Den totalitära modernismen, del 5 – Postmodernismen

Efter de massiva protesterna mot rivningarna av äldre byggnader och stadsdelar, samtidigt som segregationen och de sociala problemen och växte i 1960- och 70-talens överdimensionerade betongförorter, avstannade både rivningsvågen och den storskaliga snabba nybyggnationen av billiga elementhus. Arkitekturen blev lite roligare och man började vårda äldre byggnader och bygga om eller till för att ge dem nya funktioner efter behov istället för att riva.

Postmodernismen

Både stilmässigt och ideologiskt kom på 1970-talet en ny riktning som bröt med den internationella stilens monotona tristess och enväldiga dominans. Notera dock att postmodern arkitektur inte är detsamma som postmodern filosofi utan bara en reaktion mot modernismen som arkitekturstil. Samtidigt är den ändå en variant av modernismen; en sorts hybrid mellan funktionalism, klassicism och art déco. Det som skiljer postmodernismen från modernismen är man tar sig rätten att använda färg och dekorativa element igen, fast på ett ofta överdrivet, ytligt och ironiskt sätt.

Inom arkitekturteori började man använda begreppet ”postmodernism” under 1970-talet efter att Charles Jencks definierat begreppets betydelse för arkitekturen i sin bok The Language of Postmodern Architecture. Syftet med postmodernismen var att kritisera modernismens puristiska ideal.

Den utopiska, kollektivistiska och funktionella ideologi, som förmodades ha burit upp modernismen i arkitekturen – och gav den ett enda, rationellt fastställt mål – förkastades till förmån för något som medvetet var mindre idealistiskt och uppriktigt men, hoppades man, mera demokratiskt. (1)

Modernismens kollektivistiska ideal byttes dock bara mot 1980-talets nyliberalism. Hyresrätter omvandlades till bostadsrätter, bostadsbubblan växte och det var de stora klippens gyllene Yuppie-era.

Istället för trista grå skivhus i långa rader blev byggprojekten mer varierade, lekfulla och färgrika, ofta pastellfärgade, med former och dekorationer som flirtade eklektiskt med historien på ett stiliserat, imposant och lite ironiskt sätt, med inspiration från bl a klassicism, littario och art déco. Många städer världen över fick stora spektakulära shopping-, kontors- och märkesbyggnader av sten, glas och metall i den nya glassiga stilen. Vanligt var assymmetri, höjdvariationer, uppbrutna huskroppar med avsatser, kantiga burspråk, ränder, rutor, pelare och portiker i dubbel höjd. Flera hotell, köpcentra, stationshus och även vissa bostadshus från denna tid fick ett centralt atrium som släppte in dagsljus uppifrån. Bostadskomplexen blev ofta lägre, mer sammanbyggda, varierade och infogade i naturen.

1974 PK-huset, Stockholm (Backström & Reinius)

1979-84 PPG Place, Pittsburg, Pennsylvania (Philip Johnson)

1984 Sony Building (AT&T), New York (Philip Johnson, John Burgee)

1986 Radisson Blu Scandinavia Hotel, Göteborg, atrium

1980-tal Postmodernistiskt bostadshus, Sundbyberg, Stockholm

1980-tal Postmodernistiskt bostadshus, Östermalm, Stockholm

1987 Agnesberg, Solna (Håkan Brunnberg, Olle Bäckström, Gun Ahlström)

1988-90 Bofills båge & Söder torn, Södra stationsområdet, Stockholm (HSB, Ricardo Bofill)

1989 San Francisco Marriott Marquis (Zeidler Partnership Architects m fl)

1989 Louvrepyramiden, Paris (I.M. Pei)

1991 Marché Dauphine marknadsbyggnad, Saint-Ouen, Paris

1992 1000 De La Gauchetière, Montreal (Lemay & Associates, Dimakopoulos & Associates)

1994 MI6 Building, London (Sir Terry Farrell)

1994–98 1 Poultry, bankbyggnad, London (James Stirling)

1995 Bonnefanten Museum, Maastricht, Nederländerna (Aldo Rossi)

1996 IFC Building, Washington, D.C. (Michael Graves)

Nyurbanismen

Redan i början av 1960-talet hade allt fler börjat kritisera den utspridda, storskaliga och funktionsseparerade stadsplaneringen som ledde till förslumning av innerstäderna och utvecklandet av ändlösa bilberoende villamattor i bl a USA, bl a Jane Jacobs i sin uppmärksammade bok The Death and Life of Great American Cities (1961). Denna kritik utmynnade på 1980-talet i den nyurbanistiska rörelsen som efterfrågade en återgång till en tätare och mer småskalig, organisk, traditionell, attraktiv, inkluderande, gångvänlig, funktionsblandad stad och en alternativ programförklaring, Charter of the New Urbanism. Den nyurbana rörelsen sätter människan i centrum.

En nyurban stad ska erbjuda olika typer av näringsverksamheter, bebyggelse och arbetsmöjligheter för människor med olika ekonomiska och kulturella förutsättningar. Man strävar både efter väl definierade stadsrum och att göra staden omväxlande till både utseende och funktion, med både bostäder och butiker, tjänster och andra typer av smärre arbetsplatser, samt småparker och annat som hittas i kontinentaleuropas stadskärnor. Arkitekturen ska göra stadsmiljön inbjudande att vistas i, för dess invånare, och bör lindra kyla, värme, vind, och nederbörd. (2)

Ledande förespråkade för den nyurbana rörelsen har varit bl a arkitekterna François Spoerry, Leon Krier samt Christopher Alexander (med sina teorier om pattern language som senare vidareutvecklats av matematikern och arkitekturteoretikern Nikos Salingaros). 1993 bildades CNU (Congress for the New Urbanism) i Chicago, av några av arktiekterna bakom the Ahwahnee Principles, bl a Andrés Duany och Elizabeth Plater-Zyberk. (2)

Nyurbanismen är i första hand ett brott med CIAMs segregerande och bilberoende stadsplaneringsideal och innebär inte byggnaderna måste vara ritade i traditionell stil, även om många nyanlagda nyurbana städer och områden gått hela vägen och tar tagit inspiration från lokal tradition även utseendemässigt.

I detta föredrag beskrivs hur man med några enkla principer gör gator trygga, attraktiva och samtidigt fungerande för alla trafikslag, inkl hur man skapar ett bra stadsklimat genom att plantera den sortens träd som växer naturligt i området.

Nyanlagda nyurbana städer, som Seaside i Florida, USA, Poundbury i England, Brandevoort i Nederländerna, Val d’Europe i Frankrike, Cayalá i Guatemala och Jakriborg i Sverige, har kritiserats för att vara nostalgiska pasticher för en vit medelklass, men den anklagelsen verkar vara obefogad, åtminstone i Europa. Såhär beskriver en journalist t ex Poundbury:

As I discovered, there is a lot more to Poundbury than meets the modernist critic’s jaundiced eye. The place is neither anachronistic, nor utopian, nor elitist. Nor is it a middle-class ghetto. In fact, Poundbury embodies social, economic, and planning innovations that can only be called radical. (4)

Läs mer om Poundbury: Poundbury Fact Sheet
A royal revolution: is Prince Charles’s model village having the last laugh?

Poundbury stadsplan 3D

1993-2015 Poundbury, Middlemarsh Street, Dorset, England

The Whistling Witch, Poundbury

1995 I’On, Mount Pleasant, South Carolina

1998-2005 Järla sjö (Småstaden Arkitekter AB)

1999 Jakriborg, Staffanstorp (Robin Manger, Marcus Axelsson)

2001 Tullinge trädgårsstad, Stockholm (Brunnberg & Forshed)

2015-2018 Heulebrug, Knokke-Heist, Belgien [rendering]

Lista över nyurbana städer

Nyurbanismen i Sverige

I Sverige företräds den nyurbana rörelsen främst av Peter Elmlund, Urban City Research (som drivs av Ax:son Johnson-stiftelsen) som tillsammans med bl a Boverkets dåvarande generaldirektör Louise Nyström bildade C.E.U. Council of European Urbanism, i Nacka 2003. (3)

Även arkitekterna Kjell Forshed, Jerker Söderlind och Erika Wörman har arbetat för nyurban områdesplanering. Här är ett exempel på kommande projekt av bl a Erika Wörman (där arkitekturen kan bli mer blandad och inte nödvändigtvis helt traditionell till utseendet):

1990-talet i Sverige – de mjuka värdenas återkomst

Då bostadsbubblan i början av 1990-talet spruckit, räntorna chockhöjts efter devalveringen och byggandet avstannat i Sverige blev man tvungen att rita mer attraktiva bostäder för att ö h t kunna sälja något. Bevarande av kulturarvet fick nytt uppsving med finstämda TV-serier som Svenska hus.

Arkitekturen blev i Sverige mer lågmäld och finstämd och kunde här och där återknyta lite diskret till den klassiska traditionen. 1990-talsarkitekturen smälter in och gör inget väsen av sig. Färgerna blev mildare, ofta varma pasteller. Kryssräcken i trä eller metall är typiska för tiden, liksom lasyr- och schablonmålning interiört. Miljön blev viktig, både ekologiskt och estetiskt. Giftiga färger och material fasades ut. De bästa byggnaderna och miljöerna som skapades under denna tid andas omtanke och harmoni som anknyter till 1910-talets vänliga trädgårdsstadsideal. T ex byggdes många strandpromenader och parker ut på ett finkänsligt sätt för att ge allmänheten möjlighet att promenera längs centrala vattendrag och njuta av naturen.

Välskött strandpromenad långs ån i Nyköping

Trädäckad strandpromenad längs Trekanten i Stockholm, med tidstypiska kryssräcken

Den omsorgsfullt utformade Strömparken i Norrköping

Flerbostadshus, Söderhamn

1991 Kv. Kapellhorvan, Kungsgatan, Norrköping

1993 Bostadshus i Söderköping

1993 Stumholmen, Karlskrona (Brunnberg & Forshed)

1995 Understenshöjdens ekoby, Björkhagen, Stockholm (Snidare Arkitekter)

1997 Flerfamiljshus i Bodo, Norge (Kodumaja AS)

1999 Långsjöbo seniorboende, Segeltorp, Stockholm (Rikshem)

2002 Hedvigsholmen, Marstrand (Brunnberg & Forshed)

2003 Kv. Platsarna, Varberg (Hans & Sven Nygren)

Nymodernismen

Efter postmodernismen och det diskreta 1990-talet kom nymodernismen, som innebär en återgång till modernismens purism, fast utan den ideologiska vision som – på gott och ont – präglade den ursprungliga moderismen.

Nymodernismen är en stil inom arkitektur som uppstod under 1990-talet. På engelska kallas den supermodernism. Den är en reaktion på postmodernism och förespråkar ett mer avskalat och enklare uttryck, i likhet med uttrycket i modernismens arkitektur.

Det supermoderna tillståndet kännetecknas av att platser saknar mening och kontext, ett informationsflöde som bombarderar oss och en individualisering / privatisering av samhället. För fysiska platser kan detta ses i att bytorget ersatts av ett kameraövervakat, privat köpcenter där endast det sociala beteende som innefattar konsumtion är önskvärt. En sorts icke-platser skapas som saknar lokal förankring, med flygplatser som ett exempel. Globaliseringen gör, enligt supermodernismen, att arkitekturen blir mer och mer homogen världen över. Detta tar sig uttryck i skyskrapor, motorvägar och företagscenter. (4)

I början av 2000-talet tenderade den nymodernistiska arkitekturen att fortsatt vara mer småskalig och någorlunda anpasslig. I Sverige hade ekonomin repat sig efter 90-talskrisen och man började bygga attraktiva bostadsrätter på tidigare kajer och industriområden i centrala lägen. Oftast av påtagligt högre kvalitet än 1970- och 80-talens bostäder och kontor, med bättre ljudisolering, materialval och vitvaror. Miljöaspekter blev viktigare. Öppna planlösningar blev vanligare, liksom treglasfönster, parkettgolv, klinker och helkaklade badrum, släta putsade fasader och fokus på balkonger och stora fönster för maximal utsikt. Det var inga arkitektoniska mästerverk som byggdes, men de gick an.