane-begreppen, vilka laborerade med slutna kvarter och rumsbildande gatuanläggningar.” (9)
För att få det önskade resultatet tycks man ha lagt upp den policy-grundande studien och tolkat den så att den ska stämma med ideologin.
Lennart Holm, professor i arkitektur vid KTH, var på 1950- och 1960-talen verksam i en räcka av undersökningar och utredningar om hur människor använder bostäder och bostadsområden och hur man bäst bör planera dessa. Han var den sociala ingenjörskonsten personifierad och arkitekten bakom miljonprogrammet. 1969 blev han generaldirektör för det då nyinrättade Statens planverk, vilket är föregångaren till dagens Boverket. […]
Rapporten undersöker solljusets betydelse för bostäder och de människor som använder dem utifrån bakteriologisk-epidemilogiska, klimatologiska och sociologiska aspekter. Det positiva med rapporten är att den har använt en hyggligt vetenskaplig metodik och att den därigenom går att följa och granska. Dessutom slår den ihjäl de flesta myter om det direkta solljusets positiva verkan. Men till sist kvarstår två dåligt underbyggda slutsatser som värderas märkligt som motivering för ett krav på direkt solljus. (9)
Trots att det alltså ur hygienisk synvinkel inte spelar någon roll hur mycket direkt solinstrålning en lägenhet har eftersom a) fönsterglas inte släpper igenom bakteriedödande och D-vitaminbildande UVB-strålning; b) man för att se att städa bara behöver tända taklampan sedan vi fick elektriskt ljus; och c) alla faktiskt inte gillar direkt solljus i bostaden så mycket som funktionalisterna tyckte att de borde göra, så har denna solvinkel-dogm påverkat stadsbyggandet över hela världen och skapat miljöer som blev allt mindre människovänliga från 1930-talet och framåt.
Tyvärr sitter i synnerhet Sverige fortfarande fast i denna extrema ideologi trots att öppna kvarter skapar otrygghet (10), att stora/höga glest, placerade byggnader skapar ohälsa, segregation och sociala problem (11) och det fortfarande inte är någon som vill leka, ha picknick eller göra synkroniserad morgongymnastik på de stora öppna gräsmattorna mellan husen.
Miljonprogrammets förkärlek för höghus ställs exempelvis mot forskning som visar att föräldrar ogärna låter sina barn leka utomhus redan om de bor högre upp än tre våningar eftersom de då har svårare att hålla ett öga på lekplatsen. Därmed hindras barn att fritt röra på sig utomhus, vilket predisponerar för övervikt och ohälsa. I dag vet vi mer om hur viktig variation och rikedom på intryck är för vår mentala stimulans, vilket delvis förklarar varför vårt öga föredrar en hantverksmässig husfasad byggd tidigare än 30-talet framför de monotona fasaderna med avsaknad av utsmyckning som industriellt massproducerades därefter. (9)
Det perfekta samhälle och det friska och starka folk som 1930-talets sociala ingenjörer drömde om uteblev. Docent Gösta Alfvén sammanfattar misslyckandet i sin bok Ohälsosam Arkitektur.
Miljonprogrammet byggde på glädjekalkyler både estetiskt, socialt och ekonomiskt. Utfallet blev inte som Lennart Holm och likasinnade planerare och arkitekter tänkt sig. Drömmen om Miljonprogrammet som ett stort demokratiprojekt kraschlandade. Det blev en katalysator för segregering, en jordmån för ohälsa och sociala problem. Det blev ett samhälle byggt utifrån en korporativistisk plan sammanhållen av bilism med en makthavande elit i centrum och befolkningen i periferin med bostäder i anonyma betonglådor i enlighet med Le Corbusiers visioner. Visst fanns där ljus och luft och grönt mellan husen. Men hälsa och moral växte inte där, som planerat. (12)
Jugend, nationalromantik och Swedish Grace
Så vad var det egentligen som modernisterna revolterade emot?
1800-talets överlastade nyrenässans och mörka salonger var alltså redan en överspelad epok. Den hade runt sekelskiftet ersatts av den ljusa och mjuka jugendstilen – en helt ny stil (som i Norden, Österrike och Tyskland bara hade ett minimum av stiliserad organisk dekor, inspirerad av lokal fauna och flora); 1910-talets ännu stramare nationalromantik (i handslaget tegel och huggen granit, med kantiga burspråk och helspröjsade fönster i små rutor); samt 1920-talets avskalade nyklassicism och art déco. Samtidigt som elektriskt ljus och indraget V/A blev allt vanligare.
Eva Rudberg skrev i sin bok om Stockholmsutställningen 1930:
“Utgångspunkterna för funktionalisterna var en reaktion mot ett stelnat klassamhälle med fasta mönster, vanor och normer som dåligt svarade mot den moderna tiden. I form, teknik och material ville funktionalisterna frigöra sig från tidigare arkitekturepoker. Det var den egna tiden, som skulle speglas i byggnaderna, inte en ’stilarkitektur’, som byggde på gamla förebilder.”
Den här historieskrivningen bör ifrågasättas. Under trettio år innan Stockholmsutställningen hade det pågått en framåtsyftande utveckling inom stadsbyggnad och bostadsutveckling. Under 1920-talet infördes allmän rösträtt i Sverige och i Stockholm byggdes nya stadsdelar och trädgårdsstäder. Det byggdes attraktivt planerade bostäder, för arbetare, av bland annat HSB. Lägenheterna var ljusa, luftiga, med moderna toaletter och kök.
Men modernisterna ville att diskussionen skulle fokusera på 1890-talets överbefolkade stadskvarter, byggda 40 år tidigare. De undvek konsekvent en diskussion om den då föreliggande progressiva utvecklingen eftersom de hade en annan agenda.Det är välkänt att svensk samhällsplanering genomgick en radikal omläggning i slutet på 1920-talet, vilken kulminerade i början på 1930-talet. (13)
Stadsplaneringen bestod av antingen välfungerande klassisk kvartersstad i rutnät med parker och eleganta boulevarder eller naturligt framväxta medeltidsstäder med slingrande gränder. I slutet av 1800-talet kom nationalromantiska ideal, inspirerade av idéer från den österrikiske arkitekten Camillo Sitte om en mjukare medeltidsinspirerad, terränganpassad och mer konstnärligt gestaltad stadsplan (fortfarande med slutna kvarter) som alternativ till den rätlinjiga rutnätsstaden, ofta planlagda av P.O. Hallman, ”den viktigaste stadsplanerare vi haft i Sverige och de tillhör nu de mest älskade områdena i Stockholm”. (13)
Kända områden är bl a Lärkstaden (1902- 1907), Aspudden (1906), Diplomatstaden (1913–1915) och Röda bergen (1922) i Stockholm samt Johanneberg, Bagaregården och Kungsladugård i Göteborg. (14) Under 1920-talet experimenterades också med storgårdskvarter med gemensam parkliknande innergård med t ex planteringar, fontän, bänkar och bord för att få mer ljus, rymd och grönska, såsom i Kvarteret Färjan på Kungsholmen i Stockholm.
Man byggde även s k trädgårdsstäder i stadens utkanter, inspirerade av den engelske samhällsreformatorn Robert Owen och stadsplaneraren Ebenezer Howard, bl a i Enskede och Bromma i Stockholm, Örgryte trädgårdsstad, Landala egnahemsområde och Bagaregården i Göteborg samt i Skellefteå och Katrineholm (som tyvärr revs mycket av, inte bara under 1950- och 60-talen utan så sent som på 80-talet under Göran Perssons ”sanering”). De områden som bevarats är fortfarande mycket eftertraktade på bostadsmarknaden, liksom de nyare som byggts bl a i Tullinge söder om Stockholm.
Trädgårdsstadstanken var från början ett socialt projekt för att förbättra industriarbetarnas bostäder i 1800-talets England. Idéerna tolkades av arkitekter som en småstadsliknande bebyggelse med gator, torg och parker kombinerade med låga hus försedda med egna trädgårdar. Här skulle arbetarklassen kunna odla både äpplen och den egna och kollektiva självkänslan. Den sociala idén innefattade också att göra det ekonomiskt möjligt för arbetare att bo bra. (15)
Skönheten stod alltså på sin absoluta höjdpunkt, kreativiteten frodades, och omsorgen om människans välbefinnande hos tidens stadsarkitekter, politiker och idealister avspeglades i både stadsplanering och arkitektur. Även nödbostäder såsom Röda Stan i Norrköping gjordes vackra och trivsamma i sin enkelhet och är idag högattraktiva idyller. Allt detta ville modernismens förespråkare slå sönder!
Kommande inlägg kommer visa hur modernismens kollektivistiska och brutala futuristiska visioner genomsyrade både fascismen, kommunismen och kapitalismen, och förklara varför den fortsätter dominera arkitekturen och stadsplaneringen världen över, utan hänsyn till vad majoriteten faktiskt önskar.
Den totalitära modernismen, del 2 – Fascismen
Den totalitära modernismen, del 3 – Kommunismen
Den totalitära modernismen, del 4 – Kapitalismen
Den totalitära modernismen, del 5 – Postmodernismen
Den totalitära modernismen, del 6 – Dekonstruktivismen
Den totalitära modernismen, del 7 – Teknokratin
Läs gärna vår uppdaterade nyutgåva av Hans Asplunds tidlösa klassiker Farväl till funktionalismen
Referenser
1. Modernismen (Wikipedia)
2. Dagens arkitektur är helt otidsenlig (intervju med Lukas Memborn)
3. Maria Göransdotter, Från moral till modernitet Hemmet i 1930-talets svenska funktionalism, Nordisk Arkitekturforskning 1999:2I
4. Le Corbusiers framtid har blivit historia (SvD 2013-04-01)
5. Le grand pari de Le Corbusier
6. Why Architect Le Corbusier Wanted To Demolish Downtown Paris (Business Insider 2013-08-21)
7. Monica Andersson, Makten över stadens offentliga rum. Professionerna och hur de modernistiska idéerna vann kampen om stadsplaneringen, Stockholms universitet, Statsvetenskapliga institutionen, 2017
8. Eva Eriksson, Visionerna som gjorde funkisen svensk (SvD 2010-01-26)
9. Solljus, smittohärdar, husmödrar och lamellhus (Yimby)
10. Bostadsgårdens form viktig för tryggheten (Arkitekten 2016-10-27) där Eva Minoura sammanfattar ur sin avhandling Uncommon Ground: Urban Form and Social Territory, Arkitekturskolan KTH, 2016
11. Medicinsk uppgörelse med funktionalismen (Läkartidningen 2016-08-22), recension av docent Gösta Alfvéns bok Ohälsosam arkitektur
12. Gösta Alfvén, Ohälsosam arkitektur – en annan sida av funktionalismen, Balkong Förlag, 2016
13. Föreningen för samhällsplanering, Vad ville modernisterna?
14. Stadsplanering i Sverige (WikiVisually)
15. Trädgårdsstaden blommar upp (DN 2002-10-03)
Strålande sammanfattning av en förändringens epok och dess markanta inslag av ”Upp som en sol och ned som en pannkaka”.